När du vet att din blödiga dag börjar gå för långt...

Har haft en blödig dag. Ni vet, den där dagen, när du bara känner att världen är svart, och det mesta är ditt eget fel. Allt ifrån Gaza till att tandkrämen är slut. Och man gråter och gråter, och det vill liksom aldrig ta slut.

Skulle ialla fall köra min dotter till dagis i morse. Världen slutar ju tydligen inte att snurra, bara för att jag har min blödiga dag. Längs vår lilla grusväg, spatserar en halv tomtearmé med jägare. Jag försöker förklara för min treåring så odramatiskt jag bara kan, att de är jägare, som förmodligen skall jaga rådjuren som bor där i skogsdungen, och i varje skymning står på gärdet där nere och äter. "Näää." Säger lilltjejen, med en röst som avslöjar att nu har allt mamma fått ALLT om bakfoten. "De skall ju jaga hoppe hoppe hare ju!" Jag får till dagens första sneda leende, och säger att ja just det, så kan det också vara. Eller en älg. Jägare jagar oftast hoppe hoppe hare, rådjuren, eller en älg. Sedan var det bra med det. Hon var nöjd så. Så skönt.... jag var så orolig att hon skulle börja gråta och fråga ut mig om livets grymheter just idag. Det hade jag inte klarat helt enkelt.

När vi körde hem mot Kalltorps by i den mörka eftermiddagen, sov hon gott min docka. Vi närmade oss den vägsträcka, där de 4 rådjuren brukar hänga. De kommer ut ifrån skogsdungen, och springer ut på gärdet på andra sidan vägen. Jag börjar spana oroligt, och känner hur en klump i halsen börjar växa sig oroväckande nära gråtgränsen. Var var de??? Jag kunde inte se dem!!! Men gud, tänk om de står där inne i dungen, de små bambi-barnen, och mamma och pappa har blivit skjutna av de elaka jägarna, just i dag, denna svarta dag. De står säkert där inne, och gråter, stora bambitårar, helt förvirrade, och skriker och ropar på mamma. Mamma, mamma var är du någonstans???? Vad skall vi göra nu??? Min fantasti och empati skenade iväg i en fruktansvärd tornado av oro över hur det hade gått för den lilla rådjursfamiljen, och hur deras öde förmodligen hade tagit en fruktansvärt grym vändning just idag. Och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Fyfaaaaaan för detta grymma liv alltså...... Någonstans där, hörde jag min inre röst säga:
Du tjejen, nu håller du allt på att tappa greppet fullständigt du. Nu får du väl ändå ta och SKÄRPA till dig!!! Jag skakade av mig empatin, höjde radion, och ägnade inte hoppe hoppe hare som just rusade över vägen, en endaste snäll tanke. Du klarade dig idag. Idag får både du och jag leva. Men snart kan det vara vår tur, så det kanske är bättre att försöka att inte lipa hela vägen dit. Eller vad säger du, harjävel???