Den ambitiösa läkaren och hypokondrikern

När jag var liten var jag bortskämd. Ja, jag har förstått det nu, i vuxen ålder, att jag var oerhört bortskämd. Och bortskämd som jag var, utvecklade jag en slipad teknik i hur man skulle få sin vilja fram, och få det man ville ha. Jag minns en gång när jag var 14. Jag hade varit i stan, och spanat in den nya klädbutiken Vero Moda, som hade öppnat i Oden. Och där hängde den, den pippigula plysch-tunikan med klädda knappar. Den var en dröm, jag tappade nästan andan när jag såg den. "DEN skall vi ha!" ropade mina inre matadorer. Hem till mamma. Bönandet och bölandet började. Men den var dyr. Det var inte aktuellt helt enkelt. Sedan gick veckorna. Detta var under den tid min mamma och pappa jobbade väldigt mycket sedan eftermiddagar och kvällar. Jag fick vackert kasta mig upp på cykeln, och cykla och hämta min lillasyster hos dagmamman, fler gånger i veckan.

Så en dag låg den där på min säng. Väldigt omsorgsfullt ihopvikt, med ett litet kort på toppen. Det var den gula plyschtunikan, som jag suktat efter så otroligt länge. I kortet stod det något om att jag varit så duktig och hjälpt till. Men det som stod överst, glömmer jag aldrig. Av den enkla anledningen, att när jag tänker på det, så sammanfattar det hela min personlighet under tonåren. Det stod:

Till min älskade hypokondrikerdiva
Från mamma

Jag visste inte då, vad en hypokondriker var, men jag minns min mammas hjärtliga skratt, när jag frågade. Men NU vet jag vad det är. Även om jag ofta låtsas som att jag aldrig har hört ordet.

Jag kommer precis ifrån läkaren. Och inte vilken läkare som hellst, inte. En alldeles färsk, nyutexaminderad, superpigg, glad liten tjej, garanterat yngre än mig. Hon var så rar! Oj, vad hon tog allt på allvar. Jag kom därifrån med:
Ett recept på antinflammatoriska piller, för en ond axel, som englit henne är garanterat inflammerad (hon var bra sugen på att sätta en kortisonspruta i den, men hon lyckades behärska sig)
En remiss för utredning av allergi. (Jag råkade nämna att jag är allergisk mot penecellin, och när jag hade berättat om hela det dramatiska händelseförloppet när jag fick min allergichock, kliade hon sig i huvudet, och sa..... Detta MÅSTE vi kolla upp!! Det är tydligen JÄTTEdumt att vara allergisk mot Kåvepenin, så om man kan undvika att vara allergisk mot det, så är det väldigt bra. Kåvepenin är tydligen det penecellin som människor INTE utvecklar resistans mot så lätt. Så som hon sa: Det är bra om vi kan komma fram till att du inte är allergisk. Kåvepenin är alltså bra skit, hellt enkelt!)
En remiss till kirurgen för utvärdering av ev. bröstförminskning. (Detta var ju intressant, eftersom jag har försökt att ta upp detta med mina läkare i flera år, men tyckt att det varit så FRUKTANSVÄRT pinsamt och jobbigt. Nu klämde jag ur mig något märkligt, och VIPS så var bollen i rullning..... crazy helt enkelt!!!)

Så nu sitter jag här på jobbet igen..... genomgången, får man väl i alla fall säga.
Och pratar med mina underbara kollegor, som senast i går ifrågasatte om jag aldrig använder samma kläder två gånger. Löjligt, jag har inte alls mycket kläder!!! Och NU kom jag på.... jag glömde fråga läkaren om hon kunde kolla i mitt öra, jag har ju faktiskt haft rätt ont i örat de senaste veckorna.

"Till min älskade hypokondrikerdiva....... *fnys* pyttsan!
Mammor..... de fattar ju aldrig någonting!