Var med i min enkät!!!

Missa inte min spännade enkät här till höger!
Ha en skön helg!
Puss och kram

Closure.............

08.05 någonstans i Lindveden, ringer telefonen. Först hör jag inte vad hon säger, men sedan hör jag henne säga:"Jag har fått ditt nummer av Linda..." och då förstår jag..... katten. Bilen kränger till lite lätt, och jag halvropar "vänta, jag måste bara stanna någonstans." Bromsar in och parkerar i kanten av vägen, och drar ett djupt andetag. Tjejen i telefonen börjar trevande försöka berätta vad hon vet. Det blir väldigt jobbigt, jag känner hur rösten börjar svikta, och tårarna bränner i ögonen. Men jag berättar, precis som det var. Hon är tacksam, och låter förvånandsvärt lättad. Sedan säger hon: "Vad bra, det är lilltjejens katt, och nu kan hon ju få ta förväl och det är ju alltid en bra erfarenhet det med på något märkligt sätt. Var ligger han någonstans??" Det blir tyst... lite för länge. Vad i HELA friden skall jag säga NU????? Tillslut harklar jag mig, och får fram ordet "kremerad", och försöker att inte få det faktum att vi kört katten till skroten, och bett dem slänga in den i eldugnen, låta allt för ovärdigt. Hon säger att hon tycker i och för sig att det är bra, och att vi har agerat rätt. Men.... och här kommer lille Tony Irving fram.... MEN.... katten var nämligen chippad. Återigen blir det lite för tyst, lite för länge. "Och vad innebär det?" får jag slutligen ur mig. "ja, alltså han hade ett chip inopererat i nacken. Och vi får inte ut något på försäkringen, om vi inte har kroppen, ja... de måste alltså läsa av chippet. Åh shit... hinner jag tänka om och om igen. Jaha.... "Men varför i hela friden hade han då inget halsband?" och då kommer den. Den där dåliga jävla anledningen som ALLA kattägare kör med. "Ja, men vi har varit så oroliga att han skulle fastna i något. Han hade ett med resår, men han bara drog av det med tassarna." Jaha... tänker jag... då tänker jag faktiskt inte sitta här och gråta mer med dåligt samvete. Hur kan man lägga så mycket pengar på att chippa kattskrället, och betala försäkringar, men inte ha något halsband som säger var fan han bor????? Hon förstår mig. Hon säger att det inte är någon fara. Jag förklarar att jag skall göra ALLT för att hon får ut sina försäkringspengar, jag kan ringa, skriva, göra precis vad hon vill. Hon låter uppgiven och säger att det inte spelar någon roll. Jag ber om ursäkt, för säkert 10:e gången. Hon säger att hon tycker att jag har skött det bra. Hon är glad att det var någon som bryr sig. Kanske kommer de ringa igen, om lilltjejen vill höra min historia själv, och vill fråga hur han såg ut. Jag säger att självklart får de det. De kan ringa när de vill. Om vad som hellst. "Och vill ni ha en ny katt, så fixar jag det med." säger jag. Hon säger nej. Sedan blir det tyst. Hur säger man hej då till någon som man har gjort så illa, även om det aldrig var ens eget fel???
På något sätt avslutar vi i alla fall vårat samtal. Och jag drar en djup lättande suck, och åker vidare.

Jag skulle ju bara åka och handla. Klockan var kvart i sju på kvällen, det var mörkt och kallt som vanligt. Men jag var på ovanligt bra humör, eftersom jag varit ute och sprungit en runda med mina nya runningshoes. Kände mig så jävla duktig, helt enkelt. Radion på på högsta volym, och sjöng högt, hellre än bra. Mysigt, en snabbis till konsum, sedan hem och mysa framför brasan med mina två älskling........ Helt plötsligt var det som om allt gick i ultrarapid. Jag SÅG katten som kom springandes i min högra ögonvrå, men samtidigt small det till under bilen, och bilen krängde till. Jag såg även ett litet barn som cyklade i min högra ögonvrå. Vad i helvete var det??????? Jag kastade en blick i backspegeln, och fick se en mardröm. Bakom mig låg katten och ryckte, mitt i körbanan. Panikbroms. På med varningsblinkers. Andas inte längre. Trevar efter handtaget... VAR FAN E HANDTAGET!!!!! Ser en man komma gåendes mot min passagerardörr. Hittar handtaget. Andas fortfarande inte.... Tar mig ur bilen och börjar gå mot den ryckande katten, som plötsligt blir oroväckande stilla. Någonstans där kommer skriket, avgrundsskriket, som kommer från min chockade kropp, men inte från mig. Vad är det som låter så konstigt? Är det jag? Varför kan jag inte sluta skrika?? Chocken har tagit ett hårt grepp om mig, och jag får en känsla av att befinna mig utanför mig själv. Någonstans till vänster om mig. För det här händer INTE mig. Mannen börjar prata med mig. Han säger en massa saker. Jag hör dock inte vad. Plötsligt blir jag medveten om det lilla barnet på cykeln, som står på cykelbanan precis bredvid katten. Det är som om jag vaknar upp, vaknar till, och inser vad som är viktigast. Jag rusar fram mot barnet, ställer mig mellan barnet och katten, och försöker skymma sikten så gott jag kan. Börjar hackandes försöka få fram vad barnet heter, vart hon är på väg. Säger med skakig röst, att hon genast måste cykla hem, och berätta för sin mamma precis vad hon har sett, och ...... då känner jag en lugnande tung hand på min axel, och mannen säger: Det är ingen fara, det är mitt barn, det är min dotter. Jag tittar mig förvirrat omkring. Katten är borta från vägen. Min ängel för kvällen, mannen, har sett till att katten kommit ner i diket. Han ber dottern att cykla iväg en bit. Jag börjar kvida och gråta så snart hon kommit bort en bit. Vi vänder oss om, och tittar ner på den döda katten, som ligger så sjukt stilla där i dikeskanten, med stirrande stendöd blick. Tänk att det aldrig går att ta fel, på en död blick. Då hör jag mannen säga: "Du behöver inte oroa dig, den gjorde bara två dödsryck, sedan var den borta. Den dog med en gång." Av någon sjuk anledning, lättar detta tyngden över bröstet lite, och jag börjar fråga honom saker. Katten har inget halsband. Vi kan inte se någon märkning. Det är omöjligt att avgöra hos vem den hör hemma. Mannen ber mig att kolla om jag har något i bilen, som vi kan ta katten i. Darrandes börjar jag leta i bilen, och hittar till slut en plastpåse med min dotters strandleksaker i. Med förvånande ilska river jag ur strandleksakerna så de flyger. Till slut lyfter jag blicken och ser mannen i ögonen. Han tittar på mig och säger: "Du hade inte en chans, du förstår väl det? Säg att du förstår det, du hade verkligen inte EN enda chans, den hoppade rakt ut en meter framför bilen. Det finns INGET du hade kunnat gjot för att förhindra detta." Jag nickar och försöker lyda hans order. "Det fanns inget jag hade kunnat göra. Okej, det fanns inget jag kunde göra" upprepar jag för mig själv, om och om igen. Mannen försöker vara praktisk, och vi diskuterar vad man skall göra med katten. Jag börjar treva efter mobilen i fickan. Mobilen..... var FAN är telefonen!!!!?? Jag får ett raseriutbrott och skriker rakt ut över Sjuntorpsskolans tomma parkering: "MEN VAD FAAAN, VAR E TELEFONHELVETET!!!!????? Den är inte där. Jag skulle ju bara åka och handla snabbt. Telefonen ligger kvar på hyllan i hallen. Det vet jag ju. "Min telefon är också hemma" säger mannen. Vi tittar på varandra. "Vad gör jag nu???" Frågar jag förtvivlat, och förtvivlade tårar börjar strömma nedför kinderna. "Ja, det blir inte lätt att gräva ner den... det är ju käle i marken," säger mannen. Sedan suckar han och säger:"Men du, jag får ju ta hand om det här åt dig..." Men då vaknar jag till igen, och blir helt kall. "Nej, det kan jag inte låta dig göra. Detta måste jag lösa själv. Jag får lösa detta. JAG måste lösa detta." svarar jag. och öppnar bakluckan till bilen, och pakar på en ledig plats brevid barnvagnen. Mannen förstår vad jag menar, och lyfter in plastpåsen med katten i, och smäller försiktigt igen min baklucka. Sedan tittar han på mig, och förvissar sig om att jag kommit ur den värsta chocken. Han pratar med mig, ställer lite frågor, är mycket noga med att långsamt om och om igen förklara för mig att detta inte är mitt fel, och att jag måste andas normalt. Ta djupa andetag. Efter en stund, börjar jag känna igen min egen kropp, och känner hur mina lungor slutar hyperventilera. Jag nickar och säger till honom att nu kan jag köra vidare. Jag tittar på mannen, och vet inte vad jag skall göra. Hur förklarar man för någon som man inte vet vad han heter, att jag tror att jag hade gått under, om han inte fanns just där, just då????? Jag räcker tyst fram min hand. Han tar av sig hansken och kramar den hårt. Ett svagt "tack" får jag ur mig, och sedan vänder jag mig om, och hoppar in i bilen. Slår av min varningsblinkers, och kör iväg.

Ett dygn senare, har jag löst de flesta praktiska bitar. Jag har pratat med polisen, och lämnat alla uppgifter, om någon skulle höra av sig och sakna katten. Jag har sett till att katten kommit till katthimlen, genom att få bli förnybar energi, uppe vid den gamla skroten där de bränner och bränner saker i flera tusen gradig eld, för att värma upp våra hem. Jag har ringt den enda personen jag känner som bor i området där det hände, och lämnat alla uppgifter, och bett de eller ägaren ringa, om de skulle få nys om vems katten är. I morgon skall jag sätta upp en lapp på konsum, och hoppas att den som saknar sin katt, kommer att ringa. Så jag kan få säga vad som hände. Detta känns som det absolut viktigaste av allt. Att jag får berätta precis vad som hände, så att inte någon liten tjej eller kille skall behöva ligga där i sin säng och undra kväll efter kväll, varför katten inte vill komma hem.

En sak, som jag nu förstår, är vikten av att ha halsband på sina husdjur, som springer ute. Om katten hade haft ett halsband, hade denna mardröm varit över nu, och jag hade kunnat gå vidare. Ce la vi. Shit happens. Just nu är det faktiskt helt jävla omöjligt. Jag har gråtit flera gånger idag, jag kanske har dödat någons högst älskade familjemedlem. Och de vet inte ens om det än. Jag får helt enkelt göra allt som står i min makt, för att sätta sista pusselbiten, och sen.... kanske sen..... kan jag förlåta mig själv.

Leka doktor.......

Idag har jag varit på min härliga härliga söndagsträning. Ett pass där man har 20min stepup, 20min aerobics, och 20min styrka. JäVUL vad svettigt och alldeles alldeles underbart det var!! Kom hem ca 2tim senare, röd, svettig och nöjd. Under tiden hade mina 2 älsklingar roat sig med diverse aktiviteter. Pappa berättar att de har lekt doktor, med dotterns nya doktorsväska. Det stod överst på hennes önskelista, inför hennes födelsedag, som var i veckan. Och självklart fick hon en doktorsväska, fylld med läkarpryttlar i hårdplast. Jag har själv upptäckt tjusningen med att leka doktor. Speciellt om man är lite trött och slö, så är det ganska skönt, att bara få ligga där och kvida lite, som en sjuka patient man är, medans dottern sprutar, lyssnar och medicinerar. Idag var det som sagt pappas tur.

Han hade blivit ombedd att lägga sig i dotterns säng. Hon hade sedan omsorgsfullt täckt över honom med snuttefilten, så att han inte skulle frysa nu när han var sjuk. Sedan hade hon satt igång. Gått igenom alla sina hårdplastverktyg, och det hade tagits sprutor och kollats i öronen. Tillslut hade hon lagt ner sina doktorsverktyg i sin doktorsväska, suckat lite, och klappat honom på huvudet, och sagt med en tröstande röst:

"Det är ingen fara pappa......... du är bara lite sjuk i huvudet."

Vår tids stora falskhet......

......Har ni tänkt på en sak? Förr....för länge länge sedan, så inte fan drack man alkohol för att finlira. Det var ingen som smakade och kände efter vilken druva man använt och hurvida man kunde känna smaken av ekfat eller inte. Tänk om de kunde se, de som en gång lärde sig framställa alkohol, och speciellt vin, hur det sörplas, spottas, och sköljs runt i munnen kring middagsborden. Och alla dessa helt jävla meningslösa kommentarer!! "mmmmmmm...... jag tror det är ..... lite laktrisbåt.... med en touch av.... tobak..... och en lukt av...... ett snart moget krusbär. Men ALLVARLIGT talat!!! Hur .... jag undrar HUR kunde detta bli normen? Hur kunde detta bli det alla skall sträva efter?? Att sitta och kunna ordbajsa kring en balja berusningsmedel???

Jag har tänkt på detta jättemycket under mina 2 härliga vinglas i kväll. Förr hycklades det i alla fall inte, och DET gillar jag! Varför, hur och NÄR blev det fult att säga att man dricker alkohol för att bli berusad???

Vi skall dricka vin, men vi får inte bli fulla. Vi skall äta gourmet, men vi får inte bli feta. Vi skall älska, men vi får inte gilla porr. Låter som en generation baserad i ren falskhet, om du frågar mig...

Nä, jag säger bara "Let them eat cake", med risk att bli halshuggen.
Ät, drick, älska och njut!!

Fördomarnas fula tryne!

Stannade till på Shell vid Nisseskolan. Har åkt runt utan spolarvätska i över en vecka. Kanske inte så märkvärdigt för er som bor i stan, men bor man i Kalltorps By va, då är det ungefär lika dumt som att inte sätta på vinterdäcken innan första kylan kommer. (been there, done that.... jag fick sanda backhelvetet för hand... det tog 2 timmar)

Min kära sambo, har många gånger påpekat att han vägrar tanka och handla just på detta Shell. Han tycker att de är så fruktansvärt otrevliga. Som vanligt underskattar jag min stackars sambos fingertoppskänsla för människors servicebeteende. Herregud, han är ju så jäkla picky. Så jag glider in, och sliter åt mig en flaska koncentrerad spolarvätska. Man får ju inte vara dum. Klart att man köper koncentrerat, och fyller på vatten själv utanför. Herregud, ni MENAR väl inte, att ni köper färdigblandat, och bara fyller på?? Ni betalar väl inte för vatten, som finns utanför i kranen??! Ja, som ni förstår är detta något jag föraktfullt har spridit i min omgivning, och stackarn som bor här med mig i huset, han vågar nog aldrig mer köpa färdigblandad spolarvätska. Jag glider fram mot kassan och ställer fram min flaska. Så kommer jag på att jag skall hem och ha ca en timmas egentid. Shit, jag måste köpa någon gó tidning, så jag kan krypa ner i sängen och njuta av tystnaden och en tjejblaska. Så jag vänder mig och och går och hämtar en Amelia. Tittar på tanten som står bakom disken. Hon börjar scanna min flaska och min tidning. Jag plockar fram mitt kort och skall precis dra det i läsaren, när jag hör tanten harkla till, mycket tydligt, för att påkalla min uppmärksamhet. Jag lyfter blicken, och ser henne böja huvudet frammåt, så att blicken glider över glasögonkanten, så lägger hon huvudet lite på sned, släpper mig inte med blicken, och säger med en lätt nedlåtande förlåtande röst:
"Du, du vet att detta är K O N C E N T R E R A D spolarvätska va???? Jag tittar på henne, och inser att jag för en sekund måste se väldigt dum och förvirrad ut. Men i nästa sekund inser jag, att hon faktiskt tycker att jag SER väldigt dum och blond ut. Va fan!!! Hon tror inte att jag vet vad jag håller på med!! Bara för att jag är tjej!!!! Hon tror inte att jag fattar att jag måste spä ut skiten med vatten. Tanten som står där, har just placerat mig i bimbofacket. Plats min vän, där hör DU hemma. Åh jävlar...... hon har ingen ANING om, vem hon just bimbofierat.....

Tusen tankar och bilder hinner passera i min lilla bimbohjärna. En bild är, när jag fäller ner henne på golvet, och häller spolarvätska upp i näsan på henne, och skriker: "Tjejer KAN allt, fattar du eller!!" Nästa bild är när hon står och expiderar en utländsk kille, och säger:"Du VET att du bara kan betala med svenska pengar??" Den tredje bilden är när jag släpar henne i örat, ut genom butiken och lägger henne under kranen som jag snart skall använda, och spolar iskallt vatten i ansiktet på henne, och skriker "Fördomsfulla kärring!!!"

...... men det gör jag ju naturligtvis inte. Herrregud, jag är ju ingen galning med galna ideér eller hur??

Istället förvrider jag mitt ansikte till ett stelt leende, och ger henne den svartaste blick jag kan åstadkomma med mina gröna ögon, och säger med drypande ironi i rösten:

"Ja, tänk, jag VET faktiskt att det är koncentrerad spolarvätska i denna flaskan. Nu skall jag gå ut, och se, där har jag parkerat min bil preciiis framför vattenkranen. Nu skall jag gå ut dit, till min bil, och hälla i denna flaskan, och sedan skall jag fylla på med vatten. Alldeles själv. Jag kan faktiskt det. Bra va? Sedan ler jag ett nöjt och äkta leende, tar min flaska och min tidning, och glider ut från den Shellmacken, för allra allra sista gången, DET kan jag lova!

När du vet att din blödiga dag börjar gå för långt...

Har haft en blödig dag. Ni vet, den där dagen, när du bara känner att världen är svart, och det mesta är ditt eget fel. Allt ifrån Gaza till att tandkrämen är slut. Och man gråter och gråter, och det vill liksom aldrig ta slut.

Skulle ialla fall köra min dotter till dagis i morse. Världen slutar ju tydligen inte att snurra, bara för att jag har min blödiga dag. Längs vår lilla grusväg, spatserar en halv tomtearmé med jägare. Jag försöker förklara för min treåring så odramatiskt jag bara kan, att de är jägare, som förmodligen skall jaga rådjuren som bor där i skogsdungen, och i varje skymning står på gärdet där nere och äter. "Näää." Säger lilltjejen, med en röst som avslöjar att nu har allt mamma fått ALLT om bakfoten. "De skall ju jaga hoppe hoppe hare ju!" Jag får till dagens första sneda leende, och säger att ja just det, så kan det också vara. Eller en älg. Jägare jagar oftast hoppe hoppe hare, rådjuren, eller en älg. Sedan var det bra med det. Hon var nöjd så. Så skönt.... jag var så orolig att hon skulle börja gråta och fråga ut mig om livets grymheter just idag. Det hade jag inte klarat helt enkelt.

När vi körde hem mot Kalltorps by i den mörka eftermiddagen, sov hon gott min docka. Vi närmade oss den vägsträcka, där de 4 rådjuren brukar hänga. De kommer ut ifrån skogsdungen, och springer ut på gärdet på andra sidan vägen. Jag börjar spana oroligt, och känner hur en klump i halsen börjar växa sig oroväckande nära gråtgränsen. Var var de??? Jag kunde inte se dem!!! Men gud, tänk om de står där inne i dungen, de små bambi-barnen, och mamma och pappa har blivit skjutna av de elaka jägarna, just i dag, denna svarta dag. De står säkert där inne, och gråter, stora bambitårar, helt förvirrade, och skriker och ropar på mamma. Mamma, mamma var är du någonstans???? Vad skall vi göra nu??? Min fantasti och empati skenade iväg i en fruktansvärd tornado av oro över hur det hade gått för den lilla rådjursfamiljen, och hur deras öde förmodligen hade tagit en fruktansvärt grym vändning just idag. Och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Fyfaaaaaan för detta grymma liv alltså...... Någonstans där, hörde jag min inre röst säga:
Du tjejen, nu håller du allt på att tappa greppet fullständigt du. Nu får du väl ändå ta och SKÄRPA till dig!!! Jag skakade av mig empatin, höjde radion, och ägnade inte hoppe hoppe hare som just rusade över vägen, en endaste snäll tanke. Du klarade dig idag. Idag får både du och jag leva. Men snart kan det vara vår tur, så det kanske är bättre att försöka att inte lipa hela vägen dit. Eller vad säger du, harjävel???