Det var en vanlig dag på jobbet idag, en faslig massa mailande fram och tillbaks. Herregud, hur överlevde företagen innan emailen fanns? Ibland kan man ju undra... Stressa stressa, oj, nu var det lunch, oj, nu var den över. Lösa ett par sista problem, och sedan var det dags för Mötet. Detta för mig lite läskiga möte, som jag från och med nästa vecka, skall hålla i. En samling av chefer kommer in och fäller ut sina laptops, och kopplar upp sig. De chefer som inte finns på andra håll i världen, börjar ringa in, och påkallar sin närvaro. Okej, då var det igång. Spetsa öronen, här skall det skrivas protokoll. Det går oftast hyffsat bra att höra vad europeiska och amerikanska deltagare säger. Det gäller ju att inte missa någon viktig detalj. Men förr eller senare så är det våra vänner i Koreas tur att prata.... och då är jag lost igen. Det spelar ingen roll hur duktig jag är på engelska, eller hur hysteriskt koncentrerad jag är, det GÅR inte att höra vad de säger! Men jag önskar att detta var vårt största problem i dag. Helt plötsligt säger någon att han just fått ett mail ifrån VD:n. Han skall bara läsa lite snabbt. Det blir tyst en stund. Sedan hörs samma man, men med en tydligt berörd darrande röst berätta vad det står i hans mail.
Jag kliver ut från mötet på skälvande ben. Jag mår illa. 10 000 Människor kommer att förlora sina arbeten. Jag ser mig omkring medans jag går korridoren ner med tunga steg. Vem av dessa personer skall få sitt liv slaget i spillror inom några veckor? Han där borta, som precis blivit pappa och köpt ett nytt hus, skall han bli tvungen att sälja sitt hus nu? Eller han... eller hon..... eller......... kanske skall ingen av alla dessa fantastiska underbara hårt arbetande människor, få behålla sina jobb? Tänk om hela byggnaden är tom, om ett par månader?????? Det är ingen som vet idag, vem av dessa människor som ingår i dessa 10 000 som skall petas bort. När jag sätter mig ner på min stol, och hör dessa enormt duktiga ingenjörer fulla av arbetslust och driv, prata ivrigt och entusiastiskt om sina arbetsuppgifter som de sköter så oförskämt bra, då orkar jag inte mer. Känslan av att sitta där och veta, att de inte vet än, blir för fruktansvärd att bära. Jag tar min väska och går.
Då visste de inte. Nu vet de.
I morgon skall jag gå till jobbet på starka ben. Med en arbetsvilja av stål.
It aint over.... till it's over, baby...............
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Hello Nina! Jo, de e så att Joanna har skvallrat om att ni skulle vilja få tag i radhus lr liknande i skoftebyn? Jag har en kompis vart mamma ska sälja sitt radhus, Betesgatan 30, ligger på hörnet så de har hörntomt, inglasad veranda och inredd källare me rör dragna för tvättmaskin och så om jag inte minns fel. Låter detta intressant så hör av dej så får du nummer osv till henne. Ha de super! /Jessica
En sak är kännslor, en annan sak är att leva när marknaden bestämmer
Post a Comment