Varför jag inte kan spela....

Varje gång det vankas spel, så får jag en fruktansvärd ångestkänsla. Det börjar tingla i fingrarna, och jag blir oerhört nervös. Jag vill egentligen bara skrika "Nej nej jag KAN inte spela. Jag vill inte förlora, igen och igen!" Nu är det ju så, att jag faktiskt är vuxen. Som vuxen kan du inte fälla en tår och skrika "Jag vill inteeeee" När det skall spelas spel. Men jag vill. Innerst inne.

Nyårsafton. Trevlig parmiddag med 2 andra par. Barnen leker i någon annan del av huset. Och vi skall spela spel. Svetten bryter ut i min panna, och jag VILL verkligen inte, men vad fan skall jag säga? Jag biter ihop, och kämpar, svettas, och nerverna är på helspänn. Och jag vinner (jaja, nu kanske det var för att jag spelade musiktävling i lag med en diskjockey, men skit i det.) Tyckte jag att det var roligt? Nej. Var jag glad att jag vann? Nej, jag var bara SÅ tacksam att det var över.

Jag har en storebror, som är 5 år äldre än mig. Det är schysst nu, han har gulliga barn. Vi kan prata, han är en bra kis. Men från det jag föddes, till vi blev nästan vuxna, har han utövat spelandet på dess absolut hemskaste sätt, han använde mig som en pjäs, för att få vinna. Eller vissa gånger, för att få någon att lura, eller någon att skratta åt. Var han extraordinert elak? Nej, inte på något sätt, han gjorde nog bara det varje storebror skulle göra, om de fick chansen, lurade skiten ur sitt småsyskon. Charmigt. Jag minns inte så mycket från alla dessa gånger vi spelade Othello, Nya bondespelet, eller Monopol. Jag minns bara obehaget, att jag alltid visste att jag kommer att förlora, för jag inte förstod vad jag borde göra. Obehag. Jag minns dock en incident, som i och för sig inte hade med spelandet att göra, men som ändå är en historia som berättar om hur livet kan vara, för en lillasyster.

Det hade varit en strålande sommardag. Vi hade säkert varit ute med båten på sjön, badat och solat hela dagen, och när kvällen kom, stod solen fortfarande högt på himmelen, och livet var sådär härligt bekymmersfritt och rosa, som det bara kan vara när man är liten och har ett oändligt sommarlov framför sig. Dessa kvällar brukade vi gå ner till Slumpån och fiska. När jag tänker tillbaks på hur det måste ha sett ut, var det en bullerbyidyll utan dess like. Den lilla ån krumbuktade sig fram mellan flodbankerna, fåglarna kvittrade, och där, mitt i den svenska sommaridyllen satt vi, och metade på en gammal träbro. Det var så vackert att Carl Larsson skulle gråta av glädje, om han hade kunnat se oss sitta där och meta. Denna kväll tog masken slut. Min stora bror var med, och begav sig iväg för att gräva upp ny mask. Efter en stund ser jag honom komma gåendes över krönet, och han har det nöjdaste flin på läpparna. Han skyndar fram mot mig, och har mycket brottom att lämna över sin maskfångst. Jag vet att min blick fixerades på hans ögon. Något var fel. Något var väldigt fel. Han såg så konstig ut, min kära stora trygga bror. När han skrattade till lite förläget och bad mig att skynda mig och sträcka fram handen, gjorde jag ju självklart detta. Men..... något var fel. Skratten fortsatte, och kändes lite smått hysteriskt. Jag tittade oroligt upp på min bror, och väntade på att han skulle försäkra mig om att allt var okej. "Här här ta masken!! Skynda dig då!" Då jag naturligtvis litade på min storebror med mitt liv, sträckte jag ut handen och tog emot masken. Men... något var fel. När masken landade i min hand, utbröt min bror i ett hysteriskt skratt, som inte kändes äkta någonstans. Jag minns att jag stod där med masken i handen och skräck i bröstet, och frågade min bror om och om igen, vad det var med honom, vad det var som var fel?? Sekunderna gick, och i min hand låg den lilla masken och krumbuktade sig kraftigt. Helt plötsligt skriker min bror, men skräckblandad förtjusning: "Det är en blodigel!!!!!!!!"

Det är en sån barnslig historia. Den borde inte få någon som hellst plats i historien om mitt liv. Men den är ett av mina tidigaste, och kraftigaste barndomsminnen jag har kvar. Och något i mig säger att det hänger ihop. På vår väg mot att bli vuxna individer förlorar vi vår oskuld, om och om igen. Det sker på så många olika sätt på vägen. Och den sommarkvällen var en sådan kväll för mig. En kväll då jag fick lära mig, att vi är kapabla att skada de vi älskar mest, när vi minst anar det, när det aldrig var meningen att det skulle ske.