Jag skulle ju bara åka och handla. Klockan var kvart i sju på kvällen, det var mörkt och kallt som vanligt. Men jag var på ovanligt bra humör, eftersom jag varit ute och sprungit en runda med mina nya runningshoes. Kände mig så jävla duktig, helt enkelt. Radion på på högsta volym, och sjöng högt, hellre än bra. Mysigt, en snabbis till konsum, sedan hem och mysa framför brasan med mina två älskling........ Helt plötsligt var det som om allt gick i ultrarapid. Jag SÅG katten som kom springandes i min högra ögonvrå, men samtidigt small det till under bilen, och bilen krängde till. Jag såg även ett litet barn som cyklade i min högra ögonvrå. Vad i helvete var det??????? Jag kastade en blick i backspegeln, och fick se en mardröm. Bakom mig låg katten och ryckte, mitt i körbanan. Panikbroms. På med varningsblinkers. Andas inte längre. Trevar efter handtaget... VAR FAN E HANDTAGET!!!!! Ser en man komma gåendes mot min passagerardörr. Hittar handtaget. Andas fortfarande inte.... Tar mig ur bilen och börjar gå mot den ryckande katten, som plötsligt blir oroväckande stilla. Någonstans där kommer skriket, avgrundsskriket, som kommer från min chockade kropp, men inte från mig. Vad är det som låter så konstigt? Är det jag? Varför kan jag inte sluta skrika?? Chocken har tagit ett hårt grepp om mig, och jag får en känsla av att befinna mig utanför mig själv. Någonstans till vänster om mig. För det här händer INTE mig. Mannen börjar prata med mig. Han säger en massa saker. Jag hör dock inte vad. Plötsligt blir jag medveten om det lilla barnet på cykeln, som står på cykelbanan precis bredvid katten. Det är som om jag vaknar upp, vaknar till, och inser vad som är viktigast. Jag rusar fram mot barnet, ställer mig mellan barnet och katten, och försöker skymma sikten så gott jag kan. Börjar hackandes försöka få fram vad barnet heter, vart hon är på väg. Säger med skakig röst, att hon genast måste cykla hem, och berätta för sin mamma precis vad hon har sett, och ...... då känner jag en lugnande tung hand på min axel, och mannen säger: Det är ingen fara, det är mitt barn, det är min dotter. Jag tittar mig förvirrat omkring. Katten är borta från vägen. Min ängel för kvällen, mannen, har sett till att katten kommit ner i diket. Han ber dottern att cykla iväg en bit. Jag börjar kvida och gråta så snart hon kommit bort en bit. Vi vänder oss om, och tittar ner på den döda katten, som ligger så sjukt stilla där i dikeskanten, med stirrande stendöd blick. Tänk att det aldrig går att ta fel, på en död blick. Då hör jag mannen säga: "Du behöver inte oroa dig, den gjorde bara två dödsryck, sedan var den borta. Den dog med en gång." Av någon sjuk anledning, lättar detta tyngden över bröstet lite, och jag börjar fråga honom saker. Katten har inget halsband. Vi kan inte se någon märkning. Det är omöjligt att avgöra hos vem den hör hemma. Mannen ber mig att kolla om jag har något i bilen, som vi kan ta katten i. Darrandes börjar jag leta i bilen, och hittar till slut en plastpåse med min dotters strandleksaker i. Med förvånande ilska river jag ur strandleksakerna så de flyger. Till slut lyfter jag blicken och ser mannen i ögonen. Han tittar på mig och säger: "Du hade inte en chans, du förstår väl det? Säg att du förstår det, du hade verkligen inte EN enda chans, den hoppade rakt ut en meter framför bilen. Det finns INGET du hade kunnat gjot för att förhindra detta." Jag nickar och försöker lyda hans order. "Det fanns inget jag hade kunnat göra. Okej, det fanns inget jag kunde göra" upprepar jag för mig själv, om och om igen. Mannen försöker vara praktisk, och vi diskuterar vad man skall göra med katten. Jag börjar treva efter mobilen i fickan. Mobilen..... var FAN är telefonen!!!!?? Jag får ett raseriutbrott och skriker rakt ut över Sjuntorpsskolans tomma parkering: "MEN VAD FAAAN, VAR E TELEFONHELVETET!!!!????? Den är inte där. Jag skulle ju bara åka och handla snabbt. Telefonen ligger kvar på hyllan i hallen. Det vet jag ju. "Min telefon är också hemma" säger mannen. Vi tittar på varandra. "Vad gör jag nu???" Frågar jag förtvivlat, och förtvivlade tårar börjar strömma nedför kinderna. "Ja, det blir inte lätt att gräva ner den... det är ju käle i marken," säger mannen. Sedan suckar han och säger:"Men du, jag får ju ta hand om det här åt dig..." Men då vaknar jag till igen, och blir helt kall. "Nej, det kan jag inte låta dig göra. Detta måste jag lösa själv. Jag får lösa detta. JAG måste lösa detta." svarar jag. och öppnar bakluckan till bilen, och pakar på en ledig plats brevid barnvagnen. Mannen förstår vad jag menar, och lyfter in plastpåsen med katten i, och smäller försiktigt igen min baklucka. Sedan tittar han på mig, och förvissar sig om att jag kommit ur den värsta chocken. Han pratar med mig, ställer lite frågor, är mycket noga med att långsamt om och om igen förklara för mig att detta inte är mitt fel, och att jag måste andas normalt. Ta djupa andetag. Efter en stund, börjar jag känna igen min egen kropp, och känner hur mina lungor slutar hyperventilera. Jag nickar och säger till honom att nu kan jag köra vidare. Jag tittar på mannen, och vet inte vad jag skall göra. Hur förklarar man för någon som man inte vet vad han heter, att jag tror att jag hade gått under, om han inte fanns just där, just då????? Jag räcker tyst fram min hand. Han tar av sig hansken och kramar den hårt. Ett svagt "tack" får jag ur mig, och sedan vänder jag mig om, och hoppar in i bilen. Slår av min varningsblinkers, och kör iväg.

Ett dygn senare, har jag löst de flesta praktiska bitar. Jag har pratat med polisen, och lämnat alla uppgifter, om någon skulle höra av sig och sakna katten. Jag har sett till att katten kommit till katthimlen, genom att få bli förnybar energi, uppe vid den gamla skroten där de bränner och bränner saker i flera tusen gradig eld, för att värma upp våra hem. Jag har ringt den enda personen jag känner som bor i området där det hände, och lämnat alla uppgifter, och bett de eller ägaren ringa, om de skulle få nys om vems katten är. I morgon skall jag sätta upp en lapp på konsum, och hoppas att den som saknar sin katt, kommer att ringa. Så jag kan få säga vad som hände. Detta känns som det absolut viktigaste av allt. Att jag får berätta precis vad som hände, så att inte någon liten tjej eller kille skall behöva ligga där i sin säng och undra kväll efter kväll, varför katten inte vill komma hem.

En sak, som jag nu förstår, är vikten av att ha halsband på sina husdjur, som springer ute. Om katten hade haft ett halsband, hade denna mardröm varit över nu, och jag hade kunnat gå vidare. Ce la vi. Shit happens. Just nu är det faktiskt helt jävla omöjligt. Jag har gråtit flera gånger idag, jag kanske har dödat någons högst älskade familjemedlem. Och de vet inte ens om det än. Jag får helt enkelt göra allt som står i min makt, för att sätta sista pusselbiten, och sen.... kanske sen..... kan jag förlåta mig själv.