......Har ni tänkt på en sak? Förr....för länge länge sedan, så inte fan drack man alkohol för att finlira. Det var ingen som smakade och kände efter vilken druva man använt och hurvida man kunde känna smaken av ekfat eller inte. Tänk om de kunde se, de som en gång lärde sig framställa alkohol, och speciellt vin, hur det sörplas, spottas, och sköljs runt i munnen kring middagsborden. Och alla dessa helt jävla meningslösa kommentarer!! "mmmmmmm...... jag tror det är ..... lite laktrisbåt.... med en touch av.... tobak..... och en lukt av...... ett snart moget krusbär. Men ALLVARLIGT talat!!! Hur .... jag undrar HUR kunde detta bli normen? Hur kunde detta bli det alla skall sträva efter?? Att sitta och kunna ordbajsa kring en balja berusningsmedel???
Jag har tänkt på detta jättemycket under mina 2 härliga vinglas i kväll. Förr hycklades det i alla fall inte, och DET gillar jag! Varför, hur och NÄR blev det fult att säga att man dricker alkohol för att bli berusad???
Vi skall dricka vin, men vi får inte bli fulla. Vi skall äta gourmet, men vi får inte bli feta. Vi skall älska, men vi får inte gilla porr. Låter som en generation baserad i ren falskhet, om du frågar mig...
Nä, jag säger bara "Let them eat cake", med risk att bli halshuggen.
Ät, drick, älska och njut!!
Friday, January 30, 2009
Thursday, January 29, 2009
Fördomarnas fula tryne!
Stannade till på Shell vid Nisseskolan. Har åkt runt utan spolarvätska i över en vecka. Kanske inte så märkvärdigt för er som bor i stan, men bor man i Kalltorps By va, då är det ungefär lika dumt som att inte sätta på vinterdäcken innan första kylan kommer. (been there, done that.... jag fick sanda backhelvetet för hand... det tog 2 timmar)
Min kära sambo, har många gånger påpekat att han vägrar tanka och handla just på detta Shell. Han tycker att de är så fruktansvärt otrevliga. Som vanligt underskattar jag min stackars sambos fingertoppskänsla för människors servicebeteende. Herregud, han är ju så jäkla picky. Så jag glider in, och sliter åt mig en flaska koncentrerad spolarvätska. Man får ju inte vara dum. Klart att man köper koncentrerat, och fyller på vatten själv utanför. Herregud, ni MENAR väl inte, att ni köper färdigblandat, och bara fyller på?? Ni betalar väl inte för vatten, som finns utanför i kranen??! Ja, som ni förstår är detta något jag föraktfullt har spridit i min omgivning, och stackarn som bor här med mig i huset, han vågar nog aldrig mer köpa färdigblandad spolarvätska. Jag glider fram mot kassan och ställer fram min flaska. Så kommer jag på att jag skall hem och ha ca en timmas egentid. Shit, jag måste köpa någon gó tidning, så jag kan krypa ner i sängen och njuta av tystnaden och en tjejblaska. Så jag vänder mig och och går och hämtar en Amelia. Tittar på tanten som står bakom disken. Hon börjar scanna min flaska och min tidning. Jag plockar fram mitt kort och skall precis dra det i läsaren, när jag hör tanten harkla till, mycket tydligt, för att påkalla min uppmärksamhet. Jag lyfter blicken, och ser henne böja huvudet frammåt, så att blicken glider över glasögonkanten, så lägger hon huvudet lite på sned, släpper mig inte med blicken, och säger med en lätt nedlåtande förlåtande röst:
"Du, du vet att detta är K O N C E N T R E R A D spolarvätska va???? Jag tittar på henne, och inser att jag för en sekund måste se väldigt dum och förvirrad ut. Men i nästa sekund inser jag, att hon faktiskt tycker att jag SER väldigt dum och blond ut. Va fan!!! Hon tror inte att jag vet vad jag håller på med!! Bara för att jag är tjej!!!! Hon tror inte att jag fattar att jag måste spä ut skiten med vatten. Tanten som står där, har just placerat mig i bimbofacket. Plats min vän, där hör DU hemma. Åh jävlar...... hon har ingen ANING om, vem hon just bimbofierat.....
Tusen tankar och bilder hinner passera i min lilla bimbohjärna. En bild är, när jag fäller ner henne på golvet, och häller spolarvätska upp i näsan på henne, och skriker: "Tjejer KAN allt, fattar du eller!!" Nästa bild är när hon står och expiderar en utländsk kille, och säger:"Du VET att du bara kan betala med svenska pengar??" Den tredje bilden är när jag släpar henne i örat, ut genom butiken och lägger henne under kranen som jag snart skall använda, och spolar iskallt vatten i ansiktet på henne, och skriker "Fördomsfulla kärring!!!"
...... men det gör jag ju naturligtvis inte. Herrregud, jag är ju ingen galning med galna ideér eller hur??
Istället förvrider jag mitt ansikte till ett stelt leende, och ger henne den svartaste blick jag kan åstadkomma med mina gröna ögon, och säger med drypande ironi i rösten:
"Ja, tänk, jag VET faktiskt att det är koncentrerad spolarvätska i denna flaskan. Nu skall jag gå ut, och se, där har jag parkerat min bil preciiis framför vattenkranen. Nu skall jag gå ut dit, till min bil, och hälla i denna flaskan, och sedan skall jag fylla på med vatten. Alldeles själv. Jag kan faktiskt det. Bra va? Sedan ler jag ett nöjt och äkta leende, tar min flaska och min tidning, och glider ut från den Shellmacken, för allra allra sista gången, DET kan jag lova!
Min kära sambo, har många gånger påpekat att han vägrar tanka och handla just på detta Shell. Han tycker att de är så fruktansvärt otrevliga. Som vanligt underskattar jag min stackars sambos fingertoppskänsla för människors servicebeteende. Herregud, han är ju så jäkla picky. Så jag glider in, och sliter åt mig en flaska koncentrerad spolarvätska. Man får ju inte vara dum. Klart att man köper koncentrerat, och fyller på vatten själv utanför. Herregud, ni MENAR väl inte, att ni köper färdigblandat, och bara fyller på?? Ni betalar väl inte för vatten, som finns utanför i kranen??! Ja, som ni förstår är detta något jag föraktfullt har spridit i min omgivning, och stackarn som bor här med mig i huset, han vågar nog aldrig mer köpa färdigblandad spolarvätska. Jag glider fram mot kassan och ställer fram min flaska. Så kommer jag på att jag skall hem och ha ca en timmas egentid. Shit, jag måste köpa någon gó tidning, så jag kan krypa ner i sängen och njuta av tystnaden och en tjejblaska. Så jag vänder mig och och går och hämtar en Amelia. Tittar på tanten som står bakom disken. Hon börjar scanna min flaska och min tidning. Jag plockar fram mitt kort och skall precis dra det i läsaren, när jag hör tanten harkla till, mycket tydligt, för att påkalla min uppmärksamhet. Jag lyfter blicken, och ser henne böja huvudet frammåt, så att blicken glider över glasögonkanten, så lägger hon huvudet lite på sned, släpper mig inte med blicken, och säger med en lätt nedlåtande förlåtande röst:
"Du, du vet att detta är K O N C E N T R E R A D spolarvätska va???? Jag tittar på henne, och inser att jag för en sekund måste se väldigt dum och förvirrad ut. Men i nästa sekund inser jag, att hon faktiskt tycker att jag SER väldigt dum och blond ut. Va fan!!! Hon tror inte att jag vet vad jag håller på med!! Bara för att jag är tjej!!!! Hon tror inte att jag fattar att jag måste spä ut skiten med vatten. Tanten som står där, har just placerat mig i bimbofacket. Plats min vän, där hör DU hemma. Åh jävlar...... hon har ingen ANING om, vem hon just bimbofierat.....
Tusen tankar och bilder hinner passera i min lilla bimbohjärna. En bild är, när jag fäller ner henne på golvet, och häller spolarvätska upp i näsan på henne, och skriker: "Tjejer KAN allt, fattar du eller!!" Nästa bild är när hon står och expiderar en utländsk kille, och säger:"Du VET att du bara kan betala med svenska pengar??" Den tredje bilden är när jag släpar henne i örat, ut genom butiken och lägger henne under kranen som jag snart skall använda, och spolar iskallt vatten i ansiktet på henne, och skriker "Fördomsfulla kärring!!!"
...... men det gör jag ju naturligtvis inte. Herrregud, jag är ju ingen galning med galna ideér eller hur??
Istället förvrider jag mitt ansikte till ett stelt leende, och ger henne den svartaste blick jag kan åstadkomma med mina gröna ögon, och säger med drypande ironi i rösten:
"Ja, tänk, jag VET faktiskt att det är koncentrerad spolarvätska i denna flaskan. Nu skall jag gå ut, och se, där har jag parkerat min bil preciiis framför vattenkranen. Nu skall jag gå ut dit, till min bil, och hälla i denna flaskan, och sedan skall jag fylla på med vatten. Alldeles själv. Jag kan faktiskt det. Bra va? Sedan ler jag ett nöjt och äkta leende, tar min flaska och min tidning, och glider ut från den Shellmacken, för allra allra sista gången, DET kan jag lova!
Monday, January 26, 2009
När du vet att din blödiga dag börjar gå för långt...
Har haft en blödig dag. Ni vet, den där dagen, när du bara känner att världen är svart, och det mesta är ditt eget fel. Allt ifrån Gaza till att tandkrämen är slut. Och man gråter och gråter, och det vill liksom aldrig ta slut.
Skulle ialla fall köra min dotter till dagis i morse. Världen slutar ju tydligen inte att snurra, bara för att jag har min blödiga dag. Längs vår lilla grusväg, spatserar en halv tomtearmé med jägare. Jag försöker förklara för min treåring så odramatiskt jag bara kan, att de är jägare, som förmodligen skall jaga rådjuren som bor där i skogsdungen, och i varje skymning står på gärdet där nere och äter. "Näää." Säger lilltjejen, med en röst som avslöjar att nu har allt mamma fått ALLT om bakfoten. "De skall ju jaga hoppe hoppe hare ju!" Jag får till dagens första sneda leende, och säger att ja just det, så kan det också vara. Eller en älg. Jägare jagar oftast hoppe hoppe hare, rådjuren, eller en älg. Sedan var det bra med det. Hon var nöjd så. Så skönt.... jag var så orolig att hon skulle börja gråta och fråga ut mig om livets grymheter just idag. Det hade jag inte klarat helt enkelt.
När vi körde hem mot Kalltorps by i den mörka eftermiddagen, sov hon gott min docka. Vi närmade oss den vägsträcka, där de 4 rådjuren brukar hänga. De kommer ut ifrån skogsdungen, och springer ut på gärdet på andra sidan vägen. Jag börjar spana oroligt, och känner hur en klump i halsen börjar växa sig oroväckande nära gråtgränsen. Var var de??? Jag kunde inte se dem!!! Men gud, tänk om de står där inne i dungen, de små bambi-barnen, och mamma och pappa har blivit skjutna av de elaka jägarna, just i dag, denna svarta dag. De står säkert där inne, och gråter, stora bambitårar, helt förvirrade, och skriker och ropar på mamma. Mamma, mamma var är du någonstans???? Vad skall vi göra nu??? Min fantasti och empati skenade iväg i en fruktansvärd tornado av oro över hur det hade gått för den lilla rådjursfamiljen, och hur deras öde förmodligen hade tagit en fruktansvärt grym vändning just idag. Och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Fyfaaaaaan för detta grymma liv alltså...... Någonstans där, hörde jag min inre röst säga:
Du tjejen, nu håller du allt på att tappa greppet fullständigt du. Nu får du väl ändå ta och SKÄRPA till dig!!! Jag skakade av mig empatin, höjde radion, och ägnade inte hoppe hoppe hare som just rusade över vägen, en endaste snäll tanke. Du klarade dig idag. Idag får både du och jag leva. Men snart kan det vara vår tur, så det kanske är bättre att försöka att inte lipa hela vägen dit. Eller vad säger du, harjävel???
Skulle ialla fall köra min dotter till dagis i morse. Världen slutar ju tydligen inte att snurra, bara för att jag har min blödiga dag. Längs vår lilla grusväg, spatserar en halv tomtearmé med jägare. Jag försöker förklara för min treåring så odramatiskt jag bara kan, att de är jägare, som förmodligen skall jaga rådjuren som bor där i skogsdungen, och i varje skymning står på gärdet där nere och äter. "Näää." Säger lilltjejen, med en röst som avslöjar att nu har allt mamma fått ALLT om bakfoten. "De skall ju jaga hoppe hoppe hare ju!" Jag får till dagens första sneda leende, och säger att ja just det, så kan det också vara. Eller en älg. Jägare jagar oftast hoppe hoppe hare, rådjuren, eller en älg. Sedan var det bra med det. Hon var nöjd så. Så skönt.... jag var så orolig att hon skulle börja gråta och fråga ut mig om livets grymheter just idag. Det hade jag inte klarat helt enkelt.
När vi körde hem mot Kalltorps by i den mörka eftermiddagen, sov hon gott min docka. Vi närmade oss den vägsträcka, där de 4 rådjuren brukar hänga. De kommer ut ifrån skogsdungen, och springer ut på gärdet på andra sidan vägen. Jag börjar spana oroligt, och känner hur en klump i halsen börjar växa sig oroväckande nära gråtgränsen. Var var de??? Jag kunde inte se dem!!! Men gud, tänk om de står där inne i dungen, de små bambi-barnen, och mamma och pappa har blivit skjutna av de elaka jägarna, just i dag, denna svarta dag. De står säkert där inne, och gråter, stora bambitårar, helt förvirrade, och skriker och ropar på mamma. Mamma, mamma var är du någonstans???? Vad skall vi göra nu??? Min fantasti och empati skenade iväg i en fruktansvärd tornado av oro över hur det hade gått för den lilla rådjursfamiljen, och hur deras öde förmodligen hade tagit en fruktansvärt grym vändning just idag. Och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Fyfaaaaaan för detta grymma liv alltså...... Någonstans där, hörde jag min inre röst säga:
Du tjejen, nu håller du allt på att tappa greppet fullständigt du. Nu får du väl ändå ta och SKÄRPA till dig!!! Jag skakade av mig empatin, höjde radion, och ägnade inte hoppe hoppe hare som just rusade över vägen, en endaste snäll tanke. Du klarade dig idag. Idag får både du och jag leva. Men snart kan det vara vår tur, så det kanske är bättre att försöka att inte lipa hela vägen dit. Eller vad säger du, harjävel???
Sunday, January 25, 2009
Så förlorar vi oskulden......!
Celine Dion: Jag hade planerat allt. Jag tog hans huvud i mina händer och kysste honom på munnen. Jag lade armarna om han hals. Sedan sade han: "Om du verkligen vill, så vill jag vara din första". Och jag svarade "Du skall bli den förste, och den ende".
Celine och René, som hennes man heter, träffades när hon var 12, och han var 38. Detta skall dock ha tagit plats när Celine hade uppnåt en mer än godkänd ålder på 20.
Själv var jag kriminell, och kunde naturligtvis inte vänta tills jag fyllt 15. Herregud, jag skulle ju fylla 15 i December, inte mitt fel att jag föddes så jäkla sent. Jaja. Jag var heller inte först i min bekantskapskrets, så jag tyckte nog att det var dags. Jag menar, när man var 14 så var man ju liksom färdig och vuxen. Tyckte man då. Sedan var jag ju väldigt kär och imponerad av min något år äldre moppepojkvän. Så det kändes ganska naturligt faktiskt. Till och med min kloka mor, insåg vad som var på väg att hända, och lyfte preventivmedelsfrågan. DET tycker jag är imponerande. Speciellt med tanke på hur man far handskades med frågan. Tre år och ett antal pojkvänner senare, så hittade jag Per-Anders. DET var den jag skulle leva med resten av mitt liv. (Tänk om jag bara vetat.....) När jag och Per-Anders hade varit ihop i över ett år, och jag hade sovit över hos honom varje helg, och varje ledighet, kläckte min far ur sig, i bilen hem en dag: "Ehhhhh..... du Nina..... (Och jag undrar, om inte detta var första och enda gången jag någonsin sett min far vara generad) du....... du och Per-Anders.......... ni......... ni är väl .... försiktiga?" Lång pinsam konstpaus bröt ut i bilen. För saken var den, att jag faktiskt inte fattade vad han menade. När vi var ute och åkte bil...?? När vi pratade politik??? När vi delade på en flaska vin????? Men sedan såg jag min fars röda generade ansikte, och insåg, men HERREGUD han pratar ju om SEX!!!!!!!!!! Jag drog en lättnad suck, och bet ihop hårt för att inte börja gapskratta. "Ja, jo visst pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag äter P-piller serru." Och det har jag gjort ett par år nu, tänkte jag, men besparade min far denna pikanta detalj.
Ja, åter till den första. Moppekillen. Jag varken tänker försöka berätta, eller minnas de smaskiga men ganska ointressanta detaljerna kring själva första gången. Däremot minns jag tydligt detaljerna runt omkring. Som att ingen vågade köpa kondomer. Så vi skaffade oss en dealer. En langare. Moppekillens bästa kompis mamma, hade en kiosk. Så denna stackars bästis blev både mutad och hotad, tills han blev tvungen att snatta med sig kondomer till mig och min moppegrabb. Sedan försökte vi få ihop det så gott vi kunde, när vi fick tillfälle. Men när den första stora kärleken falnade, började jag se, att han inte var så himla rolig som jag från början hade tyckt. En MT5:a var liksom bara spännande ett tag. När man hade växt och mognat några månader, började det mest bli kallt och obekvämt att sitta bak på den där förbaskade moppen. Så det var väl dags att göra slut. Men det var ju så svårt, att få till ett avslut. Herregud, jag visste ju inte hur man gjorde. Så jag liksom.... lät det glida på i väntan på ett bra tillfälle. En dag kom det. Som ett brev på posten. Vi låg och hånglade som vanligt, i hans lilla pojksäng. Och vi ligger tätt tätt med huvudena, och han tittar mig djupt in i ögonen. Och så säger han, med en djup kärleksfull röst: "När jag ligger såhär nära dig, och tittar på dig, så ser du ut som E.T". KABOOM. Där kom det. Mitt tillfälle. Min orsak. Jag kastar mig upp ur sängen, ut i hallen och på med skorna, och dundrar ut genom lägenhetsdörren, som jag så hårt och dramatiskt det var möjligt, drämde igen bakom mig. Så sprang jag. Med glädje i bröstet, sprang jag mot min busshållsplats, som låg någon kilometer bort. När jag nästan var framme, kunde jag höra den trimmade MT5:an närma sig mig. Jag försökte öka takten. Nu blev jag nervös. Herregud, vad skulle jag säga?? Bakom mig hörde jag den förtvivlade moppepojken ropa mitt namn med en stegrande desperation i rösten. Tillslut kom han ikapp mig. Jag var tvungen att stanna. Hans mörka rädda ögon stirrade oförstående på mig. "Nina, Nina, vad håller du på med?? Vad hände???" Jag tog sats, och la i min absolut mest dramatiska 14års växel. Så skrek jag, och fäste min svartaste blixtrande blick i hans ögon:
"Du sa att jag såg ut som E.T., din jävla idiot!!!! E.T., fattar du!!!!!" Jag minns att han försökte be om ursäkt. Jag minns att han var så uppriktigt ledsen, och det skar i mitt hjärta. Men jag minns också, att jag var så otroligt målmedveten. Det fick liksom gå först. Jag kunde inte låta detta gyllene tillfälle gå mig ur händerna. Så jag skrek allt vad jag orkade: "Du är ju dum i huvudet, man kan inte säga så, att ens tjej ser ut som E.T, fattar du väl!!! Det är slut nu, hör du det, JAG GÖR SLUT!!!!!" Skrek jag, som om han sårat mig med en kniv. Sedan måste bussen ha kommit. För där tog både mitt första riktiga förhållande, och det dramat, slut.
Det är verkligen en fruktansvärd historia, och jag är MYCKET medveten om min grymhet, min falskhet, och min förvånande förmåga att utnyttja en situation, och min skrämmande oförmåga till empati. Men det är det här som jag tycker är så spännande. Hur vi utvecklas som människor. Och han var defenetivt inte den sista killen jag gjorde slut med, det kan jag ju lova. Och jag hoppas att jag blev både bättre på att göra slut, och en bättre människa med åren. Vissa människor har en religion som går ut på att enda orsaken att vi är här, på denna jord, är för att vi skall lära oss mer om oss själva och universum. Att vi skall förfinas och förfinas för varje liv vi lever. Och jag hoppas verkligen att jag har lärt mig något sedan jag var 14. Man vill ju liksom inte återfödas som en dagslända. (Nina låtsas att gud pratar med henne)"Jaa, du lilla vän. NÄR skall du lära dig. Denna gången har du EN dag på dig. Fattar du. En dag. Kom igen nu, försök att inte göra samma misstag om och om igen!"
Celine och René, som hennes man heter, träffades när hon var 12, och han var 38. Detta skall dock ha tagit plats när Celine hade uppnåt en mer än godkänd ålder på 20.
Själv var jag kriminell, och kunde naturligtvis inte vänta tills jag fyllt 15. Herregud, jag skulle ju fylla 15 i December, inte mitt fel att jag föddes så jäkla sent. Jaja. Jag var heller inte först i min bekantskapskrets, så jag tyckte nog att det var dags. Jag menar, när man var 14 så var man ju liksom färdig och vuxen. Tyckte man då. Sedan var jag ju väldigt kär och imponerad av min något år äldre moppepojkvän. Så det kändes ganska naturligt faktiskt. Till och med min kloka mor, insåg vad som var på väg att hända, och lyfte preventivmedelsfrågan. DET tycker jag är imponerande. Speciellt med tanke på hur man far handskades med frågan. Tre år och ett antal pojkvänner senare, så hittade jag Per-Anders. DET var den jag skulle leva med resten av mitt liv. (Tänk om jag bara vetat.....) När jag och Per-Anders hade varit ihop i över ett år, och jag hade sovit över hos honom varje helg, och varje ledighet, kläckte min far ur sig, i bilen hem en dag: "Ehhhhh..... du Nina..... (Och jag undrar, om inte detta var första och enda gången jag någonsin sett min far vara generad) du....... du och Per-Anders.......... ni......... ni är väl .... försiktiga?" Lång pinsam konstpaus bröt ut i bilen. För saken var den, att jag faktiskt inte fattade vad han menade. När vi var ute och åkte bil...?? När vi pratade politik??? När vi delade på en flaska vin????? Men sedan såg jag min fars röda generade ansikte, och insåg, men HERREGUD han pratar ju om SEX!!!!!!!!!! Jag drog en lättnad suck, och bet ihop hårt för att inte börja gapskratta. "Ja, jo visst pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag äter P-piller serru." Och det har jag gjort ett par år nu, tänkte jag, men besparade min far denna pikanta detalj.
Ja, åter till den första. Moppekillen. Jag varken tänker försöka berätta, eller minnas de smaskiga men ganska ointressanta detaljerna kring själva första gången. Däremot minns jag tydligt detaljerna runt omkring. Som att ingen vågade köpa kondomer. Så vi skaffade oss en dealer. En langare. Moppekillens bästa kompis mamma, hade en kiosk. Så denna stackars bästis blev både mutad och hotad, tills han blev tvungen att snatta med sig kondomer till mig och min moppegrabb. Sedan försökte vi få ihop det så gott vi kunde, när vi fick tillfälle. Men när den första stora kärleken falnade, började jag se, att han inte var så himla rolig som jag från början hade tyckt. En MT5:a var liksom bara spännande ett tag. När man hade växt och mognat några månader, började det mest bli kallt och obekvämt att sitta bak på den där förbaskade moppen. Så det var väl dags att göra slut. Men det var ju så svårt, att få till ett avslut. Herregud, jag visste ju inte hur man gjorde. Så jag liksom.... lät det glida på i väntan på ett bra tillfälle. En dag kom det. Som ett brev på posten. Vi låg och hånglade som vanligt, i hans lilla pojksäng. Och vi ligger tätt tätt med huvudena, och han tittar mig djupt in i ögonen. Och så säger han, med en djup kärleksfull röst: "När jag ligger såhär nära dig, och tittar på dig, så ser du ut som E.T". KABOOM. Där kom det. Mitt tillfälle. Min orsak. Jag kastar mig upp ur sängen, ut i hallen och på med skorna, och dundrar ut genom lägenhetsdörren, som jag så hårt och dramatiskt det var möjligt, drämde igen bakom mig. Så sprang jag. Med glädje i bröstet, sprang jag mot min busshållsplats, som låg någon kilometer bort. När jag nästan var framme, kunde jag höra den trimmade MT5:an närma sig mig. Jag försökte öka takten. Nu blev jag nervös. Herregud, vad skulle jag säga?? Bakom mig hörde jag den förtvivlade moppepojken ropa mitt namn med en stegrande desperation i rösten. Tillslut kom han ikapp mig. Jag var tvungen att stanna. Hans mörka rädda ögon stirrade oförstående på mig. "Nina, Nina, vad håller du på med?? Vad hände???" Jag tog sats, och la i min absolut mest dramatiska 14års växel. Så skrek jag, och fäste min svartaste blixtrande blick i hans ögon:
"Du sa att jag såg ut som E.T., din jävla idiot!!!! E.T., fattar du!!!!!" Jag minns att han försökte be om ursäkt. Jag minns att han var så uppriktigt ledsen, och det skar i mitt hjärta. Men jag minns också, att jag var så otroligt målmedveten. Det fick liksom gå först. Jag kunde inte låta detta gyllene tillfälle gå mig ur händerna. Så jag skrek allt vad jag orkade: "Du är ju dum i huvudet, man kan inte säga så, att ens tjej ser ut som E.T, fattar du väl!!! Det är slut nu, hör du det, JAG GÖR SLUT!!!!!" Skrek jag, som om han sårat mig med en kniv. Sedan måste bussen ha kommit. För där tog både mitt första riktiga förhållande, och det dramat, slut.
Det är verkligen en fruktansvärd historia, och jag är MYCKET medveten om min grymhet, min falskhet, och min förvånande förmåga att utnyttja en situation, och min skrämmande oförmåga till empati. Men det är det här som jag tycker är så spännande. Hur vi utvecklas som människor. Och han var defenetivt inte den sista killen jag gjorde slut med, det kan jag ju lova. Och jag hoppas att jag blev både bättre på att göra slut, och en bättre människa med åren. Vissa människor har en religion som går ut på att enda orsaken att vi är här, på denna jord, är för att vi skall lära oss mer om oss själva och universum. Att vi skall förfinas och förfinas för varje liv vi lever. Och jag hoppas verkligen att jag har lärt mig något sedan jag var 14. Man vill ju liksom inte återfödas som en dagslända. (Nina låtsas att gud pratar med henne)"Jaa, du lilla vän. NÄR skall du lära dig. Denna gången har du EN dag på dig. Fattar du. En dag. Kom igen nu, försök att inte göra samma misstag om och om igen!"
Thursday, January 22, 2009
Avgiftsfri skola = skolan skall betala utflyktsmaten!
En skoldirektör i Jönköping slår näven i bordet, och tycker att nu får vi faktiskt se till att lagen om att skolan skall vara avgiftsfri infrias. Med nolltolerans. Detta innebär att skall ungarna iväg på utflykt, då skall skolan ta med mat, samma mat, till ALLA. Och då skriver Malin Wallin, att hon blir så trött, för en matsäck kostar "max en tia", och har man inte råd med det... "ah asså... då har man ju STORA problem".
Ja Malin Wallin, som tur är är det nog inte så många av oss vanliga människor som begär att du som fotbollshemmafru skall förstå hur världen ser ut utanför dina panoramafönster. Det finns många föräldrar där ute i Svea rike, som väljer att köpa en vinflaska för att överleva dagen, istället för att köpa det där äpplet du pratar om för 2 spänn. Och det finns ännufler föräldrar som dricker det där vinet, och glömmer packa matsäcken. Varje gång. När skolbarn är på utflykt, lyder de fortfarande under skolans lagar, regler och försäkringar. Det är väl klart som fan att de inte skall behöva ha ont i magen av oro för att mamma skall glömma köpa matsäck, igen.... Självklart löser inte denna lag dessa barns bekymmer. Deras situation är lika mörk och jävulsk varje dag, när de kommer hem från skolan. Och visst, det är ju där det stora problemet är. Men DET är inte skolans uppgift. Det är någon annan misslyckad instans grej. Men om svenska skolan har förbundit sig och skrivit en lag som säger, att skolan skall vara AVGIFTSFRI. Då ska jävlarimej matsäcken komma med från skolan! Hurra säger jag till skoldirektören, det är självklart att det skall vara så! Malin Wallin.... ta din Vuitton-väska och dra den över huvudet, det var något av det dummaste du någonsin skrivit.
Jag vill bara avsluta med att berätta, att den skolan jag senast arbetade på, tog detta på allvar. Varje utflykt vi gjorde, så var det medskickad matsäck FRÅN SKOLAN. Jag har flera gånger kört min egen bil fram och tillbaks, för att hämta och lämna stora kantiner med piroger, korv och bröd, och festisar, för att alla elever skall kunna känna sig trygga i att de även denna dag, åtminstonde får ett litet skrovmål i skolan. Jag VET med fruktansvärda fakta, att det nämligen är sanningen. För många. Jag hoppas och ber att fler skolor där ute inspireras av "min" skola, och Jönköpings skoldirektör. Ytterligare ett steg mot ett medmänskligare samhälle. Det skålar vi för!
Ja Malin Wallin, som tur är är det nog inte så många av oss vanliga människor som begär att du som fotbollshemmafru skall förstå hur världen ser ut utanför dina panoramafönster. Det finns många föräldrar där ute i Svea rike, som väljer att köpa en vinflaska för att överleva dagen, istället för att köpa det där äpplet du pratar om för 2 spänn. Och det finns ännufler föräldrar som dricker det där vinet, och glömmer packa matsäcken. Varje gång. När skolbarn är på utflykt, lyder de fortfarande under skolans lagar, regler och försäkringar. Det är väl klart som fan att de inte skall behöva ha ont i magen av oro för att mamma skall glömma köpa matsäck, igen.... Självklart löser inte denna lag dessa barns bekymmer. Deras situation är lika mörk och jävulsk varje dag, när de kommer hem från skolan. Och visst, det är ju där det stora problemet är. Men DET är inte skolans uppgift. Det är någon annan misslyckad instans grej. Men om svenska skolan har förbundit sig och skrivit en lag som säger, att skolan skall vara AVGIFTSFRI. Då ska jävlarimej matsäcken komma med från skolan! Hurra säger jag till skoldirektören, det är självklart att det skall vara så! Malin Wallin.... ta din Vuitton-väska och dra den över huvudet, det var något av det dummaste du någonsin skrivit.
Jag vill bara avsluta med att berätta, att den skolan jag senast arbetade på, tog detta på allvar. Varje utflykt vi gjorde, så var det medskickad matsäck FRÅN SKOLAN. Jag har flera gånger kört min egen bil fram och tillbaks, för att hämta och lämna stora kantiner med piroger, korv och bröd, och festisar, för att alla elever skall kunna känna sig trygga i att de även denna dag, åtminstonde får ett litet skrovmål i skolan. Jag VET med fruktansvärda fakta, att det nämligen är sanningen. För många. Jag hoppas och ber att fler skolor där ute inspireras av "min" skola, och Jönköpings skoldirektör. Ytterligare ett steg mot ett medmänskligare samhälle. Det skålar vi för!
Fram för mer jämställdhet i blottandet!!!
En rysk konståkerska har av misstag råkat visa sin boobie i konståknings EM. Bilden ligger på Aftonbladet. Jaha, tänker jag trött. Där var ytterligare ett bröst. Igår var det Victoria Silvsteds meloner, som var upptryckta till hakan. Boobies here, boobies there.... boobies EVERYwhere. Janet Jackson slänger ut en halvtrött tutte ur ett hål i sin jacka... och förgyller den med en sheriff-stjärna. Tadaaaa. Boobie. Paris Hilton.... Briteny Spears.... För att inte tala om Linda Rosing... om och om igen. Och Carolina Gynning, först MED sillidill i.... sedan UTAN sillidill... men visas ska dom. Fan. Blir man inte liiite trött? Men det är klart, killarna tycker säkert det är toppen att inte behöva gå till macken och skämmas längre för att köpa tuttbilder i FIB Aktuellt. (Herregud, FINNS den tidingen ens kvar??? Hur har det gått för stackarn som äger tidningen??)
Men så slog det mig...... var är alla snoppar???? Jag kan inte minnas att jag sett EN enda snopp i Aftonbladet. Någonsin. Varför är det så då?? Jag vill se Hasse Aros slang skymta i gylfen när han svingar sina lurviga i Lets Dance, jag vill se Lenny Kraviz kliva ur en limmo och OPS han glömde ta på sig brallorna. Jag vill se Madonna slita kallingarna av Justin Timberlake i nästa video. Jag vill se Björn Gustafsson utan det där lilla töntiga höftskynket han har på sig, när han står där som en ängel på framsidan på sin nya dvd. Om det känns bättre för dem, kan de ju alltid fästa en liten sheriff-stjärna på toppen, om det skulle kännas för vulgärt.
Nä, more penis for the people, säger jag bara! I jämställdhetens namn... naturligtvis.
Men så slog det mig...... var är alla snoppar???? Jag kan inte minnas att jag sett EN enda snopp i Aftonbladet. Någonsin. Varför är det så då?? Jag vill se Hasse Aros slang skymta i gylfen när han svingar sina lurviga i Lets Dance, jag vill se Lenny Kraviz kliva ur en limmo och OPS han glömde ta på sig brallorna. Jag vill se Madonna slita kallingarna av Justin Timberlake i nästa video. Jag vill se Björn Gustafsson utan det där lilla töntiga höftskynket han har på sig, när han står där som en ängel på framsidan på sin nya dvd. Om det känns bättre för dem, kan de ju alltid fästa en liten sheriff-stjärna på toppen, om det skulle kännas för vulgärt.
Nä, more penis for the people, säger jag bara! I jämställdhetens namn... naturligtvis.
Wednesday, January 21, 2009
smått & gott.....
Nu är det exakt 98 minuter kvar, tills jag skall få sitta här och kvida och vrida mig och titta genom figrarna igen. Det skall bli härligt!! Det är dags för Made in Sweden på kanal 4 igen. Avsnitt två. Eftersom jag är en mycket patriotisk Trollhättebo, och Kim är en kompis till en kompis (Nä alla Stockholmare, det är inte så häftigt här. I Trollhättan är ALLA en kompis till en kompis ;-) )så måste jag ju titta. Och förra veckan var sådär härligt pinsam, men utan att tappa smaken. Ni vet, man ojjar sig lite, och tittar mellan fingrarna, men när det var slut, så var det ju ändå jävligt kul att titta på. Engagerande. Han är ju så..... mjuk och fin.
Men det ROLIGASTE som jag redan VET kommer hända i kväll, visade de de sista 5 sekunderna i slutet, ni vet när de visar detta kommer nästa vecka. Tjejen som är med (vad hette hon??) står i någon slags radiostudio, tillsammans med Roger More. Mycket mycket märklig kombination. Och söt och rar som hon är denna lilla tjej, så bestämmer hon sig för att fråga mr Bond, om han kanske har något tips till henne, nu när hon skall bli denna enorma världsstjärna. Så hon utbrister engagerat, högt och allvarligt:
"So, do you have any tip for me?"
Roggan stirrar på henne, och undrar om hon är riktigt sann, man kan se hur förbannad han faktiskt blir, och säger: "What? And why?????"
Och hon ger sig inte, denna härliga lilla människa. Han kanske hör dåligt, jag menar han är ju ändå rätt gammal.
"Yes, don´t you have any TIP for me?? Any tips???????????"
... och där klippte de i trailern.
..... Och jag blev tyst ett par sekunder, och sedan skrek jag: "SHIT va SA hon??"
Det är så ljuvligt att vara lättroad, förstår ni att jag sett fram emot detta i en vecka??!
Okej, nu över till dagens Malin Wallin. Hon skriver idag att hon är beredd att betala sina barn när de kommer i tonåren, för att de skall ge henne samma kärleksbevis som de gör nu som små barn. Så att hon skall få sitt ömhetsbehov mättat på samma sätt hela livet. Tycker det var en riktigt bra ide. Funderar på att applicera detta på min sambo. Betala honom 300 spänn i veckan, för ett riktigt bra grovhångel... funkar det eller....... har jag tur så räknar han det som hushållsnära tjänster, så får vi tillbaks på skatten, har jag otur sätter han dit mig för försök till sexköp, hamnar man i fängelse då?? Jag som är så avundsjuk på honom som skall få sova ensam hela veckan, fängelse för en trött småbarnsmamma kan faktiskt framstå som.... en inte fullt så jäkla dum ide... eller hur???
I går spydde 3 barn på min dotters dagis. På raken. Lisa var den tredje. Då tyckte min dotter synd om henne, och sprang fram och kramade henne hårt. Så kom ihåg, vill ni ha friska barn, uppfostra dem till små elaka oempatiska odjur. Då slipper ni spy i natt. Men men, vad är en bal på slottet, det är bara att bita ihop, och ladda hinken!
Men det ROLIGASTE som jag redan VET kommer hända i kväll, visade de de sista 5 sekunderna i slutet, ni vet när de visar detta kommer nästa vecka. Tjejen som är med (vad hette hon??) står i någon slags radiostudio, tillsammans med Roger More. Mycket mycket märklig kombination. Och söt och rar som hon är denna lilla tjej, så bestämmer hon sig för att fråga mr Bond, om han kanske har något tips till henne, nu när hon skall bli denna enorma världsstjärna. Så hon utbrister engagerat, högt och allvarligt:
"So, do you have any tip for me?"
Roggan stirrar på henne, och undrar om hon är riktigt sann, man kan se hur förbannad han faktiskt blir, och säger: "What? And why?????"
Och hon ger sig inte, denna härliga lilla människa. Han kanske hör dåligt, jag menar han är ju ändå rätt gammal.
"Yes, don´t you have any TIP for me?? Any tips???????????"
... och där klippte de i trailern.
..... Och jag blev tyst ett par sekunder, och sedan skrek jag: "SHIT va SA hon??"
Det är så ljuvligt att vara lättroad, förstår ni att jag sett fram emot detta i en vecka??!
Okej, nu över till dagens Malin Wallin. Hon skriver idag att hon är beredd att betala sina barn när de kommer i tonåren, för att de skall ge henne samma kärleksbevis som de gör nu som små barn. Så att hon skall få sitt ömhetsbehov mättat på samma sätt hela livet. Tycker det var en riktigt bra ide. Funderar på att applicera detta på min sambo. Betala honom 300 spänn i veckan, för ett riktigt bra grovhångel... funkar det eller....... har jag tur så räknar han det som hushållsnära tjänster, så får vi tillbaks på skatten, har jag otur sätter han dit mig för försök till sexköp, hamnar man i fängelse då?? Jag som är så avundsjuk på honom som skall få sova ensam hela veckan, fängelse för en trött småbarnsmamma kan faktiskt framstå som.... en inte fullt så jäkla dum ide... eller hur???
I går spydde 3 barn på min dotters dagis. På raken. Lisa var den tredje. Då tyckte min dotter synd om henne, och sprang fram och kramade henne hårt. Så kom ihåg, vill ni ha friska barn, uppfostra dem till små elaka oempatiska odjur. Då slipper ni spy i natt. Men men, vad är en bal på slottet, det är bara att bita ihop, och ladda hinken!
Tuesday, January 20, 2009
Forts..... ibland tappar man hakan....
Jag blir så jäkla glad, skall du veta, när DU tar dig tid, att skriva vad du själv tycker och tänker kring det jag spyr ur mig i denna blogg. Tack för nyttiga kommentarer!!!
Jo, känner ett behov av att få förklara min ilska när det gäller min väns vän som valde att skaffa barn med en gift man ur bekantskapskretsen.
1) Jag tycker inte att kvinnan i fråga har gjort fel. Näe... jag tycker faktiskt inte det. Hon ville ha ett barn, och nu har hon det. Visst kommer hon att få tackla kniviga frågor i framtiden, men tro mig, en kvinna som väljer att göra på detta sätt, har garanterat räknat ut både frågor och svar som kommer att komma. She has it all figured out. Inget lär ju vara lämnat till slumpen direkt.
2) Varför är just HAN dum i hela huvudet enligt mig? Tro det eller ej, men jag är faktiskt en rätt öppen människa, när det kommer till religion, familjekonstelationer, tja, hur man väljer att ge och få kärlek helt enkelt. Jag tycker att ALLA sätt är bra, bara det handlar om att ge och få kärlek, på lika villkor. Då har alla min blessing! MEN..... (Hör Tony Irvings dialekt klinga...) Jag säger MEN......
Har man däremot förbundit sig både genom kärlek och äktenskap, till E N kvinna, och faktiskt lovat henne evig trohet, då får man fan stå för vad man har lovat!! Även den mannen, har ett val att göra i livet, och visst, han kan ju ångra sig, men då får man fan vara människa nog, att vara ärlig mot den man lever med, och säga, näe du älskling, jag känner ett behov av att sprida lite säd, bara så du vet. Eller inte vet jag vad han skulle säga, men du vet ärlighet....... ärlighet den är helig. I alla religioner, i alla förhållanden, jag skulle nog våga sträcka mig så långt, att jag anser att ärligheten och kanske mest tilliten är de viktigaste byggstenar vi har, i förhållande till andra människor, oavsett konstellation. Ersätt ärlighet och tillit med ett svek, och du har ingen relation kvar. Det är sveket, jag aldrig skulle kunna förstå och förlåta. Kanske ... kanske känner jag så, för att jag själv är ett skilsmässobarn. Jag vet faktiskt inte. Men jag skiter i hur människor väljer att leva sina liv (eller skiter i det gör jag inte, eftersom jag tycker att alla relationer är så jäkla intressanta), bara de ÄR SNÄLLA MOT VARANDRA.
Har jag aldrig ljugit för min sambo?? Jo. Det har jag garanterat. Men jag strävar efter att aldrig svika honom, och göra något som kan såra honom. Det är min religion. Och om jag en dag känner att jag vill leva på något annat sätt, då är han den första som kommer att få veta det.
Min kära mor, sa en gång till mig, när vi diskuterade religioner, och hurvida man tror på gud eller inte. En av de svåraste och roligaste diskussioner man kan ha. Då svarade min mamma:
Nina, vet du, min gud är mitt samvete.
Är inte det vackert så säg??
Jo, känner ett behov av att få förklara min ilska när det gäller min väns vän som valde att skaffa barn med en gift man ur bekantskapskretsen.
1) Jag tycker inte att kvinnan i fråga har gjort fel. Näe... jag tycker faktiskt inte det. Hon ville ha ett barn, och nu har hon det. Visst kommer hon att få tackla kniviga frågor i framtiden, men tro mig, en kvinna som väljer att göra på detta sätt, har garanterat räknat ut både frågor och svar som kommer att komma. She has it all figured out. Inget lär ju vara lämnat till slumpen direkt.
2) Varför är just HAN dum i hela huvudet enligt mig? Tro det eller ej, men jag är faktiskt en rätt öppen människa, när det kommer till religion, familjekonstelationer, tja, hur man väljer att ge och få kärlek helt enkelt. Jag tycker att ALLA sätt är bra, bara det handlar om att ge och få kärlek, på lika villkor. Då har alla min blessing! MEN..... (Hör Tony Irvings dialekt klinga...) Jag säger MEN......
Har man däremot förbundit sig både genom kärlek och äktenskap, till E N kvinna, och faktiskt lovat henne evig trohet, då får man fan stå för vad man har lovat!! Även den mannen, har ett val att göra i livet, och visst, han kan ju ångra sig, men då får man fan vara människa nog, att vara ärlig mot den man lever med, och säga, näe du älskling, jag känner ett behov av att sprida lite säd, bara så du vet. Eller inte vet jag vad han skulle säga, men du vet ärlighet....... ärlighet den är helig. I alla religioner, i alla förhållanden, jag skulle nog våga sträcka mig så långt, att jag anser att ärligheten och kanske mest tilliten är de viktigaste byggstenar vi har, i förhållande till andra människor, oavsett konstellation. Ersätt ärlighet och tillit med ett svek, och du har ingen relation kvar. Det är sveket, jag aldrig skulle kunna förstå och förlåta. Kanske ... kanske känner jag så, för att jag själv är ett skilsmässobarn. Jag vet faktiskt inte. Men jag skiter i hur människor väljer att leva sina liv (eller skiter i det gör jag inte, eftersom jag tycker att alla relationer är så jäkla intressanta), bara de ÄR SNÄLLA MOT VARANDRA.
Har jag aldrig ljugit för min sambo?? Jo. Det har jag garanterat. Men jag strävar efter att aldrig svika honom, och göra något som kan såra honom. Det är min religion. Och om jag en dag känner att jag vill leva på något annat sätt, då är han den första som kommer att få veta det.
Min kära mor, sa en gång till mig, när vi diskuterade religioner, och hurvida man tror på gud eller inte. En av de svåraste och roligaste diskussioner man kan ha. Då svarade min mamma:
Nina, vet du, min gud är mitt samvete.
Är inte det vackert så säg??
Monday, January 19, 2009
Ibland tappar man hakan..........
Fick höra en story på lunchen idag. Jo, jag vill kalla det story, för jag vill verkligen inte tro att det kan vara sant.
En god vän till en vän, som jag åt lunch med idag, ville skaffa barn. Hon var i 40års åldern, och klockan tickade på. Så denna mycket praktiska karriärskvinna tog saken i egna händer. Hon valde helt enkelt ut två gifta män, i sin bekantskapskrets, som hon tyckte att hon hade bevis på att de verkade ha schyssta gener. Hon gav helt enkelt dessa båda män, ett förslag. De skulle få tillbringa en HET natt tillsammans med henne, och försöka göra henne gravid. Och hon har svurit på, att ingen någonsin skall få veta något. Hon var tvungen att välja ut två, om det inte fungerade med den ena ena månaden, så skulle den andra få chansen månaden efter. Båda männen är alltså gifta, och har barn med sina fruar.
Båda männen tackade ja.
Det tog sig direkt, med gift man nr1.
Idag lever kvinnan utan man, men har en vacker son på 4 år.
Jag har bara en enda fråga. Vad är det för FEL på män?????????!!!!!!!!!!!!
BÅDA tackade ja. EN kvinna i bekantskapskretsen vet inte om, att hennes man har helt iskallt sålt det som hon tror endast är avsett för henne och hennes babyproduktion. Som han säkert har svurit inför Gud och hela släkten, enbart är hennes. De är inte bara hans. Detta har han sålt, för ett sketet knull, med någon som han inte ens är kär i, bara för att hon smickrat honom genom att säga: Du är min utvalda. Det räcker liksom för män. Att smeka deras feta dumma ego, med en så skitlöjlig kommentar, räcker alltså för att man har en personlig ursäkt, att sprida sin säd för vinden. För att förbättra världen. Självklart. Någon måste ju offra sig, och eftersom just DERAS säd, är den bästaste av det bästa (för det har ju en kvinna sagt), så måste den få sin chans att liksom förfina världen liiite liiiite till. Vilket jävla missöde för mänskligheten. Att en sådan man fick den chansen, tycker jag. Det är nästan så man får lust, att gå ut och fråga alla män man känner. Bara för att se vilka som svarar ja. Och sedan är det bara FRAM med saxen, snipp snapp snut, så var den dåliga säden slut!
En god vän till en vän, som jag åt lunch med idag, ville skaffa barn. Hon var i 40års åldern, och klockan tickade på. Så denna mycket praktiska karriärskvinna tog saken i egna händer. Hon valde helt enkelt ut två gifta män, i sin bekantskapskrets, som hon tyckte att hon hade bevis på att de verkade ha schyssta gener. Hon gav helt enkelt dessa båda män, ett förslag. De skulle få tillbringa en HET natt tillsammans med henne, och försöka göra henne gravid. Och hon har svurit på, att ingen någonsin skall få veta något. Hon var tvungen att välja ut två, om det inte fungerade med den ena ena månaden, så skulle den andra få chansen månaden efter. Båda männen är alltså gifta, och har barn med sina fruar.
Båda männen tackade ja.
Det tog sig direkt, med gift man nr1.
Idag lever kvinnan utan man, men har en vacker son på 4 år.
Jag har bara en enda fråga. Vad är det för FEL på män?????????!!!!!!!!!!!!
BÅDA tackade ja. EN kvinna i bekantskapskretsen vet inte om, att hennes man har helt iskallt sålt det som hon tror endast är avsett för henne och hennes babyproduktion. Som han säkert har svurit inför Gud och hela släkten, enbart är hennes. De är inte bara hans. Detta har han sålt, för ett sketet knull, med någon som han inte ens är kär i, bara för att hon smickrat honom genom att säga: Du är min utvalda. Det räcker liksom för män. Att smeka deras feta dumma ego, med en så skitlöjlig kommentar, räcker alltså för att man har en personlig ursäkt, att sprida sin säd för vinden. För att förbättra världen. Självklart. Någon måste ju offra sig, och eftersom just DERAS säd, är den bästaste av det bästa (för det har ju en kvinna sagt), så måste den få sin chans att liksom förfina världen liiite liiiite till. Vilket jävla missöde för mänskligheten. Att en sådan man fick den chansen, tycker jag. Det är nästan så man får lust, att gå ut och fråga alla män man känner. Bara för att se vilka som svarar ja. Och sedan är det bara FRAM med saxen, snipp snapp snut, så var den dåliga säden slut!
Hysteriskt samtal till dagis:
"Hej, det här är mamma till ..., hur har ni det???" Säger jag med min absolut trevligaste röst, men kan själv höra hur forserad den låter......
"Jo tack, det är ju väldigt lugnt" Svarar fröken. "Hur är det med eran lilla tjej?"
"Jo, hon mår finfint, hon har ingen feber idag", så....."
"Jaha, men vad bra, då kommer hon i morgon då?"
"Ehh...... jo...... jag bara undrar, min sambo sa att ni hade sagt att det var andra sjuka barn.... många...... ja, att de hade kräksjuka... stämmer det????"
"Ja herregud! Det är flera barn på varje avdelning, och någon fröken här och där!" Svarar dagisfröken glatt, som om jag skulle bli glad att höra, att kräkbacillerna härjar fritt, och är helt ostoppbara. Som om det var något käckt besked som jag väntat på att få höra i flera veckor...
"Ehhh..... jo, nu är det ju så att min sambo skall resa bort resten av veckan, och lilltjejen och jag är ensamma. Och ja... vi får helt enkelt inte bli sjuka. Båda två, menar jag... i kräksjuka.... samtidigt..... det GÅÅÅR liksom inte!" Halvskriker jag i telefonen, och vet instinktivt att jag nog precis passerade gränsen för vad som är normalt beteende. Som om det skulle vara första gången...
Jag hör hur dagisfröken drar en lång suck, så börjar hon mycket pedagogiskt förklara för mig:
"Ja, men Nina, nu är det ju såhär, att även om ni stannar hemma i morgon, och i övermorgon, för att du är så rädd för att ni skall få magsjuka när ni är själva hemma, så kommer det ju komma barn hit, hela veckan, som har haft magsjuka. Även fröknar. Och även om de stannat hemma som de ska, 2 dygn efter de har kräkts, så tror jag ..... (nu tänker hon lite) Ja, jag tror att det är så att bacillerna fortfarande finns kvar i två veckor. Och SÅ länge KAN ni inte stanna hemma Nina. (Konstpaus. Hon väntar nog på att jag skall svara.. men så tillägger hon:) Nina, det förstår du väl själv, att ni inte kan????"
Jag känner mig som en slagen soldat på knä, som blottar bröstet i uppgivenhet, och väntar på att fiendens svärd skall spetsa hjärtat. Det oundvikliga. Det finns inte längre något att göra. Det kommer liksom bara att ske.................... Och jag har svårt att andas....
Så jag tar ett djupt andetag, och kvider jag fram:
"Jaja.... det finns ju många ensamma föräldrar i världen. Och de har ju överlevt. Då gör säkert vi det också då... kanske..."
Och sedan lägger jag på luren.
"Jo tack, det är ju väldigt lugnt" Svarar fröken. "Hur är det med eran lilla tjej?"
"Jo, hon mår finfint, hon har ingen feber idag", så....."
"Jaha, men vad bra, då kommer hon i morgon då?"
"Ehh...... jo...... jag bara undrar, min sambo sa att ni hade sagt att det var andra sjuka barn.... många...... ja, att de hade kräksjuka... stämmer det????"
"Ja herregud! Det är flera barn på varje avdelning, och någon fröken här och där!" Svarar dagisfröken glatt, som om jag skulle bli glad att höra, att kräkbacillerna härjar fritt, och är helt ostoppbara. Som om det var något käckt besked som jag väntat på att få höra i flera veckor...
"Ehhh..... jo, nu är det ju så att min sambo skall resa bort resten av veckan, och lilltjejen och jag är ensamma. Och ja... vi får helt enkelt inte bli sjuka. Båda två, menar jag... i kräksjuka.... samtidigt..... det GÅÅÅR liksom inte!" Halvskriker jag i telefonen, och vet instinktivt att jag nog precis passerade gränsen för vad som är normalt beteende. Som om det skulle vara första gången...
Jag hör hur dagisfröken drar en lång suck, så börjar hon mycket pedagogiskt förklara för mig:
"Ja, men Nina, nu är det ju såhär, att även om ni stannar hemma i morgon, och i övermorgon, för att du är så rädd för att ni skall få magsjuka när ni är själva hemma, så kommer det ju komma barn hit, hela veckan, som har haft magsjuka. Även fröknar. Och även om de stannat hemma som de ska, 2 dygn efter de har kräkts, så tror jag ..... (nu tänker hon lite) Ja, jag tror att det är så att bacillerna fortfarande finns kvar i två veckor. Och SÅ länge KAN ni inte stanna hemma Nina. (Konstpaus. Hon väntar nog på att jag skall svara.. men så tillägger hon:) Nina, det förstår du väl själv, att ni inte kan????"
Jag känner mig som en slagen soldat på knä, som blottar bröstet i uppgivenhet, och väntar på att fiendens svärd skall spetsa hjärtat. Det oundvikliga. Det finns inte längre något att göra. Det kommer liksom bara att ske.................... Och jag har svårt att andas....
Så jag tar ett djupt andetag, och kvider jag fram:
"Jaja.... det finns ju många ensamma föräldrar i världen. Och de har ju överlevt. Då gör säkert vi det också då... kanske..."
Och sedan lägger jag på luren.
Saturday, January 17, 2009
Döm inte hyndan efter håret!
4,6
Det är det antal sexpartners en svensk kvinna haft, i genomsnitt....
Gud, jag är en sån slampa.................
Det är det antal sexpartners en svensk kvinna haft, i genomsnitt....
Gud, jag är en sån slampa.................
Friday, January 16, 2009
Den ambitiösa läkaren och hypokondrikern
När jag var liten var jag bortskämd. Ja, jag har förstått det nu, i vuxen ålder, att jag var oerhört bortskämd. Och bortskämd som jag var, utvecklade jag en slipad teknik i hur man skulle få sin vilja fram, och få det man ville ha. Jag minns en gång när jag var 14. Jag hade varit i stan, och spanat in den nya klädbutiken Vero Moda, som hade öppnat i Oden. Och där hängde den, den pippigula plysch-tunikan med klädda knappar. Den var en dröm, jag tappade nästan andan när jag såg den. "DEN skall vi ha!" ropade mina inre matadorer. Hem till mamma. Bönandet och bölandet började. Men den var dyr. Det var inte aktuellt helt enkelt. Sedan gick veckorna. Detta var under den tid min mamma och pappa jobbade väldigt mycket sedan eftermiddagar och kvällar. Jag fick vackert kasta mig upp på cykeln, och cykla och hämta min lillasyster hos dagmamman, fler gånger i veckan.
Så en dag låg den där på min säng. Väldigt omsorgsfullt ihopvikt, med ett litet kort på toppen. Det var den gula plyschtunikan, som jag suktat efter så otroligt länge. I kortet stod det något om att jag varit så duktig och hjälpt till. Men det som stod överst, glömmer jag aldrig. Av den enkla anledningen, att när jag tänker på det, så sammanfattar det hela min personlighet under tonåren. Det stod:
Till min älskade hypokondrikerdiva
Från mamma
Jag visste inte då, vad en hypokondriker var, men jag minns min mammas hjärtliga skratt, när jag frågade. Men NU vet jag vad det är. Även om jag ofta låtsas som att jag aldrig har hört ordet.
Jag kommer precis ifrån läkaren. Och inte vilken läkare som hellst, inte. En alldeles färsk, nyutexaminderad, superpigg, glad liten tjej, garanterat yngre än mig. Hon var så rar! Oj, vad hon tog allt på allvar. Jag kom därifrån med:
Ett recept på antinflammatoriska piller, för en ond axel, som englit henne är garanterat inflammerad (hon var bra sugen på att sätta en kortisonspruta i den, men hon lyckades behärska sig)
En remiss för utredning av allergi. (Jag råkade nämna att jag är allergisk mot penecellin, och när jag hade berättat om hela det dramatiska händelseförloppet när jag fick min allergichock, kliade hon sig i huvudet, och sa..... Detta MÅSTE vi kolla upp!! Det är tydligen JÄTTEdumt att vara allergisk mot Kåvepenin, så om man kan undvika att vara allergisk mot det, så är det väldigt bra. Kåvepenin är tydligen det penecellin som människor INTE utvecklar resistans mot så lätt. Så som hon sa: Det är bra om vi kan komma fram till att du inte är allergisk. Kåvepenin är alltså bra skit, hellt enkelt!)
En remiss till kirurgen för utvärdering av ev. bröstförminskning. (Detta var ju intressant, eftersom jag har försökt att ta upp detta med mina läkare i flera år, men tyckt att det varit så FRUKTANSVÄRT pinsamt och jobbigt. Nu klämde jag ur mig något märkligt, och VIPS så var bollen i rullning..... crazy helt enkelt!!!)
Så nu sitter jag här på jobbet igen..... genomgången, får man väl i alla fall säga.
Och pratar med mina underbara kollegor, som senast i går ifrågasatte om jag aldrig använder samma kläder två gånger. Löjligt, jag har inte alls mycket kläder!!! Och NU kom jag på.... jag glömde fråga läkaren om hon kunde kolla i mitt öra, jag har ju faktiskt haft rätt ont i örat de senaste veckorna.
"Till min älskade hypokondrikerdiva....... *fnys* pyttsan!
Mammor..... de fattar ju aldrig någonting!
Så en dag låg den där på min säng. Väldigt omsorgsfullt ihopvikt, med ett litet kort på toppen. Det var den gula plyschtunikan, som jag suktat efter så otroligt länge. I kortet stod det något om att jag varit så duktig och hjälpt till. Men det som stod överst, glömmer jag aldrig. Av den enkla anledningen, att när jag tänker på det, så sammanfattar det hela min personlighet under tonåren. Det stod:
Till min älskade hypokondrikerdiva
Från mamma
Jag visste inte då, vad en hypokondriker var, men jag minns min mammas hjärtliga skratt, när jag frågade. Men NU vet jag vad det är. Även om jag ofta låtsas som att jag aldrig har hört ordet.
Jag kommer precis ifrån läkaren. Och inte vilken läkare som hellst, inte. En alldeles färsk, nyutexaminderad, superpigg, glad liten tjej, garanterat yngre än mig. Hon var så rar! Oj, vad hon tog allt på allvar. Jag kom därifrån med:
Ett recept på antinflammatoriska piller, för en ond axel, som englit henne är garanterat inflammerad (hon var bra sugen på att sätta en kortisonspruta i den, men hon lyckades behärska sig)
En remiss för utredning av allergi. (Jag råkade nämna att jag är allergisk mot penecellin, och när jag hade berättat om hela det dramatiska händelseförloppet när jag fick min allergichock, kliade hon sig i huvudet, och sa..... Detta MÅSTE vi kolla upp!! Det är tydligen JÄTTEdumt att vara allergisk mot Kåvepenin, så om man kan undvika att vara allergisk mot det, så är det väldigt bra. Kåvepenin är tydligen det penecellin som människor INTE utvecklar resistans mot så lätt. Så som hon sa: Det är bra om vi kan komma fram till att du inte är allergisk. Kåvepenin är alltså bra skit, hellt enkelt!)
En remiss till kirurgen för utvärdering av ev. bröstförminskning. (Detta var ju intressant, eftersom jag har försökt att ta upp detta med mina läkare i flera år, men tyckt att det varit så FRUKTANSVÄRT pinsamt och jobbigt. Nu klämde jag ur mig något märkligt, och VIPS så var bollen i rullning..... crazy helt enkelt!!!)
Så nu sitter jag här på jobbet igen..... genomgången, får man väl i alla fall säga.
Och pratar med mina underbara kollegor, som senast i går ifrågasatte om jag aldrig använder samma kläder två gånger. Löjligt, jag har inte alls mycket kläder!!! Och NU kom jag på.... jag glömde fråga läkaren om hon kunde kolla i mitt öra, jag har ju faktiskt haft rätt ont i örat de senaste veckorna.
"Till min älskade hypokondrikerdiva....... *fnys* pyttsan!
Mammor..... de fattar ju aldrig någonting!
Thursday, January 15, 2009
Preventilmedelsfunderingar.......
Dialog mellan mig och anonym kvinna:
Anonym Kvinna:
"Jag har skaffat nytt preventivmedel!" utbrister hon, lika glatt och högt, som om hon hade vunnit en liten men trevlig summa på triss.
"Jaha?" Svarar jag och undrar varför DET nu skulle vara så käckt helt plötsligt.
"Ja, du förstår jag har skaffat mig en NuvaRing, skitbra!!"
(Och... nu är vi där igen. Jag känner hur den där "åh, du är så GAMMAL" känslan kommer krypandes, och jag liksom börjar treva bakom örat för att skruva upp den hörapparat jag ännu inte har... men det är säkert bara en tidsfråga.)
"En-vad-för-något-sa-du?"
"En NuvaRing, en P-ring?"
"Ehhhhhh..."
"Ja, en P-ring, som man stoppar upp i...... ja. Du fattar. Så slipper man komma ihåg när man skall ta de där jäkla pillren varje dag, skitskönt ju!"
"Ja jo.... det låter ju bra.... men en ring......??"
"Ja, du hämtar ut den på apoteket, sedan stoppar du upp den hemma. Så kan den sitta där inne i 3 veckor, sedan är det dags att byta, skitsmidigt!"
(Och jag tänker, och jag känner hur ett litet lätt illamående kommer krypandes... Men jag vill verkligen inte ta ifrån denna superentusiastiska kvinna denna oerhörda glädje hon verkar finna i att ha en gummiring uppstoppad i muffen i tre hela veckors tid. Tre veckor. Jag kan inte för mitt liv förstå, hur det skulle kunna vara bra. Eller ens okej. Och hur det INTE skulle kunna vara äckligt. Eller för den delen oerhört obekvämt...?)
"Jaha" Säger jag och ler lite stelt. "Det låter väl bra... Men... hur stor är den?"
Och nu lyfter hon handen, och bildar en ring, med tummen och pekfingret, ungefär i storleken av en golfboll.... och jag bara stirrar..... och säger:
"Men skojjar du??? Och den skall vara där inne uppstoppad... hela tiden??"
I det här läget har jag lite svårt, att dölja min skepsis.
"Ja, jag tror det kommer bli skitbra!" Utbrister den anonyma kvinnan, fortfarande helt och fullt övertygad om att detta är Guds nya preventivmedelgåva till kvinnorna som hatar att komma ihåg när och om de har tagit sin lilla tablett.
Och jag tänker.... och jag tänker..... vi står där en stund, tysta sida vid sida. Men sedan måste jag. Jag kan inte låta bli att ta upp det.
"Mmm jättebra. Men...... då gäller det ju att ingen är där och pillar."
Tyst en stund.... Jag skruvar lite på mig.....
"Ja, du vet, så att ingen är där och...... jag menar, så att det inte blir..."
Nu håller jag upp handen framför ansiktet, och låtsas att jag håller i någonting.
"Nämen, vad är det här???..... typ........"
Nu blir det plötsligt väldigt väldigt tyst...................
"Nä, det är klart." Säger den anonyma kvinnan.
"Tänkte kanske inte riktigt på det....."
Anonym Kvinna:
"Jag har skaffat nytt preventivmedel!" utbrister hon, lika glatt och högt, som om hon hade vunnit en liten men trevlig summa på triss.
"Jaha?" Svarar jag och undrar varför DET nu skulle vara så käckt helt plötsligt.
"Ja, du förstår jag har skaffat mig en NuvaRing, skitbra!!"
(Och... nu är vi där igen. Jag känner hur den där "åh, du är så GAMMAL" känslan kommer krypandes, och jag liksom börjar treva bakom örat för att skruva upp den hörapparat jag ännu inte har... men det är säkert bara en tidsfråga.)
"En-vad-för-något-sa-du?"
"En NuvaRing, en P-ring?"
"Ehhhhhh..."
"Ja, en P-ring, som man stoppar upp i...... ja. Du fattar. Så slipper man komma ihåg när man skall ta de där jäkla pillren varje dag, skitskönt ju!"
"Ja jo.... det låter ju bra.... men en ring......??"
"Ja, du hämtar ut den på apoteket, sedan stoppar du upp den hemma. Så kan den sitta där inne i 3 veckor, sedan är det dags att byta, skitsmidigt!"
(Och jag tänker, och jag känner hur ett litet lätt illamående kommer krypandes... Men jag vill verkligen inte ta ifrån denna superentusiastiska kvinna denna oerhörda glädje hon verkar finna i att ha en gummiring uppstoppad i muffen i tre hela veckors tid. Tre veckor. Jag kan inte för mitt liv förstå, hur det skulle kunna vara bra. Eller ens okej. Och hur det INTE skulle kunna vara äckligt. Eller för den delen oerhört obekvämt...?)
"Jaha" Säger jag och ler lite stelt. "Det låter väl bra... Men... hur stor är den?"
Och nu lyfter hon handen, och bildar en ring, med tummen och pekfingret, ungefär i storleken av en golfboll.... och jag bara stirrar..... och säger:
"Men skojjar du??? Och den skall vara där inne uppstoppad... hela tiden??"
I det här läget har jag lite svårt, att dölja min skepsis.
"Ja, jag tror det kommer bli skitbra!" Utbrister den anonyma kvinnan, fortfarande helt och fullt övertygad om att detta är Guds nya preventivmedelgåva till kvinnorna som hatar att komma ihåg när och om de har tagit sin lilla tablett.
Och jag tänker.... och jag tänker..... vi står där en stund, tysta sida vid sida. Men sedan måste jag. Jag kan inte låta bli att ta upp det.
"Mmm jättebra. Men...... då gäller det ju att ingen är där och pillar."
Tyst en stund.... Jag skruvar lite på mig.....
"Ja, du vet, så att ingen är där och...... jag menar, så att det inte blir..."
Nu håller jag upp handen framför ansiktet, och låtsas att jag håller i någonting.
"Nämen, vad är det här???..... typ........"
Nu blir det plötsligt väldigt väldigt tyst...................
"Nä, det är klart." Säger den anonyma kvinnan.
"Tänkte kanske inte riktigt på det....."
Wednesday, January 14, 2009
Såhär kommenterar man!!
Jag har fått mycket kommentarer om hur svårt det varit att kommentera mina inlägg på bloggen. Nu har vi fixat till det lite. Gör såhär om du vill kommentera!
Tryck på comments under inlägget
Skriv det du vill säga i rutan, och avsluta gärna med att skriva vem du är!
kryssa i:
Tryck på comments under inlägget
Skriv det du vill säga i rutan, och avsluta gärna med att skriva vem du är!
kryssa i:
När pratade du med en tonåring sist????
Har precis avslutat en härlig, rolig och allvarlig stund. Med en 15 åring. Naturligtvis en arg 15åring, det är ju en 15årings uppgift på något sätt, att vara arg, på allt och alla. Det var roligt, att få prata med denna tonårstjej, nu när jag klivit ur min lärar-roll, och inte behöver vakta min tunga på exakt samma sätt. Men jag är ju inte dum i huvudet. Jag skulle ju ALDRIG berätta vad JAG har gjort i mitt liv. Bara väl valda bitar. Shit, jag skulle inte kunna berätta för NÅGON allt jag har gjort. Det är sant. Om jag skulle sätta mig ner med någon, och berätta the truth, and nothing but the truth, om allt jag har sagt och gjort, från 14 år och uppåt, då skulle jag...... ja. Jag skulle nog bli tvungen att skjuta mig själv efteråt. Precis så känns det. Nu hade hon ju inte några djupare sex eller drogfrågor *phu*, utan....... hon var jävligt arg, på sin mamma. Herregud. Jag är 33år. Jag är fortfarande jävligt arg på min mamma. Vad skulle jag säga?? Det går aldrig över??? Ehhhh..... Jag försökte få henne att tänka på hur det skulle vara om hon inte fanns. Om det inte fanns någon där som tjatade. Aldrig mer. Då blev hon lite tyst. Det är ett bra tecken. Men sedan var problemet att mamma inte vill att hon skall träffa en viss kille, hon får aldrig vara själv med honom. Och hon fattar ingenting. Då jag vet vem killen i fråga är, säger jag glatt, men herregud, den söta fotbollskillen, varför får du inte det??? (Nu skall vi tillägga att det gått lite mer än ett halvår sedan jag träffade dessa ungdomar senast) Tjejen svarar: Ehhhh...... du det var nog ett tag sedan han var sån. Jaha. Då var man 75 igen. Ett halvår är 30år, och hela världen hinner vändas upp och ner och upp igen. Man glömmer så fort, när man blir gammal. Vi tycker att vårt vuxenliv går fort. Herregud, kommer ni ihåg hur mycket världen kunde ändras på en vecka, när ni var i tonåren?? Och det roliga är, att jag tror att jag fick ut mer av vårt lilla samtal, än vad hon fick. Det var så härligt. En liten stund av 100% energi. Det går liksom inte att INTE bli smittad, kittlar dödsskönt i kistan!! Så när du känner att livet går så långsamt att det nästan står still, i januarimörkret. När du känner att det är nog dags att gå till kyrkogården och börja spana in en schysst hörna, för vi är ju snart där. Leta då upp en tonåring, ta ett snack, så lovar jag att din värld kommer att vändas upp och ner, och förhoppningsvis tillbaks igen!
Tuesday, January 13, 2009
Tänk efter nu, för helvete regeringen!!!!
Läste i går att den stora stygga amerikanska ägarjätten GM sitter på bilsalongen i Detroit med armarna i kors, lutar sig tillbaks och stirrar stint på de rapporterande journalisterna och säger:
"Inga pengar från regeringen i Sverige, inga nya saab-bilar".
Kaxigt? Förnamnet. Och själv sitter jag här hemma och känner mig som trollet i Trolltyg i tomteskogen, och stammar trögt: "Öh öh öh..... men....... DET är väl inte bra???"
Nu är ni säkert många som suckar och säger: Men var det inte det du ville? Nej nej nej, dumsnut! Inte så!!!!! Jag vill ju inte pröjsa utvecklingen på Saab med mina surt förvärvade stålar, om vinsten sedan landar hos de feta dumma amerikanarna heller! (Jag är också fet, så jag får säga så.)
Jag inser ju självklart att det är en rävsax. En ganska ful sådan, om ni frågar mig. Smart av GM, att sitta där med armarna i kors och kallt konstatera, att om ni INTE ger oss pengarna vi behöver, så kommer era 50 000 arbetare att få gå hem. På en gång. Men om ni ger oss pengarna, så kanske .... men bara kanske, de får den stora äran att fortsätta bygga bilar åt oss, och utveckla nya tekniker, som kan få oss att fortsätta tjäna pengar.
Vad är det man kallar det när någon sätter en pistol mot huvudet på någon, och säger "Ge oss pengarna"? Ehhhhh jo, ett RÅN. Det är ju inte ens lagligt. I något jävla land.
Så tänk er för nu för helvete regeringen!!! Se till att ni får ta del av den eventuella VINST som kommer komma av all ny teknik som våra klåfingriga ingenjörer utvecklar, så att inte allt halkar rakt ner i GM:s amerikanska sparbössa. KÖP SAAB, säger jag bara. Someone? Anyone????
"Inga pengar från regeringen i Sverige, inga nya saab-bilar".
Kaxigt? Förnamnet. Och själv sitter jag här hemma och känner mig som trollet i Trolltyg i tomteskogen, och stammar trögt: "Öh öh öh..... men....... DET är väl inte bra???"
Nu är ni säkert många som suckar och säger: Men var det inte det du ville? Nej nej nej, dumsnut! Inte så!!!!! Jag vill ju inte pröjsa utvecklingen på Saab med mina surt förvärvade stålar, om vinsten sedan landar hos de feta dumma amerikanarna heller! (Jag är också fet, så jag får säga så.)
Jag inser ju självklart att det är en rävsax. En ganska ful sådan, om ni frågar mig. Smart av GM, att sitta där med armarna i kors och kallt konstatera, att om ni INTE ger oss pengarna vi behöver, så kommer era 50 000 arbetare att få gå hem. På en gång. Men om ni ger oss pengarna, så kanske .... men bara kanske, de får den stora äran att fortsätta bygga bilar åt oss, och utveckla nya tekniker, som kan få oss att fortsätta tjäna pengar.
Vad är det man kallar det när någon sätter en pistol mot huvudet på någon, och säger "Ge oss pengarna"? Ehhhhh jo, ett RÅN. Det är ju inte ens lagligt. I något jävla land.
Så tänk er för nu för helvete regeringen!!! Se till att ni får ta del av den eventuella VINST som kommer komma av all ny teknik som våra klåfingriga ingenjörer utvecklar, så att inte allt halkar rakt ner i GM:s amerikanska sparbössa. KÖP SAAB, säger jag bara. Someone? Anyone????
Robinsom fortsätter att underhålla mig.......
Sitter hemma halvsjuk i soffan och slackar. Sista dagen innan man skall gå tillbaks till jobbet är obetalbar. Du har kommit över din ångest över att du slösat bort tusenlappar på att ligga hemma och vara sjuk (i mitt huvud gnager den rediga lilla djävulen konstant: "Nina, var detta verkligen NÖDVÄNDIGT.... va? var det det? Så står hon där med armarna i kors och tittar suuuurt på mig.) Nu är det ju ändå gjort liksom, lika bra att försöka göra något bra av det hela. Gör det du har behov av. SLAPPA. Inget läker inre och yttre sår bättre än denna fantastiska sysselsättning. Priceless.
Yep, kunde inte låta bli att ta mig en titt på årets Robinsondeltagare, när nyfikenheten föddes genom min skadeglädje i går. Och jag har redan hittat min favorit. Det finns en tjej, i min ålder, som på fullaste allvar hävdar att hon blev mångmiljonär, när hon sålde sin MQ butik som hon en gång drev. hahahahahahahaha En sån människa måste man ju bara få se in action! Jag tror det är så, att jag njuter av att få iakta och lära känna människor med en eller fler skruvar lösa, för då känner jag mig själv liksom helt normal och sansad. Och om man på fullaste allvar hävdar att man blivit mångmiljonär på en MQ butik i någon håla ute i Sverige, ja då mina vänner, då har vi någon som är beredd att säga VAD som hellst, för att vinna! Och om hon dessutom tillhör den sköna skaran, som ljuger och faktiskt tror sig själv, då kommer jag att stå där framför tv:n med öppna armar. Come to mama baby, låt oss skapa lite DRAMA!
Yep, kunde inte låta bli att ta mig en titt på årets Robinsondeltagare, när nyfikenheten föddes genom min skadeglädje i går. Och jag har redan hittat min favorit. Det finns en tjej, i min ålder, som på fullaste allvar hävdar att hon blev mångmiljonär, när hon sålde sin MQ butik som hon en gång drev. hahahahahahahaha En sån människa måste man ju bara få se in action! Jag tror det är så, att jag njuter av att få iakta och lära känna människor med en eller fler skruvar lösa, för då känner jag mig själv liksom helt normal och sansad. Och om man på fullaste allvar hävdar att man blivit mångmiljonär på en MQ butik i någon håla ute i Sverige, ja då mina vänner, då har vi någon som är beredd att säga VAD som hellst, för att vinna! Och om hon dessutom tillhör den sköna skaran, som ljuger och faktiskt tror sig själv, då kommer jag att stå där framför tv:n med öppna armar. Come to mama baby, låt oss skapa lite DRAMA!
Monday, January 12, 2009
Att kravla i träsket.........
Alla har vi våra träsk, som vi ibland trillar ner i. Vi ligger där på rygg, som desperata skalbaggar, och kravlar och kravlar utan att komma någonstans. Det vi behöver är någon som lyfter upp oss, släpper ner oss med fötterna ner och huvudet upp, så att vi med tunga steg kan kliva ur träsket, sparka av oss skiten, och fortsätta leva i den verklighet vi faktiskt lever i. Så är det bara.
På tal om träsk. Lästa just att våra kära Robinson-deltagare är helt knäckta. Efter tre dagar. De svimmar, de får ångestattacker, och de är djupt upprörda. Och det värsta av allt, som våra kära Trollhättebördiga Galenskapare en gång sa: "Det bidde ingen paradisstrand, det bidde ett TRÄSK" (Och nu skrattar jag högt, rått och hjärtligt, för den mörkare sidan i mig, som just nu befinner sig i sitt eget lilla mentala träsk, tycker att detta är HYSTERISKT roligt!!!!!!) Sanningen är väl ändå, att ingen glädje är så äkta, som skadeglädjen??
Har ni varit i ett mangrove-träsk någon gång?? Jag kan tala om för er att I't aint pretty! hehe Det är så skitigt, lerigt, det luktar röva, och inget blir någonsin torrt igen. Åh, jag vill så jättegärna säga att jag tycker synd om dem. Fy fan, att behöva sova där, hitta mat, försöka hålla sig torr, jaa mina vänner, det är då verkligen inget paradis. Men GUUUUUD så roligt!!!! Hehehehe tänk er själva, de har blivit utvalda av 9000 människor, som såg sin ticket to paradise framför näsan, och de vann. De måste ju ha gått runt och fantiserat om hur de skulle ligga på stranden och steka sig samtidigt som de pratade pakter med den där schyssta blondinen med jättetuttarna. Livet på en pinne, helt enkelt. Så släpper de av dem i ett mangrovejävlaträsk! hehehe Ja jävlar, så bra. Helt plötsligt ser jag lika mycket fram emot att få se årets Robinson, som att Lost skall ta fart igen (börjar i slutet på Januari, säger bara Sawyer...... mummmma). Ja, nästan lika roligt skall det bli, att se dessa Robinsondeltagares fejjor, när de får simma in till sitt Mangroveträsk!hehehehe (måste skratta lite till)
Jag har en kär vän, som sa till mig en gång:
"Nina, jag tycker verkligen att du skall söka till Robinson."
Jag kan helt ärligt säga, att hon aldrig tidigare gjort mig så förvånad.
"Ursäkta???????"
"Ja, jag tror du skulle vinna hela skiten. Du....... du är liksom sån. Du skulle klara det."
Det är säkert 5 år sedan hon kläckte ur sig denna helt oväntade och vansinniga... komplimang/förslag. Jag kan fortfarande lite då och då, tänka på vad fan hon egentligen menade med den där kommentaren. Men jag antar att det är något positivt.... jag väljer att se det så.
Och det är så lustigt, för just i dag, när jag läste om Robinsondeltagarnas träskleverne, befann jag mig i mitt eget lilla mentala träsk. På rygg. Sprattlandes i djup djup gegga. Och det var just hon, samma tjej, som bara genom ett telefonsamtal lyfte upp mig, och släppte ner mig med fötterna ner och hvudet upp. Det är lite skönt, på något skruvat sätt. Att jag idag har insett, att jag behöver inte vara en Robinsondeltagare i ett mangroveträsk, för att ta reda på vad jag uppskattar i livet. Livet är ju faktiskt här. Där dina vänner är. Och det bästa av allt, här luktar det inte röva!!!!
På tal om träsk. Lästa just att våra kära Robinson-deltagare är helt knäckta. Efter tre dagar. De svimmar, de får ångestattacker, och de är djupt upprörda. Och det värsta av allt, som våra kära Trollhättebördiga Galenskapare en gång sa: "Det bidde ingen paradisstrand, det bidde ett TRÄSK" (Och nu skrattar jag högt, rått och hjärtligt, för den mörkare sidan i mig, som just nu befinner sig i sitt eget lilla mentala träsk, tycker att detta är HYSTERISKT roligt!!!!!!) Sanningen är väl ändå, att ingen glädje är så äkta, som skadeglädjen??
Har ni varit i ett mangrove-träsk någon gång?? Jag kan tala om för er att I't aint pretty! hehe Det är så skitigt, lerigt, det luktar röva, och inget blir någonsin torrt igen. Åh, jag vill så jättegärna säga att jag tycker synd om dem. Fy fan, att behöva sova där, hitta mat, försöka hålla sig torr, jaa mina vänner, det är då verkligen inget paradis. Men GUUUUUD så roligt!!!! Hehehehe tänk er själva, de har blivit utvalda av 9000 människor, som såg sin ticket to paradise framför näsan, och de vann. De måste ju ha gått runt och fantiserat om hur de skulle ligga på stranden och steka sig samtidigt som de pratade pakter med den där schyssta blondinen med jättetuttarna. Livet på en pinne, helt enkelt. Så släpper de av dem i ett mangrovejävlaträsk! hehehe Ja jävlar, så bra. Helt plötsligt ser jag lika mycket fram emot att få se årets Robinson, som att Lost skall ta fart igen (börjar i slutet på Januari, säger bara Sawyer...... mummmma). Ja, nästan lika roligt skall det bli, att se dessa Robinsondeltagares fejjor, när de får simma in till sitt Mangroveträsk!hehehehe (måste skratta lite till)
Jag har en kär vän, som sa till mig en gång:
"Nina, jag tycker verkligen att du skall söka till Robinson."
Jag kan helt ärligt säga, att hon aldrig tidigare gjort mig så förvånad.
"Ursäkta???????"
"Ja, jag tror du skulle vinna hela skiten. Du....... du är liksom sån. Du skulle klara det."
Det är säkert 5 år sedan hon kläckte ur sig denna helt oväntade och vansinniga... komplimang/förslag. Jag kan fortfarande lite då och då, tänka på vad fan hon egentligen menade med den där kommentaren. Men jag antar att det är något positivt.... jag väljer att se det så.
Och det är så lustigt, för just i dag, när jag läste om Robinsondeltagarnas träskleverne, befann jag mig i mitt eget lilla mentala träsk. På rygg. Sprattlandes i djup djup gegga. Och det var just hon, samma tjej, som bara genom ett telefonsamtal lyfte upp mig, och släppte ner mig med fötterna ner och hvudet upp. Det är lite skönt, på något skruvat sätt. Att jag idag har insett, att jag behöver inte vara en Robinsondeltagare i ett mangroveträsk, för att ta reda på vad jag uppskattar i livet. Livet är ju faktiskt här. Där dina vänner är. Och det bästa av allt, här luktar det inte röva!!!!
Friday, January 9, 2009
Mamma-dotter relationen i ett nötskal!
Igår kväll sa min snart 3-åriga dotter till mig:
"Men mammaaaaaa jag VILL inte älska dig."
"Jasså?" Svarade jag förvånat, och försökte att inte varken se eller låta upprörd.
"Nej, jag vill ju inte det. Men jag gör ju det ändå!" Svarade min dotter, med en djup bekymrad min.
"Jaa du, min älskade dotter, det är nog lika bra du vänjer dig, för så kommer det att vara.... resten av våra liv." Svarade jag, och gav henne en kyss på hjässan.
"Men mammaaaaaa jag VILL inte älska dig."
"Jasså?" Svarade jag förvånat, och försökte att inte varken se eller låta upprörd.
"Nej, jag vill ju inte det. Men jag gör ju det ändå!" Svarade min dotter, med en djup bekymrad min.
"Jaa du, min älskade dotter, det är nog lika bra du vänjer dig, för så kommer det att vara.... resten av våra liv." Svarade jag, och gav henne en kyss på hjässan.
Beslutsångest i ett nötskal.....
Nu är klockan 11:06...... Jag har exakt 14 minuter på mig, att bestämma mig. Jag känner svetten bryta fram i pannan, och jag börjar smacka med tungan, det känns torrt i munnen. Men hur skall jag göra nu då????????????? *suckar* Nu har jag suttit såhär i nästan en timma, och det blir ändå inte enklare. Kanske borde jag bara singla slant. Så är det klart. Och då finns det ju liksom något annat att skylla på, då var ju aldrig beslutet mitt. Då var det ju inte jag som valde. Mmmmm.... kanske det. Men allvarligt talat tjejen, hur svårt skall det vara? Det är ju bara att bestämma sig. Så. Nu gör jag det. Nu. Nu bestämmer jag mig för att...... Men..... tänk om.... FAN.
En lunch. Bestämma hur och var och med vem jag skall äta lunch, har idag förvandlats till ett inre krig, där moral, löften, lust och begär har fått huvudrollerna. Du tror att jag skämtar nu, men det gör jag inte.
För en timma sedan kom "mina killar" och frågade mig var det var jag hade ätit så god lunch, vilket hotell jag pratat om innan julen. "Quality?" Säger jag glatt. "Jaaa säger de. DIT åker vi idag". "Neeeej" kvider jag. De tittar förvånat på mig. "Men men.... jag har ju matlåda med mig idag." De tittar fortfarande oförstående på mig. "Ja, asså, jag var så himla duktig och lagade riktig middag igår, panerad torsk, spenat och potatis, med sås och grejjer. Och har gjort världens finaste matlåda. Jag har också gjort en stor grej av det hela. Att jag är så himla duktig idag. För jag har med mig matlåda. Och om jag dessutom petar ur potatisarna, så är det GI. Och då får jag vara extra stolt över mig själv."
"Okeeeej" svarar killarna, och gör sitt bästa för att försöka se förstående ut. Alla skingras och återgår till sina platser. Stackars Martin, sitter bakom min rygg. Och det är ju så jobbigt för mig.... att inte få låta lusten och begäret ta över. Så jag måste prata med någon....
"Martiiiin, duuu..... min sambo, han tar aldrig med sig matlåda."
"Nähä." svarar Martin. Han är så snäll. Han försöker verkligen låta intresserad, och som om jag inte störde honom alls i sitt beräkningsarbete.
"Nä, aldrig. Förstår du. Så, eftersom HAN inte har matlåda med sig, så borde ju jag också kunna gå ut och äta lunch, med gott samvete, tycker du inte?"
"Jo." "För det är ju ännu värre". Svarar Martin.
"Vaddå värre?" undrar jag.
"Äter han aldrig matlåda, varför inte det? Ni lagar väl mat?"
"Joooo, kanske inte varje dag, men jo, vi lagar mat...... Men han har en princip, han säger att han behöver komma ut från kontoret en stund. Så då får han ju göra det...."
"mmmm"
En tyst minut glider förbi....
"Men, det är klart, han skulle ju lika gärna kunna ta en promenad, och sedan gå tillbaks till kontoret och äta en matlåda ju."
"mmmm"
Ytterligare en tyst minut passerar........
"Men det är klart, han tjänar ju mer pengar än mig..... så han får väl göra som han vill..."
"*suck* mmmmm"
Tystnad råder åter...........
"Men du, den dagen JAG tjänar mer pengar än HONOM, DÅ blir det andra bullar!! Då skall han också äta matlåda!!!!"
Martin sliter sin upptagna blick från sin skärm, fullmatad med statistik som vanligt, och tittar på mig och säger:
"Nina, följ du med och ät lunch. Jag är säker på att det är okej."
Jag biter mig i läppen..... och funderar. Detta har ju faktiskt inte alls med min stackars sambo att göra egentligen. Det vet jag ju. Jag skulle kunna äta ute 4 ggr om dagen, utan att han skulle klaga. Det handlar ENBART om hur redig jag skall få känna mig. Eller om jag skall få väldtra mig i synd och härliga smaker över denna lunch. Undra om jag faktiskt håller på att bli riktigt jäkla galen på riktigt. Psykakuten nästa liksom. Det kanske är så. Det kanske är så att tjocka människor faktiskt BLIR dumma. Då är jag ju ett levande bevis.
Och vet du vad det absolut mest ironiska med det hela är?
Att medans jag har suttit i min egen värld, och skrivit detta,
så har alla redan åkt.
Nu kommer jag torsken! Fy fan vad jag är redig!!!!
En lunch. Bestämma hur och var och med vem jag skall äta lunch, har idag förvandlats till ett inre krig, där moral, löften, lust och begär har fått huvudrollerna. Du tror att jag skämtar nu, men det gör jag inte.
För en timma sedan kom "mina killar" och frågade mig var det var jag hade ätit så god lunch, vilket hotell jag pratat om innan julen. "Quality?" Säger jag glatt. "Jaaa säger de. DIT åker vi idag". "Neeeej" kvider jag. De tittar förvånat på mig. "Men men.... jag har ju matlåda med mig idag." De tittar fortfarande oförstående på mig. "Ja, asså, jag var så himla duktig och lagade riktig middag igår, panerad torsk, spenat och potatis, med sås och grejjer. Och har gjort världens finaste matlåda. Jag har också gjort en stor grej av det hela. Att jag är så himla duktig idag. För jag har med mig matlåda. Och om jag dessutom petar ur potatisarna, så är det GI. Och då får jag vara extra stolt över mig själv."
"Okeeeej" svarar killarna, och gör sitt bästa för att försöka se förstående ut. Alla skingras och återgår till sina platser. Stackars Martin, sitter bakom min rygg. Och det är ju så jobbigt för mig.... att inte få låta lusten och begäret ta över. Så jag måste prata med någon....
"Martiiiin, duuu..... min sambo, han tar aldrig med sig matlåda."
"Nähä." svarar Martin. Han är så snäll. Han försöker verkligen låta intresserad, och som om jag inte störde honom alls i sitt beräkningsarbete.
"Nä, aldrig. Förstår du. Så, eftersom HAN inte har matlåda med sig, så borde ju jag också kunna gå ut och äta lunch, med gott samvete, tycker du inte?"
"Jo." "För det är ju ännu värre". Svarar Martin.
"Vaddå värre?" undrar jag.
"Äter han aldrig matlåda, varför inte det? Ni lagar väl mat?"
"Joooo, kanske inte varje dag, men jo, vi lagar mat...... Men han har en princip, han säger att han behöver komma ut från kontoret en stund. Så då får han ju göra det...."
"mmmm"
En tyst minut glider förbi....
"Men, det är klart, han skulle ju lika gärna kunna ta en promenad, och sedan gå tillbaks till kontoret och äta en matlåda ju."
"mmmm"
Ytterligare en tyst minut passerar........
"Men det är klart, han tjänar ju mer pengar än mig..... så han får väl göra som han vill..."
"*suck* mmmmm"
Tystnad råder åter...........
"Men du, den dagen JAG tjänar mer pengar än HONOM, DÅ blir det andra bullar!! Då skall han också äta matlåda!!!!"
Martin sliter sin upptagna blick från sin skärm, fullmatad med statistik som vanligt, och tittar på mig och säger:
"Nina, följ du med och ät lunch. Jag är säker på att det är okej."
Jag biter mig i läppen..... och funderar. Detta har ju faktiskt inte alls med min stackars sambo att göra egentligen. Det vet jag ju. Jag skulle kunna äta ute 4 ggr om dagen, utan att han skulle klaga. Det handlar ENBART om hur redig jag skall få känna mig. Eller om jag skall få väldtra mig i synd och härliga smaker över denna lunch. Undra om jag faktiskt håller på att bli riktigt jäkla galen på riktigt. Psykakuten nästa liksom. Det kanske är så. Det kanske är så att tjocka människor faktiskt BLIR dumma. Då är jag ju ett levande bevis.
Och vet du vad det absolut mest ironiska med det hela är?
Att medans jag har suttit i min egen värld, och skrivit detta,
så har alla redan åkt.
Nu kommer jag torsken! Fy fan vad jag är redig!!!!
Thursday, January 8, 2009
Får alla tjockisar skylla sig själva???
Jag har nu i tre dagars tid, haft en och samma pyttepyttelilla insändare i kvällstidningen, inpräntad på min näthinna. Det stod ungefär såhär:
"Sluta tillverka kläder åt överviktiga, så kanske de skärper till sig och tar tag i sig själva och ser till att gå ner i vikt."
hehehehe först skrattade jag.
Sedan blev jag som vanligt, arg.
Sedan blev jag lite lite rädd. För det finns faktisk ganska många människor där ute, som på fullaste allvar tycker sådär. Att alla tjocka människor är lata, dumma, äckliga och får skylla sig själva. Och det är ju som med all rasism, det FINNS tjockisar som är dumma och lata, men det är ju inte för att de är tjockisar, utan för att de är dumma och lata människor. Det har ju inget med deras kropps utseende att göra. Precis som med hudfärg, är späcket runt magen inte avgörande för hur du är och blir som människa. När skall vi lära oss, att människor är waaaay more komplexa än så?? Är det därför vi blir så förvånade, när någon människa begår ett mord, som absolut inte stämmer in på våra kategoriseringar? "Men gud, hur kunde HAN mörda? Som ser så snäll ut....????" Kanske måste vi anstränga oss liiiite mer, för att bortse från skalet på människor, för att kunna se och förutse vad som komma skall?? Att jobba som lärare, är en ganska bra träning i människokännedom. Om du bara håller ett objektivt öppet sinne, så ser du ganska snart, att där ute kryllar det av snart vuxna individer, som ser ut på ett sätt, men har ett HELT annat sätt innanför skalet. Jag vet inte hur många underbara, hjärtliga små emo-ungar jag har träffat, som är oerhört kärleksfulla, och har full koll på sin etik och moral. Medans jag i samma sekund har fått upptäcka att den där killen som är skolans snyggaste, fotbollskungen, lintotten med de blåaste ögon, han plågar gärna andra människor, utan minsta tvekan eller ånger, och han gör det alltid i smyg, så att ingen kan anklaga honom öppet. Slug, smart och väldigt väldigt elak. Och så har vi tjockisarna. Jag har träffat snälla tjockisar, lata tjockisar, dumma tjockisar, och jättevackra tjockisar. Tjockisar i ALLA former.
Och nu vill jag ju återgå till tjockisarna, eftersom det är en kategori som jag själv tillhör. Jag måste ju faktiskt ställa mig själv frågan: Skulle jag gå ner i vikt, om det inte fanns några kläder att köpa i min storlek???? Svaret är ....... nej. Självklart inte. Då skulle det ju inte finnas några överviktiga i Sverige över storlek 46, eftersom i stort sett varje affär drar sin gräns där. Men det stämmer ju naturligtvis inte. Sorry, det är inte riktigt så enkelt att förminska en tjockis. Kanske önskar även jag, att det vore det.
När jag satt och funderade på denna insändare i bilen i morse, började jag bli nyfiken.... men, vad räknas som en tjockis då?? Är vi verkligen en minoritet, som borde anpassa sig efter samhället, och inte tvärt om?? Nyfikenheten satt i, så jag började gräva fram lite statistik. Och OJ vad förvånad jag blev!!!
Först skall jag berätta, att en tjockis, det är man i Sverige när man har ett BMI över 25. Tadaaaa då räknas du in i den överviktiga skaran. Men, hur många är vi då? jo:
2007 var 27,3% av alla kvinnor mellan 25 och 34 år överviktiga. Det är nästan 30%. Det är rätt många. Många fler än vad jag trodde! Kände mig helt plötsligt inte så annorlunda. Nice. Men sedan fortsatte jag att spana in statistiken. Shit. Lyssna på detta.......
I ALLA kategorier, oavsett ålder, hushållstyp, socioekonmisk tillhörighet, så är MÄNNEN betydligt fetare än kvinnorna. Så sluta för fasiken att fokusera på tjockiskvinnorna, det är männen som är den stora tjockisfaktorn i vårt land!
Detta är mina föräldrars generation, kolla in denna:
55-64 ÅR
Män 63,2%
Kvinnor 45,5%
ÖVER63 procent!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Utrikes födda:
Män 52,7%
Kvinnor 35,8%
Inrikes födda med inrikes födda föräldrar:
Män 52,4%
Kvinnor 37,0%
Voila!!!!!! Tjockisar är ingen rasfråga, inte i sverige i alla fall.....
Arbetare:
Män 57,3%
Kvinnor 44,8%
Högre tjänstemän:
MÄn 40,4%
Kvinnor 48,2%
Och inte är det en fråga om ekonomi heller........................
Men geografiskt då????
Jo, Göteborg/Malmö:
Män 49,3%
Kvinnor 35,7%
Norra glesbygden
Män 54,6%
Kvinnor 49,3%
Jaa, mina vänner. Så ser det ut. Så är man en tjockis i Sverige, så är man i jävligt gott sällskap. Är det positivt???? Nej, självklart inte. Självklart är det inte bra att vara överviktig. Självklart bör alla, inklusive jag själv göra något åt sin övervikt. Men för att hitta motivationen att ta tag i detta enormt påfrestande och långa arbete, så behöver vi kanske veta, att vi är inte så jävla speciella och freaky annorlunda. för ofta är det nämligen det, som får sjävlförtroendet att svikta, och motivationen att dyka. Jag är så fet, och det är bara jag som är det. Och det är bara jag som inte orkar ta tag i mig själv. Jag är en lat, ful, dum människa. För det tycker alla andra. Alla de andra, som är smala där ute i Svea rike. Så kan det ofta kännas. Men nu vet vi ju att DET åtminstonde inte är sant!
En sista liten glimt i statistiken..... hur såg det ut förr i tiden??????
Jo, 1980 i min åldersgrupp 25-34 år såg det ut såhär.... och lika skrämmande är utvecklingen i ALLA grupper.....
Män 23,9%
Kvinnor 10,1%
Nån som vill hänga på till gymmet eller?????????????
"Sluta tillverka kläder åt överviktiga, så kanske de skärper till sig och tar tag i sig själva och ser till att gå ner i vikt."
hehehehe först skrattade jag.
Sedan blev jag som vanligt, arg.
Sedan blev jag lite lite rädd. För det finns faktisk ganska många människor där ute, som på fullaste allvar tycker sådär. Att alla tjocka människor är lata, dumma, äckliga och får skylla sig själva. Och det är ju som med all rasism, det FINNS tjockisar som är dumma och lata, men det är ju inte för att de är tjockisar, utan för att de är dumma och lata människor. Det har ju inget med deras kropps utseende att göra. Precis som med hudfärg, är späcket runt magen inte avgörande för hur du är och blir som människa. När skall vi lära oss, att människor är waaaay more komplexa än så?? Är det därför vi blir så förvånade, när någon människa begår ett mord, som absolut inte stämmer in på våra kategoriseringar? "Men gud, hur kunde HAN mörda? Som ser så snäll ut....????" Kanske måste vi anstränga oss liiiite mer, för att bortse från skalet på människor, för att kunna se och förutse vad som komma skall?? Att jobba som lärare, är en ganska bra träning i människokännedom. Om du bara håller ett objektivt öppet sinne, så ser du ganska snart, att där ute kryllar det av snart vuxna individer, som ser ut på ett sätt, men har ett HELT annat sätt innanför skalet. Jag vet inte hur många underbara, hjärtliga små emo-ungar jag har träffat, som är oerhört kärleksfulla, och har full koll på sin etik och moral. Medans jag i samma sekund har fått upptäcka att den där killen som är skolans snyggaste, fotbollskungen, lintotten med de blåaste ögon, han plågar gärna andra människor, utan minsta tvekan eller ånger, och han gör det alltid i smyg, så att ingen kan anklaga honom öppet. Slug, smart och väldigt väldigt elak. Och så har vi tjockisarna. Jag har träffat snälla tjockisar, lata tjockisar, dumma tjockisar, och jättevackra tjockisar. Tjockisar i ALLA former.
Och nu vill jag ju återgå till tjockisarna, eftersom det är en kategori som jag själv tillhör. Jag måste ju faktiskt ställa mig själv frågan: Skulle jag gå ner i vikt, om det inte fanns några kläder att köpa i min storlek???? Svaret är ....... nej. Självklart inte. Då skulle det ju inte finnas några överviktiga i Sverige över storlek 46, eftersom i stort sett varje affär drar sin gräns där. Men det stämmer ju naturligtvis inte. Sorry, det är inte riktigt så enkelt att förminska en tjockis. Kanske önskar även jag, att det vore det.
När jag satt och funderade på denna insändare i bilen i morse, började jag bli nyfiken.... men, vad räknas som en tjockis då?? Är vi verkligen en minoritet, som borde anpassa sig efter samhället, och inte tvärt om?? Nyfikenheten satt i, så jag började gräva fram lite statistik. Och OJ vad förvånad jag blev!!!
Först skall jag berätta, att en tjockis, det är man i Sverige när man har ett BMI över 25. Tadaaaa då räknas du in i den överviktiga skaran. Men, hur många är vi då? jo:
2007 var 27,3% av alla kvinnor mellan 25 och 34 år överviktiga. Det är nästan 30%. Det är rätt många. Många fler än vad jag trodde! Kände mig helt plötsligt inte så annorlunda. Nice. Men sedan fortsatte jag att spana in statistiken. Shit. Lyssna på detta.......
I ALLA kategorier, oavsett ålder, hushållstyp, socioekonmisk tillhörighet, så är MÄNNEN betydligt fetare än kvinnorna. Så sluta för fasiken att fokusera på tjockiskvinnorna, det är männen som är den stora tjockisfaktorn i vårt land!
Detta är mina föräldrars generation, kolla in denna:
55-64 ÅR
Män 63,2%
Kvinnor 45,5%
ÖVER63 procent!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Utrikes födda:
Män 52,7%
Kvinnor 35,8%
Inrikes födda med inrikes födda föräldrar:
Män 52,4%
Kvinnor 37,0%
Voila!!!!!! Tjockisar är ingen rasfråga, inte i sverige i alla fall.....
Arbetare:
Män 57,3%
Kvinnor 44,8%
Högre tjänstemän:
MÄn 40,4%
Kvinnor 48,2%
Och inte är det en fråga om ekonomi heller........................
Men geografiskt då????
Jo, Göteborg/Malmö:
Män 49,3%
Kvinnor 35,7%
Norra glesbygden
Män 54,6%
Kvinnor 49,3%
Jaa, mina vänner. Så ser det ut. Så är man en tjockis i Sverige, så är man i jävligt gott sällskap. Är det positivt???? Nej, självklart inte. Självklart är det inte bra att vara överviktig. Självklart bör alla, inklusive jag själv göra något åt sin övervikt. Men för att hitta motivationen att ta tag i detta enormt påfrestande och långa arbete, så behöver vi kanske veta, att vi är inte så jävla speciella och freaky annorlunda. för ofta är det nämligen det, som får sjävlförtroendet att svikta, och motivationen att dyka. Jag är så fet, och det är bara jag som är det. Och det är bara jag som inte orkar ta tag i mig själv. Jag är en lat, ful, dum människa. För det tycker alla andra. Alla de andra, som är smala där ute i Svea rike. Så kan det ofta kännas. Men nu vet vi ju att DET åtminstonde inte är sant!
En sista liten glimt i statistiken..... hur såg det ut förr i tiden??????
Jo, 1980 i min åldersgrupp 25-34 år såg det ut såhär.... och lika skrämmande är utvecklingen i ALLA grupper.....
Män 23,9%
Kvinnor 10,1%
Nån som vill hänga på till gymmet eller?????????????
Dagens diskussion - Oledolyckan
Dagens diskussion i fikarummet - Olyckor vi har bevittnat
Här är min:
I Trollhättan finns det en parkering på taket på ett litet köpcentrum, som brukade kallas Galleri Diana. Det är en ganska liten parkering, med kanske 8 parkeringsplatser på varje sida, och vid ena kortsidan är en skjutdörr som leder ut från gallerian, och vid andra kortsidan är det en mur, som hindrar bilarna från att köra ner på gatan, 3m längre ner.
På denna tiden arbetade jag lite då och då åt en restaurang i Gallerian, och nej, jag lagade inte mat, utan hjälpte till med lite marknadsföringsmaterial. Jag kom ut ur Gallerian och klev ut på parkeringstaket, samtidigt som jag ser hur en äldre man börjar backa ut, från den 3:e parkeringsplatsen på vänster sida. Till historien hör också att hela parkeringen var full. På min högra sida, ungefär tvärs över från den backande mannen, står en mamma med en parkerad barnvagn vid sidan, och håller på att lasta in shoppingkassar i sin bil. Helt plötsligt både hör och ser jag hur den gamla mannen skrapar i bilen på sin vänstra sida, en mycket fin, mycket ny Saab, av ett dyrt märke. I samma sekund som jag grimaserar och tänker "aaaj, det blir dyrt" så får bilen med den gamla mannen en jäkla fart, och skrapar brutalt upp resten av sidan på bilen han från början skrapat vad som jag nu förstår bara var lite lätt. Hela sidan demoleras, men seadn fortsätter bilen, i en hysterisk sväng i en vansinnig hastighet, runt och mot barnvagnen, sniker barnvagnen och den skrikande chockade mamman, och fullkomligt kraschar sönder fronten på de två bilarna som står bakom mamman på höger sida. Efter att ha gjort denna förödande 360 graders sväng, kraschar han återigen in i bilarna på vänster sida med sin vänstra front, han lyckas nog pricka in en 2-3 bilar där med, lite snett från sidan, sedan avslutar han sin lilla demoleringsfärd på Taket till Galleria Diana, genom att i full fart köra rakt in i muren i kortsidan längst bak. Och det enda jag hinner tänka är, fan, tänk om det inte håller. Men det gör det. Där blir allting tyst och otäckt stilla. När min hjärna börjar fungera igen, rusar jag fram till mannen i bilen, och försöker få ur honom så snabbt som det bara går, jag ser att det sprutar vätska ut från bilens front, ochbildar stora pölar under bilen. Han måste ut, är det enda jag tänker i det läget. Den stackars mannen var inte en dag under 70. Han hade fått panik, och tryckt gasen i bott, av misstag, istället för bromsen, och aldrig hunnit förstå vad som hände förren det tog stopp i muren. Och hans ben var skadat, det var den enda mänskliga fysiska skada som hände, i denna vansinnesstund. Det var så fruktansvärt synd om honom, och jag kan än idag fundera på, hur han förklarade för sitt försäkringsbolag, att han ofrivilligt skadat 5-6 bilar på en parkering på en och samma gång, vad säger man, "jo, det är sant, det var faktiskt inte meningen??" Måtte jag aldrig behöva ta reda på hur DET går till......
Här är min:
I Trollhättan finns det en parkering på taket på ett litet köpcentrum, som brukade kallas Galleri Diana. Det är en ganska liten parkering, med kanske 8 parkeringsplatser på varje sida, och vid ena kortsidan är en skjutdörr som leder ut från gallerian, och vid andra kortsidan är det en mur, som hindrar bilarna från att köra ner på gatan, 3m längre ner.
På denna tiden arbetade jag lite då och då åt en restaurang i Gallerian, och nej, jag lagade inte mat, utan hjälpte till med lite marknadsföringsmaterial. Jag kom ut ur Gallerian och klev ut på parkeringstaket, samtidigt som jag ser hur en äldre man börjar backa ut, från den 3:e parkeringsplatsen på vänster sida. Till historien hör också att hela parkeringen var full. På min högra sida, ungefär tvärs över från den backande mannen, står en mamma med en parkerad barnvagn vid sidan, och håller på att lasta in shoppingkassar i sin bil. Helt plötsligt både hör och ser jag hur den gamla mannen skrapar i bilen på sin vänstra sida, en mycket fin, mycket ny Saab, av ett dyrt märke. I samma sekund som jag grimaserar och tänker "aaaj, det blir dyrt" så får bilen med den gamla mannen en jäkla fart, och skrapar brutalt upp resten av sidan på bilen han från början skrapat vad som jag nu förstår bara var lite lätt. Hela sidan demoleras, men seadn fortsätter bilen, i en hysterisk sväng i en vansinnig hastighet, runt och mot barnvagnen, sniker barnvagnen och den skrikande chockade mamman, och fullkomligt kraschar sönder fronten på de två bilarna som står bakom mamman på höger sida. Efter att ha gjort denna förödande 360 graders sväng, kraschar han återigen in i bilarna på vänster sida med sin vänstra front, han lyckas nog pricka in en 2-3 bilar där med, lite snett från sidan, sedan avslutar han sin lilla demoleringsfärd på Taket till Galleria Diana, genom att i full fart köra rakt in i muren i kortsidan längst bak. Och det enda jag hinner tänka är, fan, tänk om det inte håller. Men det gör det. Där blir allting tyst och otäckt stilla. När min hjärna börjar fungera igen, rusar jag fram till mannen i bilen, och försöker få ur honom så snabbt som det bara går, jag ser att det sprutar vätska ut från bilens front, ochbildar stora pölar under bilen. Han måste ut, är det enda jag tänker i det läget. Den stackars mannen var inte en dag under 70. Han hade fått panik, och tryckt gasen i bott, av misstag, istället för bromsen, och aldrig hunnit förstå vad som hände förren det tog stopp i muren. Och hans ben var skadat, det var den enda mänskliga fysiska skada som hände, i denna vansinnesstund. Det var så fruktansvärt synd om honom, och jag kan än idag fundera på, hur han förklarade för sitt försäkringsbolag, att han ofrivilligt skadat 5-6 bilar på en parkering på en och samma gång, vad säger man, "jo, det är sant, det var faktiskt inte meningen??" Måtte jag aldrig behöva ta reda på hur DET går till......
Wednesday, January 7, 2009
Isiga tider i Kalltorps By....
Nu är det isiga tider i Kalltorps By, det kan jag lova.................
Jalaftons morgon glimmade. Jag tänkte: Aldrig kan det väl bli en bättre dag, att ta tag i sitt sidofläsk, och ta en låååång uppfriskande morgonpromenad runt i Kalltorps by. Nynnandes på diverse muntra jullåtar, klädde jag mig väl efter denna kalla arla morgon. Gick nynnandes ut genom carporten och tog ett kliv ut på grusvägen...... och ........ helt plötsligt låg jag ner med kinden mot den förädiskt frusna före detta grusvägen, numer skridskobanan. Jag blev så paff, att jag bara låg där några sekunder, och sträckte ut handen och kände på vägen. Is. Den var helt täckt av is. Men det syntes ju inte! Man kunde inte se ett skit, grusvägen såg ut precis som vanligt! Det var som om någon hobbynisse hade hällt ut en den största burken klarlack, över hela skiten. Is-lackat igen hela vägen. Bakom mig hörde jag någon öppna ett fönster i mitt kök och ropa: Hallå??!! Hur gick det!!???? Sambon hade bara sett hur min mössa försvann bakom buskarna. Det var ju rart av honom att ropa i alla fall. Med uppskarapat knä haltade jag över gräsmattorna till min kära granne. Tog en cigg och svor över isen, och sedan haltade jag tillbaks igen. Det var den motionen jag fick denna julen! Jag fick ju ialla fall lite luft!!
I morse var det likadant. Vis gammal Kalltorpsbo som man nu blivit, gick jag ut och sträckte FÖRSIKTIGT ut ena tåspetsen i vägbanan, och släpade den fram och tillbaks, som om jag försökte måla mönster med tårna. Jajjamen, här varé glashalt! Eftersom jag är en sådan klok kvinna, gör jag ju aldrig samma misstar 2 ggr, så jag stannade denna morgon kvar i carporten. Så fick vi baxat in hela familjen i bilen, för avfärd mot jobb och dagis för första gången på över två veckor. Bara det var ju märkligt, att vi lyckats komma upp och iväg i tid. 15m kom vi. Innan vi förstod, att detta skulle ju aldrig gå. Det går inte att köra bil på isbana, om man planerar att hålla sig på vägen. Snopna fick vi helt enkelt vända om och in igen. Jaga upp stackars grannen som är ansvarig för vägen. Vad gör vi nu? Vi får ringa Jocke, säger grannen. Bonnjocke. BonnJocke, som lekte "Visa musen" med mig när jag var liten. Jag gillade aldrig BonnJocke, varken före eller efter "Visa musen" leken. Och helt plötsligt inser jag att jag i vuxen ålder har satt min egen och min familjs trygghet i händerna, på denna snoriga individ från min barndom. Vi är helt strandade, utan BonnJockes hjälp!!! Va fan!!!!!!
"ehhh, ring du, är du snäll" viskar jag fram till min trötta nyväckta granne. När han sedan återkommer med beskedet att BonnJocke "Bara ska grejja klart i laggår´n först, sen kommer han", så kan jag inte låta bli att tänka, jojo, och tömma råttfällorna först då eller???
Det är svårt att känna tacksamhet, mot någon som lekte katt och mus med dig, när du var liten...
Jalaftons morgon glimmade. Jag tänkte: Aldrig kan det väl bli en bättre dag, att ta tag i sitt sidofläsk, och ta en låååång uppfriskande morgonpromenad runt i Kalltorps by. Nynnandes på diverse muntra jullåtar, klädde jag mig väl efter denna kalla arla morgon. Gick nynnandes ut genom carporten och tog ett kliv ut på grusvägen...... och ........ helt plötsligt låg jag ner med kinden mot den förädiskt frusna före detta grusvägen, numer skridskobanan. Jag blev så paff, att jag bara låg där några sekunder, och sträckte ut handen och kände på vägen. Is. Den var helt täckt av is. Men det syntes ju inte! Man kunde inte se ett skit, grusvägen såg ut precis som vanligt! Det var som om någon hobbynisse hade hällt ut en den största burken klarlack, över hela skiten. Is-lackat igen hela vägen. Bakom mig hörde jag någon öppna ett fönster i mitt kök och ropa: Hallå??!! Hur gick det!!???? Sambon hade bara sett hur min mössa försvann bakom buskarna. Det var ju rart av honom att ropa i alla fall. Med uppskarapat knä haltade jag över gräsmattorna till min kära granne. Tog en cigg och svor över isen, och sedan haltade jag tillbaks igen. Det var den motionen jag fick denna julen! Jag fick ju ialla fall lite luft!!
I morse var det likadant. Vis gammal Kalltorpsbo som man nu blivit, gick jag ut och sträckte FÖRSIKTIGT ut ena tåspetsen i vägbanan, och släpade den fram och tillbaks, som om jag försökte måla mönster med tårna. Jajjamen, här varé glashalt! Eftersom jag är en sådan klok kvinna, gör jag ju aldrig samma misstar 2 ggr, så jag stannade denna morgon kvar i carporten. Så fick vi baxat in hela familjen i bilen, för avfärd mot jobb och dagis för första gången på över två veckor. Bara det var ju märkligt, att vi lyckats komma upp och iväg i tid. 15m kom vi. Innan vi förstod, att detta skulle ju aldrig gå. Det går inte att köra bil på isbana, om man planerar att hålla sig på vägen. Snopna fick vi helt enkelt vända om och in igen. Jaga upp stackars grannen som är ansvarig för vägen. Vad gör vi nu? Vi får ringa Jocke, säger grannen. Bonnjocke. BonnJocke, som lekte "Visa musen" med mig när jag var liten. Jag gillade aldrig BonnJocke, varken före eller efter "Visa musen" leken. Och helt plötsligt inser jag att jag i vuxen ålder har satt min egen och min familjs trygghet i händerna, på denna snoriga individ från min barndom. Vi är helt strandade, utan BonnJockes hjälp!!! Va fan!!!!!!
"ehhh, ring du, är du snäll" viskar jag fram till min trötta nyväckta granne. När han sedan återkommer med beskedet att BonnJocke "Bara ska grejja klart i laggår´n först, sen kommer han", så kan jag inte låta bli att tänka, jojo, och tömma råttfällorna först då eller???
Det är svårt att känna tacksamhet, mot någon som lekte katt och mus med dig, när du var liten...
Friday, January 2, 2009
Varför jag inte kan spela....
Varje gång det vankas spel, så får jag en fruktansvärd ångestkänsla. Det börjar tingla i fingrarna, och jag blir oerhört nervös. Jag vill egentligen bara skrika "Nej nej jag KAN inte spela. Jag vill inte förlora, igen och igen!" Nu är det ju så, att jag faktiskt är vuxen. Som vuxen kan du inte fälla en tår och skrika "Jag vill inteeeee" När det skall spelas spel. Men jag vill. Innerst inne.
Nyårsafton. Trevlig parmiddag med 2 andra par. Barnen leker i någon annan del av huset. Och vi skall spela spel. Svetten bryter ut i min panna, och jag VILL verkligen inte, men vad fan skall jag säga? Jag biter ihop, och kämpar, svettas, och nerverna är på helspänn. Och jag vinner (jaja, nu kanske det var för att jag spelade musiktävling i lag med en diskjockey, men skit i det.) Tyckte jag att det var roligt? Nej. Var jag glad att jag vann? Nej, jag var bara SÅ tacksam att det var över.
Jag har en storebror, som är 5 år äldre än mig. Det är schysst nu, han har gulliga barn. Vi kan prata, han är en bra kis. Men från det jag föddes, till vi blev nästan vuxna, har han utövat spelandet på dess absolut hemskaste sätt, han använde mig som en pjäs, för att få vinna. Eller vissa gånger, för att få någon att lura, eller någon att skratta åt. Var han extraordinert elak? Nej, inte på något sätt, han gjorde nog bara det varje storebror skulle göra, om de fick chansen, lurade skiten ur sitt småsyskon. Charmigt. Jag minns inte så mycket från alla dessa gånger vi spelade Othello, Nya bondespelet, eller Monopol. Jag minns bara obehaget, att jag alltid visste att jag kommer att förlora, för jag inte förstod vad jag borde göra. Obehag. Jag minns dock en incident, som i och för sig inte hade med spelandet att göra, men som ändå är en historia som berättar om hur livet kan vara, för en lillasyster.
Det hade varit en strålande sommardag. Vi hade säkert varit ute med båten på sjön, badat och solat hela dagen, och när kvällen kom, stod solen fortfarande högt på himmelen, och livet var sådär härligt bekymmersfritt och rosa, som det bara kan vara när man är liten och har ett oändligt sommarlov framför sig. Dessa kvällar brukade vi gå ner till Slumpån och fiska. När jag tänker tillbaks på hur det måste ha sett ut, var det en bullerbyidyll utan dess like. Den lilla ån krumbuktade sig fram mellan flodbankerna, fåglarna kvittrade, och där, mitt i den svenska sommaridyllen satt vi, och metade på en gammal träbro. Det var så vackert att Carl Larsson skulle gråta av glädje, om han hade kunnat se oss sitta där och meta. Denna kväll tog masken slut. Min stora bror var med, och begav sig iväg för att gräva upp ny mask. Efter en stund ser jag honom komma gåendes över krönet, och han har det nöjdaste flin på läpparna. Han skyndar fram mot mig, och har mycket brottom att lämna över sin maskfångst. Jag vet att min blick fixerades på hans ögon. Något var fel. Något var väldigt fel. Han såg så konstig ut, min kära stora trygga bror. När han skrattade till lite förläget och bad mig att skynda mig och sträcka fram handen, gjorde jag ju självklart detta. Men..... något var fel. Skratten fortsatte, och kändes lite smått hysteriskt. Jag tittade oroligt upp på min bror, och väntade på att han skulle försäkra mig om att allt var okej. "Här här ta masken!! Skynda dig då!" Då jag naturligtvis litade på min storebror med mitt liv, sträckte jag ut handen och tog emot masken. Men... något var fel. När masken landade i min hand, utbröt min bror i ett hysteriskt skratt, som inte kändes äkta någonstans. Jag minns att jag stod där med masken i handen och skräck i bröstet, och frågade min bror om och om igen, vad det var med honom, vad det var som var fel?? Sekunderna gick, och i min hand låg den lilla masken och krumbuktade sig kraftigt. Helt plötsligt skriker min bror, men skräckblandad förtjusning: "Det är en blodigel!!!!!!!!"
Det är en sån barnslig historia. Den borde inte få någon som hellst plats i historien om mitt liv. Men den är ett av mina tidigaste, och kraftigaste barndomsminnen jag har kvar. Och något i mig säger att det hänger ihop. På vår väg mot att bli vuxna individer förlorar vi vår oskuld, om och om igen. Det sker på så många olika sätt på vägen. Och den sommarkvällen var en sådan kväll för mig. En kväll då jag fick lära mig, att vi är kapabla att skada de vi älskar mest, när vi minst anar det, när det aldrig var meningen att det skulle ske.
Nyårsafton. Trevlig parmiddag med 2 andra par. Barnen leker i någon annan del av huset. Och vi skall spela spel. Svetten bryter ut i min panna, och jag VILL verkligen inte, men vad fan skall jag säga? Jag biter ihop, och kämpar, svettas, och nerverna är på helspänn. Och jag vinner (jaja, nu kanske det var för att jag spelade musiktävling i lag med en diskjockey, men skit i det.) Tyckte jag att det var roligt? Nej. Var jag glad att jag vann? Nej, jag var bara SÅ tacksam att det var över.
Jag har en storebror, som är 5 år äldre än mig. Det är schysst nu, han har gulliga barn. Vi kan prata, han är en bra kis. Men från det jag föddes, till vi blev nästan vuxna, har han utövat spelandet på dess absolut hemskaste sätt, han använde mig som en pjäs, för att få vinna. Eller vissa gånger, för att få någon att lura, eller någon att skratta åt. Var han extraordinert elak? Nej, inte på något sätt, han gjorde nog bara det varje storebror skulle göra, om de fick chansen, lurade skiten ur sitt småsyskon. Charmigt. Jag minns inte så mycket från alla dessa gånger vi spelade Othello, Nya bondespelet, eller Monopol. Jag minns bara obehaget, att jag alltid visste att jag kommer att förlora, för jag inte förstod vad jag borde göra. Obehag. Jag minns dock en incident, som i och för sig inte hade med spelandet att göra, men som ändå är en historia som berättar om hur livet kan vara, för en lillasyster.
Det hade varit en strålande sommardag. Vi hade säkert varit ute med båten på sjön, badat och solat hela dagen, och när kvällen kom, stod solen fortfarande högt på himmelen, och livet var sådär härligt bekymmersfritt och rosa, som det bara kan vara när man är liten och har ett oändligt sommarlov framför sig. Dessa kvällar brukade vi gå ner till Slumpån och fiska. När jag tänker tillbaks på hur det måste ha sett ut, var det en bullerbyidyll utan dess like. Den lilla ån krumbuktade sig fram mellan flodbankerna, fåglarna kvittrade, och där, mitt i den svenska sommaridyllen satt vi, och metade på en gammal träbro. Det var så vackert att Carl Larsson skulle gråta av glädje, om han hade kunnat se oss sitta där och meta. Denna kväll tog masken slut. Min stora bror var med, och begav sig iväg för att gräva upp ny mask. Efter en stund ser jag honom komma gåendes över krönet, och han har det nöjdaste flin på läpparna. Han skyndar fram mot mig, och har mycket brottom att lämna över sin maskfångst. Jag vet att min blick fixerades på hans ögon. Något var fel. Något var väldigt fel. Han såg så konstig ut, min kära stora trygga bror. När han skrattade till lite förläget och bad mig att skynda mig och sträcka fram handen, gjorde jag ju självklart detta. Men..... något var fel. Skratten fortsatte, och kändes lite smått hysteriskt. Jag tittade oroligt upp på min bror, och väntade på att han skulle försäkra mig om att allt var okej. "Här här ta masken!! Skynda dig då!" Då jag naturligtvis litade på min storebror med mitt liv, sträckte jag ut handen och tog emot masken. Men... något var fel. När masken landade i min hand, utbröt min bror i ett hysteriskt skratt, som inte kändes äkta någonstans. Jag minns att jag stod där med masken i handen och skräck i bröstet, och frågade min bror om och om igen, vad det var med honom, vad det var som var fel?? Sekunderna gick, och i min hand låg den lilla masken och krumbuktade sig kraftigt. Helt plötsligt skriker min bror, men skräckblandad förtjusning: "Det är en blodigel!!!!!!!!"
Det är en sån barnslig historia. Den borde inte få någon som hellst plats i historien om mitt liv. Men den är ett av mina tidigaste, och kraftigaste barndomsminnen jag har kvar. Och något i mig säger att det hänger ihop. På vår väg mot att bli vuxna individer förlorar vi vår oskuld, om och om igen. Det sker på så många olika sätt på vägen. Och den sommarkvällen var en sådan kväll för mig. En kväll då jag fick lära mig, att vi är kapabla att skada de vi älskar mest, när vi minst anar det, när det aldrig var meningen att det skulle ske.
Jag kan, och jag är jävligt bra!
Har precis kommit in i värmen, från en fantastisk skridskopremiär på sjön. Det var så fantastiskt perfekt, att man nästan kunde höra stråkarna i bakgrunden, idyllen var total. Solen gnistrade i det vita frostlandskapet, och isen låg tjock och slät över hela sjön. Sanslöst vackert!
Min snart treåriga dotter skulle idag få göra sin skridskopremiär. Ett par ärvda skriller i storlek 27 krängdes efter mycket skepsis på de små fötterna. Hon tittade storögt på sin moster som gled runt ute på isen. Hennes stora förebild. Jag tog ett djupt andetag och bar ut henne på isen. Och efter en liten stund, kunde hon faktiskt nästan stå upp, när man höll henne i händerna. Jag drog henne lite fram och tillbaks, eller ja, kanske mest släpade hit och dit. Och då utbrister min dotter med stor kaxighet: "Jag är faktisk ganska bra på detta, vettu!" Och mitt hjärta brast nästan av stolthet. Tänk, vilket fantastiskt självförtroende vi föds med!!! Vad händer sen, undrar jag bara??
Då och där på isen bestämde jag mig för två saker. Det första är att jag skall vakta min dotters självförtroende som en tigermamma från och med nu. Det är ändå vårt bästa verktyg för att överleva, det som gör att du kan gråta ut och gå vidare, för att du VET att du kan, och att du är jävligt bra helt enkelt. Gode gud, låt mig aldrig glömma detta!
Och det andra: Jag skall degenerera i självförtroendeutveckling. Från och med nu så är det 3-års stadiet som gäller: jag kan, och jag är jävligt bra, helt enkelt!!
Min snart treåriga dotter skulle idag få göra sin skridskopremiär. Ett par ärvda skriller i storlek 27 krängdes efter mycket skepsis på de små fötterna. Hon tittade storögt på sin moster som gled runt ute på isen. Hennes stora förebild. Jag tog ett djupt andetag och bar ut henne på isen. Och efter en liten stund, kunde hon faktiskt nästan stå upp, när man höll henne i händerna. Jag drog henne lite fram och tillbaks, eller ja, kanske mest släpade hit och dit. Och då utbrister min dotter med stor kaxighet: "Jag är faktisk ganska bra på detta, vettu!" Och mitt hjärta brast nästan av stolthet. Tänk, vilket fantastiskt självförtroende vi föds med!!! Vad händer sen, undrar jag bara??
Då och där på isen bestämde jag mig för två saker. Det första är att jag skall vakta min dotters självförtroende som en tigermamma från och med nu. Det är ändå vårt bästa verktyg för att överleva, det som gör att du kan gråta ut och gå vidare, för att du VET att du kan, och att du är jävligt bra helt enkelt. Gode gud, låt mig aldrig glömma detta!
Och det andra: Jag skall degenerera i självförtroendeutveckling. Från och med nu så är det 3-års stadiet som gäller: jag kan, och jag är jävligt bra, helt enkelt!!
Thursday, January 1, 2009
God ny nyårsdag, alla bakfulla vänner!
Att vara småbarnsmamma, och bo i Kalltorps By, kräver sina uppoffringar.
Jag vill så gärna skriva, att jag tog ett moget klokt beslut, och av vuxna principskäl, inte drack någon alkohol igår på nyårsafton. Hade varit så skönt, att få känna sig som Malin Wollin, bara för en liten stund - denna fantastiska präktfia med en blogg som har värderats till en miljon kronor. Jag önskar att det var så, att jag stod där i går, och ropade som gondoljärerna i Ferdinand på julafton "Som HENNE ska vi vaaaa"!
Men nä.
Jag tog mitt beslut endast av bekvämlighetsskäl. Så jäkla gôtt att få komma hem och krypa ner i sin egen säng, när firandet är över. Så det blev en smutt på den fantastiskt goda fördrinken, och ett par centiliter vitt vin till musiktävlingen, och sedan körde jag hem. Ett par timmar senare. Och i morse när jag gick upp och ut på altanen, så strålade solen över Kalltorps By, och andra morgonpigga nyktra nyårsfirare hade släpat sig ända från sängen ut på sjön, där de fiskar och åker skridskor för glatta livet. Jävla galningar. Och nog hade jag kunnat misstas för Malin Wollin, denna arla nyårsmorgon, pigg som en nyponros, om det inte hade varit för den dinglande ciggen i mungipan. Jaja. Det finns nog en mening med att vi alla är olika, eller hur?
Ville bara passa på och dela med mig av dagens aftonbladet-lässtund. Idag skriver de om hur och varför vi blir så bakfulla. Och den absolut största orsaken till att vi mår röva när vi druckit alkohol, och att huvudet vill sprängas i tusen bitar och ångesten klappar i bröstet, det är.........
Vätskebristen.
Men allvarligt talat Gud, hur ironiskt är inte det då?
Kram på er alla, och gott nytt år, önskar vi i Kalltorps By!
Jag vill så gärna skriva, att jag tog ett moget klokt beslut, och av vuxna principskäl, inte drack någon alkohol igår på nyårsafton. Hade varit så skönt, att få känna sig som Malin Wollin, bara för en liten stund - denna fantastiska präktfia med en blogg som har värderats till en miljon kronor. Jag önskar att det var så, att jag stod där i går, och ropade som gondoljärerna i Ferdinand på julafton "Som HENNE ska vi vaaaa"!
Men nä.
Jag tog mitt beslut endast av bekvämlighetsskäl. Så jäkla gôtt att få komma hem och krypa ner i sin egen säng, när firandet är över. Så det blev en smutt på den fantastiskt goda fördrinken, och ett par centiliter vitt vin till musiktävlingen, och sedan körde jag hem. Ett par timmar senare. Och i morse när jag gick upp och ut på altanen, så strålade solen över Kalltorps By, och andra morgonpigga nyktra nyårsfirare hade släpat sig ända från sängen ut på sjön, där de fiskar och åker skridskor för glatta livet. Jävla galningar. Och nog hade jag kunnat misstas för Malin Wollin, denna arla nyårsmorgon, pigg som en nyponros, om det inte hade varit för den dinglande ciggen i mungipan. Jaja. Det finns nog en mening med att vi alla är olika, eller hur?
Ville bara passa på och dela med mig av dagens aftonbladet-lässtund. Idag skriver de om hur och varför vi blir så bakfulla. Och den absolut största orsaken till att vi mår röva när vi druckit alkohol, och att huvudet vill sprängas i tusen bitar och ångesten klappar i bröstet, det är.........
Vätskebristen.
Men allvarligt talat Gud, hur ironiskt är inte det då?
Kram på er alla, och gott nytt år, önskar vi i Kalltorps By!
Subscribe to:
Posts (Atom)