Jag kan, och jag är jävligt bra!

Har precis kommit in i värmen, från en fantastisk skridskopremiär på sjön. Det var så fantastiskt perfekt, att man nästan kunde höra stråkarna i bakgrunden, idyllen var total. Solen gnistrade i det vita frostlandskapet, och isen låg tjock och slät över hela sjön. Sanslöst vackert!

Min snart treåriga dotter skulle idag få göra sin skridskopremiär. Ett par ärvda skriller i storlek 27 krängdes efter mycket skepsis på de små fötterna. Hon tittade storögt på sin moster som gled runt ute på isen. Hennes stora förebild. Jag tog ett djupt andetag och bar ut henne på isen. Och efter en liten stund, kunde hon faktiskt nästan stå upp, när man höll henne i händerna. Jag drog henne lite fram och tillbaks, eller ja, kanske mest släpade hit och dit. Och då utbrister min dotter med stor kaxighet: "Jag är faktisk ganska bra på detta, vettu!" Och mitt hjärta brast nästan av stolthet. Tänk, vilket fantastiskt självförtroende vi föds med!!! Vad händer sen, undrar jag bara??

Då och där på isen bestämde jag mig för två saker. Det första är att jag skall vakta min dotters självförtroende som en tigermamma från och med nu. Det är ändå vårt bästa verktyg för att överleva, det som gör att du kan gråta ut och gå vidare, för att du VET att du kan, och att du är jävligt bra helt enkelt. Gode gud, låt mig aldrig glömma detta!

Och det andra: Jag skall degenerera i självförtroendeutveckling. Från och med nu så är det 3-års stadiet som gäller: jag kan, och jag är jävligt bra, helt enkelt!!