Hysteriskt samtal till dagis:

"Hej, det här är mamma till ..., hur har ni det???" Säger jag med min absolut trevligaste röst, men kan själv höra hur forserad den låter......

"Jo tack, det är ju väldigt lugnt" Svarar fröken. "Hur är det med eran lilla tjej?"
"Jo, hon mår finfint, hon har ingen feber idag", så....."
"Jaha, men vad bra, då kommer hon i morgon då?"
"Ehh...... jo...... jag bara undrar, min sambo sa att ni hade sagt att det var andra sjuka barn.... många...... ja, att de hade kräksjuka... stämmer det????"
"Ja herregud! Det är flera barn på varje avdelning, och någon fröken här och där!" Svarar dagisfröken glatt, som om jag skulle bli glad att höra, att kräkbacillerna härjar fritt, och är helt ostoppbara. Som om det var något käckt besked som jag väntat på att få höra i flera veckor...
"Ehhh..... jo, nu är det ju så att min sambo skall resa bort resten av veckan, och lilltjejen och jag är ensamma. Och ja... vi får helt enkelt inte bli sjuka. Båda två, menar jag... i kräksjuka.... samtidigt..... det GÅÅÅR liksom inte!" Halvskriker jag i telefonen, och vet instinktivt att jag nog precis passerade gränsen för vad som är normalt beteende. Som om det skulle vara första gången...
Jag hör hur dagisfröken drar en lång suck, så börjar hon mycket pedagogiskt förklara för mig:
"Ja, men Nina, nu är det ju såhär, att även om ni stannar hemma i morgon, och i övermorgon, för att du är så rädd för att ni skall få magsjuka när ni är själva hemma, så kommer det ju komma barn hit, hela veckan, som har haft magsjuka. Även fröknar. Och även om de stannat hemma som de ska, 2 dygn efter de har kräkts, så tror jag ..... (nu tänker hon lite) Ja, jag tror att det är så att bacillerna fortfarande finns kvar i två veckor. Och SÅ länge KAN ni inte stanna hemma Nina. (Konstpaus. Hon väntar nog på att jag skall svara.. men så tillägger hon:) Nina, det förstår du väl själv, att ni inte kan????"

Jag känner mig som en slagen soldat på knä, som blottar bröstet i uppgivenhet, och väntar på att fiendens svärd skall spetsa hjärtat. Det oundvikliga. Det finns inte längre något att göra. Det kommer liksom bara att ske.................... Och jag har svårt att andas....

Så jag tar ett djupt andetag, och kvider jag fram:
"Jaja.... det finns ju många ensamma föräldrar i världen. Och de har ju överlevt. Då gör säkert vi det också då... kanske..."

Och sedan lägger jag på luren.