För roligt för att inte berättas!

Jag är en väldigt lyckligt lottad liten skit. Förtom en fantastisk sambo, och världens goaste knasunge, så har jag många många underbara vänner, som jag är oerhört rädd om. Kanske är det för att jag under många av mina tidiga vuxenår bodde i Stockholm, och hade då inte tillgång till min familj på det sätt som jag har idag. I Stockholms hårda vardag, fanns ingen mamma och pappa att krypa hem till på kvällarna och gråta ut. Det fick bli polarna. Därför har mina vänner fortfarande än idag en kanske ovanligt stor betydelse i mitt liv.

Jag har den otroliga fördelen att fortfarande ha kvar mina barndomskamrater i mitt liv. Vi är ett gäng på 6 tjejer, som har hängt ihop i gummiband, under hela livet. I stort sett så långt tillbaks man kan minnas. Det känns unikt, fantastiskt och väldigt väldigt skönt. Jag väljer att beskriva våran vänskap som om vi sitter ihop med gummiband, för livets resa gör ju att vi av olika orsaker inte alltid har möjligheten att ha varandra nära i praktiken. Men vi gör vårt bästa för att få ihop det med jämna mellanrum. I lördags var en sådan kväll. Och det var sådär härligt kravlöst och avslappnat som det bara kan bli med de vänner som du har känt väldigt väldigt länge.

Som sagt har vi en lång historia ihop. Vi delar minnen av roliga, sorgliga, vansinniga tider. Historierna är så många, och så roliga, att de en vacker dag kanske är värda en alldeles egen bok. Eller en hel serie. Och varje gång vi träffas, dyker det upp nya minnen, som någon kommer ihåg, och någon glömt bort. Och ofta något som någon försökt förtränga.

Den historia som jag skrattade hjärtligast åt, så att tårarna sprutade i lördags, är så rolig, att jag bara måste dela med mig.

I de tidiga 20-something åren, hade vi en märklig period, då vi var flera i gänget som hamnat i någon slags pre-vuxenlivet stadie. Vi jobbade och tjänade pengar, några hade återvänt hem efter galna utomlandsäventyr, och en stackare hade lyckats få en alldeles egen pytteliten lägenhet, som vi andra rotlösa själar invaderade varje helg. Vi var in between relationships. Krossade hjärtan och sprutande krokodiltårar flödade ikapp med vin och drinkar. Vi kastades mellan hysteriskt roliga skrattfyllda partynätter, och tårfyllda allvarliga söndagar, där vi åt äggröra och pratade om hur vi någonsin skulle få ihop det till ett normalt liv igen. Ett vuxet liv. Och hitta Mannen med stort M. Vi hade nog en ganska stor oro och fasa över hur detta någonsin skulle kunna ske. Samtidigt som vi inte var så säkra på att vi ville att det skulle ske. Det bekymmerslösa livet, när man inte var tvungen att ta vuxenansvar fullt ut. Det var ganska unikt.

I alla fall, det var crazy tider. Då jag inte har bett om lov att få berätta denna historia, kallar vi mina två väninnor för Stina och Klara.

Klara sitter en tidig kväll på Hotel Swania, och tar en öl, som vanligt på fredagarna. Hon får plötslgit syn på en hunk som sitter och spanar in henne. Spännande flörtning pågår där i baren, under en lång tid. Klara blir alldeles till sig, shit vilken snygging, och han råflörtar med just MIG! tänker hon, och gör så gott hon kan, för att verka sådär mystisk och åtråvärd som man vill bli uppfattad vid första ögonkastet. Kvällen glider sakta framåt, och Klara känner att hon nu behöver lite moraliskt stöd. Hon går iväg för att ringa till Stina, och tvinga henne ner till hotellet, för att göra henne sällskap och moraliskt stöd. Du skall se, säger Klara, han är så JÄVLA snygg!!! Och han flörtar hej vilt med mig, du MÅSTE komma hit NU. Stina suckar och inser att hon inte har något val. En för alla, alla för en, det är bara att ge sig iväg till Swania. Hon kommer in, och går fram till en rödrosig, och upprymd Klara, som fnissar ivrigt och börjar dra Stina i armen, och nickar med huvudet diskret mot snyggingen som faktiskt fortfarande sitter och flörtar fokuserat med Klara. Stina tittar på hunken, och vänder sig sedan till Klara.
"Men seriöst, Klara, ser du inte vem det är???" Klara tittar oförstående och lite lätt förvirrat på Stina, och utbrister: "Va?? Nä, vaddå??" Stina suckar igen, och säger: "Men allvarlgit Klara, det är ju den killen du tog med hem förra helgen, och sedan kastade du ut honom mitt i natten, för han sa att han orienterade, säg inte att du inte kommer ihåg det!!?????"