Isiga tider i Kalltorps By....

Nu är det isiga tider i Kalltorps By, det kan jag lova.................


Jalaftons morgon glimmade. Jag tänkte: Aldrig kan det väl bli en bättre dag, att ta tag i sitt sidofläsk, och ta en låååång uppfriskande morgonpromenad runt i Kalltorps by. Nynnandes på diverse muntra jullåtar, klädde jag mig väl efter denna kalla arla morgon. Gick nynnandes ut genom carporten och tog ett kliv ut på grusvägen...... och ........ helt plötsligt låg jag ner med kinden mot den förädiskt frusna före detta grusvägen, numer skridskobanan. Jag blev så paff, att jag bara låg där några sekunder, och sträckte ut handen och kände på vägen. Is. Den var helt täckt av is. Men det syntes ju inte! Man kunde inte se ett skit, grusvägen såg ut precis som vanligt! Det var som om någon hobbynisse hade hällt ut en den största burken klarlack, över hela skiten. Is-lackat igen hela vägen. Bakom mig hörde jag någon öppna ett fönster i mitt kök och ropa: Hallå??!! Hur gick det!!???? Sambon hade bara sett hur min mössa försvann bakom buskarna. Det var ju rart av honom att ropa i alla fall. Med uppskarapat knä haltade jag över gräsmattorna till min kära granne. Tog en cigg och svor över isen, och sedan haltade jag tillbaks igen. Det var den motionen jag fick denna julen! Jag fick ju ialla fall lite luft!!


I morse var det likadant. Vis gammal Kalltorpsbo som man nu blivit, gick jag ut och sträckte FÖRSIKTIGT ut ena tåspetsen i vägbanan, och släpade den fram och tillbaks, som om jag försökte måla mönster med tårna. Jajjamen, här varé glashalt! Eftersom jag är en sådan klok kvinna, gör jag ju aldrig samma misstar 2 ggr, så jag stannade denna morgon kvar i carporten. Så fick vi baxat in hela familjen i bilen, för avfärd mot jobb och dagis för första gången på över två veckor. Bara det var ju märkligt, att vi lyckats komma upp och iväg i tid. 15m kom vi. Innan vi förstod, att detta skulle ju aldrig gå. Det går inte att köra bil på isbana, om man planerar att hålla sig på vägen. Snopna fick vi helt enkelt vända om och in igen. Jaga upp stackars grannen som är ansvarig för vägen. Vad gör vi nu? Vi får ringa Jocke, säger grannen. Bonnjocke. BonnJocke, som lekte "Visa musen" med mig när jag var liten. Jag gillade aldrig BonnJocke, varken före eller efter "Visa musen" leken. Och helt plötsligt inser jag att jag i vuxen ålder har satt min egen och min familjs trygghet i händerna, på denna snoriga individ från min barndom. Vi är helt strandade, utan BonnJockes hjälp!!! Va fan!!!!!!
"ehhh, ring du, är du snäll" viskar jag fram till min trötta nyväckta granne. När han sedan återkommer med beskedet att BonnJocke "Bara ska grejja klart i laggår´n först, sen kommer han", så kan jag inte låta bli att tänka, jojo, och tömma råttfällorna först då eller???
Det är svårt att känna tacksamhet, mot någon som lekte katt och mus med dig, när du var liten...