Beslutsångest i ett nötskal.....

Nu är klockan 11:06...... Jag har exakt 14 minuter på mig, att bestämma mig. Jag känner svetten bryta fram i pannan, och jag börjar smacka med tungan, det känns torrt i munnen. Men hur skall jag göra nu då????????????? *suckar* Nu har jag suttit såhär i nästan en timma, och det blir ändå inte enklare. Kanske borde jag bara singla slant. Så är det klart. Och då finns det ju liksom något annat att skylla på, då var ju aldrig beslutet mitt. Då var det ju inte jag som valde. Mmmmm.... kanske det. Men allvarligt talat tjejen, hur svårt skall det vara? Det är ju bara att bestämma sig. Så. Nu gör jag det. Nu. Nu bestämmer jag mig för att...... Men..... tänk om.... FAN.
En lunch. Bestämma hur och var och med vem jag skall äta lunch, har idag förvandlats till ett inre krig, där moral, löften, lust och begär har fått huvudrollerna. Du tror att jag skämtar nu, men det gör jag inte.

För en timma sedan kom "mina killar" och frågade mig var det var jag hade ätit så god lunch, vilket hotell jag pratat om innan julen. "Quality?" Säger jag glatt. "Jaaa säger de. DIT åker vi idag". "Neeeej" kvider jag. De tittar förvånat på mig. "Men men.... jag har ju matlåda med mig idag." De tittar fortfarande oförstående på mig. "Ja, asså, jag var så himla duktig och lagade riktig middag igår, panerad torsk, spenat och potatis, med sås och grejjer. Och har gjort världens finaste matlåda. Jag har också gjort en stor grej av det hela. Att jag är så himla duktig idag. För jag har med mig matlåda. Och om jag dessutom petar ur potatisarna, så är det GI. Och då får jag vara extra stolt över mig själv."

"Okeeeej" svarar killarna, och gör sitt bästa för att försöka se förstående ut. Alla skingras och återgår till sina platser. Stackars Martin, sitter bakom min rygg. Och det är ju så jobbigt för mig.... att inte få låta lusten och begäret ta över. Så jag måste prata med någon....
"Martiiiin, duuu..... min sambo, han tar aldrig med sig matlåda."
"Nähä." svarar Martin. Han är så snäll. Han försöker verkligen låta intresserad, och som om jag inte störde honom alls i sitt beräkningsarbete.

"Nä, aldrig. Förstår du. Så, eftersom HAN inte har matlåda med sig, så borde ju jag också kunna gå ut och äta lunch, med gott samvete, tycker du inte?"
"Jo." "För det är ju ännu värre". Svarar Martin.
"Vaddå värre?" undrar jag.
"Äter han aldrig matlåda, varför inte det? Ni lagar väl mat?"
"Joooo, kanske inte varje dag, men jo, vi lagar mat...... Men han har en princip, han säger att han behöver komma ut från kontoret en stund. Så då får han ju göra det...."
"mmmm"
En tyst minut glider förbi....
"Men, det är klart, han skulle ju lika gärna kunna ta en promenad, och sedan gå tillbaks till kontoret och äta en matlåda ju."
"mmmm"
Ytterligare en tyst minut passerar........
"Men det är klart, han tjänar ju mer pengar än mig..... så han får väl göra som han vill..."
"*suck* mmmmm"
Tystnad råder åter...........
"Men du, den dagen JAG tjänar mer pengar än HONOM, DÅ blir det andra bullar!! Då skall han också äta matlåda!!!!"
Martin sliter sin upptagna blick från sin skärm, fullmatad med statistik som vanligt, och tittar på mig och säger:
"Nina, följ du med och ät lunch. Jag är säker på att det är okej."
Jag biter mig i läppen..... och funderar. Detta har ju faktiskt inte alls med min stackars sambo att göra egentligen. Det vet jag ju. Jag skulle kunna äta ute 4 ggr om dagen, utan att han skulle klaga. Det handlar ENBART om hur redig jag skall få känna mig. Eller om jag skall få väldtra mig i synd och härliga smaker över denna lunch. Undra om jag faktiskt håller på att bli riktigt jäkla galen på riktigt. Psykakuten nästa liksom. Det kanske är så. Det kanske är så att tjocka människor faktiskt BLIR dumma. Då är jag ju ett levande bevis.

Och vet du vad det absolut mest ironiska med det hela är?
Att medans jag har suttit i min egen värld, och skrivit detta,
så har alla redan åkt.

Nu kommer jag torsken! Fy fan vad jag är redig!!!!