Wednesday, February 4, 2009

Closure.............

08.05 någonstans i Lindveden, ringer telefonen. Först hör jag inte vad hon säger, men sedan hör jag henne säga:"Jag har fått ditt nummer av Linda..." och då förstår jag..... katten. Bilen kränger till lite lätt, och jag halvropar "vänta, jag måste bara stanna någonstans." Bromsar in och parkerar i kanten av vägen, och drar ett djupt andetag. Tjejen i telefonen börjar trevande försöka berätta vad hon vet. Det blir väldigt jobbigt, jag känner hur rösten börjar svikta, och tårarna bränner i ögonen. Men jag berättar, precis som det var. Hon är tacksam, och låter förvånandsvärt lättad. Sedan säger hon: "Vad bra, det är lilltjejens katt, och nu kan hon ju få ta förväl och det är ju alltid en bra erfarenhet det med på något märkligt sätt. Var ligger han någonstans??" Det blir tyst... lite för länge. Vad i HELA friden skall jag säga NU????? Tillslut harklar jag mig, och får fram ordet "kremerad", och försöker att inte få det faktum att vi kört katten till skroten, och bett dem slänga in den i eldugnen, låta allt för ovärdigt. Hon säger att hon tycker i och för sig att det är bra, och att vi har agerat rätt. Men.... och här kommer lille Tony Irving fram.... MEN.... katten var nämligen chippad. Återigen blir det lite för tyst, lite för länge. "Och vad innebär det?" får jag slutligen ur mig. "ja, alltså han hade ett chip inopererat i nacken. Och vi får inte ut något på försäkringen, om vi inte har kroppen, ja... de måste alltså läsa av chippet. Åh shit... hinner jag tänka om och om igen. Jaha.... "Men varför i hela friden hade han då inget halsband?" och då kommer den. Den där dåliga jävla anledningen som ALLA kattägare kör med. "Ja, men vi har varit så oroliga att han skulle fastna i något. Han hade ett med resår, men han bara drog av det med tassarna." Jaha... tänker jag... då tänker jag faktiskt inte sitta här och gråta mer med dåligt samvete. Hur kan man lägga så mycket pengar på att chippa kattskrället, och betala försäkringar, men inte ha något halsband som säger var fan han bor????? Hon förstår mig. Hon säger att det inte är någon fara. Jag förklarar att jag skall göra ALLT för att hon får ut sina försäkringspengar, jag kan ringa, skriva, göra precis vad hon vill. Hon låter uppgiven och säger att det inte spelar någon roll. Jag ber om ursäkt, för säkert 10:e gången. Hon säger att hon tycker att jag har skött det bra. Hon är glad att det var någon som bryr sig. Kanske kommer de ringa igen, om lilltjejen vill höra min historia själv, och vill fråga hur han såg ut. Jag säger att självklart får de det. De kan ringa när de vill. Om vad som hellst. "Och vill ni ha en ny katt, så fixar jag det med." säger jag. Hon säger nej. Sedan blir det tyst. Hur säger man hej då till någon som man har gjort så illa, även om det aldrig var ens eget fel???
På något sätt avslutar vi i alla fall vårat samtal. Och jag drar en djup lättande suck, och åker vidare.

No comments: