Jag är gräsänka...... igen......

Wikipedia säger:

Gräsänka kallas en kvinna vars make är bortrest. Den manliga motsvarigheten är gräsänkling.

Ordet gräsänka är känt redan på 1700-talet, och kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka. Förledet syftar antagligen på ett "förförande i det fria". Därefter har ju ordet gräsänkling fått en lite annan innebörd, då betydelsen har gått från förförd och övergiven, till tillfälligt ensam.





NÄSTA gång skall jag fan KRÄVA att bli förförd först!!!!!!!!!

Jobbtelefonen ringer:

"Du måste komma hit med den där grejjen. Nu. Det är bråttom. Du får springa bort till hans skrivbord och ta nyckeln till bilen."

"Ehh, okej. Vart ska jag??"

"Du kör bara in genom huvudporten, sedan kör du så och så... så är vi där. Okej, vi ses om en liten stund." Klick.

Jaha, hinner jag tänka, och kastar på mig jackan och går mot hans bord med raska steg. På vägen stannar jag till och frågar försiktigt en kollega, hur jag skall komma in genom huvudporten. Får idiot-blicken, och sedan ett svar att det sitter ju en lapp på bilen..... och sedan säger han "fattar du väl" med ögonen. Jaja.

Skrivbordet. Där ligger...... en gummiklump. Jag lyfter på gummiklumpen och börjar studera den. Känner igen öppna-låsa bilderna på den. Men det är ju ingen bilnyckel... var är själva...... nyckelgrejjen? Tittar mig förvirrat omkring, och fångas med blicken av grannen i båset intill. Jag håller osäkert upp gummiklumpen, och frågar försiktigt:
"Eh, ursäkta, men var är nyckeln??"
Får min andra idiot-blick för dagen, och han svarar.
"Du, det där ÄR nyckeln." Och jag tycker mig se hur han skakar lite lätt på huvudet. Jag iaktar skeptiskt gummiklumpen, och killen i båset säger:
"Ja, alltså, det sitter ett chip i den där nyckeln. Bilen känner av det, när du stoppar in den där ploppen." "Var då?" Frågar jag undrande. Han harklar sig och svarar: "Ja, där nyckeln BRUKAR sitta." "Hur vet jag vilken bil det är?" Frågar jag. Mannen i båset viftar med handen mot fönstren, och säger:
"Cadillacen står där ute."

Jag tar min gummiklump och traskar ut i snöovädret. På min arbetsplats bygger man bildelar. På min arbetsplats gillar man nya bilar. På min arbetsplats finns det VÄLDIGT många bilar. Jag börjar desperat tycka på låsa-upp knappen, och kryssa mig fram mellan bilarna. Och DÄR borta ser jag hur det blinkar till! Oj, under snötäcket döljer sig en ny, blank, fin Cadillac. Shit vad nervöst. Men nu har jag verkligen inte tid att beundra mitt tillfälliga vrålåk, utan kommer på att jag har rätt bråttom. Så jag kastar mig in i bilen, hittar hålet för gummiknoppen, och ....... men vad.... .... vad fan...... var är............ det fattas något..... var... vad är det DÄR för stor konstig pedal i mitten?? Och HALLÅ var är min koppling????!!!

Katching, så trillar myntet ner. SHIT det är en automat. Varför shit? undrar du nu. Jo..... Jag har ALDRIG kört en automatväxlad bil. Ever. Hur FAN skall jag göra nu?? Jag kan ju inte gärna rusa upp, ringa och säga: "Näe, jag vägrar, jag kan inte köra automat, någon annan får åka!!" Det GÅR inte fröken. Du klarar detta. Bit ihop nu för fan din gnällspik. HUR svårt kan det vara????

Tar ett djupt andetag, och spanar in spaken. Okej. P.... N..... R..... D Till och med en blondin från Sjuntorp kan ju lista ut vad det betyder. Parking, Neutral, R... rewind?? Reverse? Skit samma, backa på något annat jävla språk i alla fall. Och DRIVE kanske. Testa Nina, testa!!! Och ja, det funkar. Käckt. Börjar sakta styra den svindyra bilen ut mot bommarna. Nervöst, tänk om de inte släpper ut mig??! Bromsar in och börjar trycka vänsterfoten hårt i golvet, och tallar desperat på spaken, som INTE vill växla ner till ettan. Bommen går upp, och jag kör mitt vrålåk mot andra sidan av vägen.

Huvudporten. Shit. Jag har jobbat här i ett halvår, och har aldrig passerat huvudporten. Jag har ju aldrig haft någon anledning! Men jag kör den största vägen ner, och ...... det finns ingen port där. Inte stor nog för min bil att köra in genom i alla fall. Känner hur svetten börjar bryta fram. Men vad fan, allvarligt talat, finns det NÅGON annan än jag, som inte hittar huvudporten till vår stads största industri???? Gud, detta skall jag ALDRIG berätta för någon, hinner jag tänka. Sedan ser jag ett gäng bilar som kommer åkandes på en annan mindre väg längre bort till höger. Tar sikte och försöker desperat återigen växla den stackars automatbilen till tvåan.

Med darrande händer på ratten, styr jag mot bommen. Som förhoppningsvis är huvudporten.... TÄNK om den arga securitasvakten kommer ut nu, och frågar vad jag håller på med. Tänk om han börjar fråga var jag fått bilen ifrån??? Hjälp! Mamma!! Och då...... som magi, öppnar sig bommen utan att jag så mycket som hinner skymta den arga securitasvakten.

Grejjen kom på plats.... något senare än vad de kanske egentligen hade tänkt sig, men ingen vågade klaga. Och jag kan med lättnad i hjärtat berätta att även Cadillacen kom på plats igen, hel, ren men kanske något förnärmad av mina högljudda förolämpningar.

Men kul var det!!

10 000 människors öden....

Det var en vanlig dag på jobbet idag, en faslig massa mailande fram och tillbaks. Herregud, hur överlevde företagen innan emailen fanns? Ibland kan man ju undra... Stressa stressa, oj, nu var det lunch, oj, nu var den över. Lösa ett par sista problem, och sedan var det dags för Mötet. Detta för mig lite läskiga möte, som jag från och med nästa vecka, skall hålla i. En samling av chefer kommer in och fäller ut sina laptops, och kopplar upp sig. De chefer som inte finns på andra håll i världen, börjar ringa in, och påkallar sin närvaro. Okej, då var det igång. Spetsa öronen, här skall det skrivas protokoll. Det går oftast hyffsat bra att höra vad europeiska och amerikanska deltagare säger. Det gäller ju att inte missa någon viktig detalj. Men förr eller senare så är det våra vänner i Koreas tur att prata.... och då är jag lost igen. Det spelar ingen roll hur duktig jag är på engelska, eller hur hysteriskt koncentrerad jag är, det GÅR inte att höra vad de säger! Men jag önskar att detta var vårt största problem i dag. Helt plötsligt säger någon att han just fått ett mail ifrån VD:n. Han skall bara läsa lite snabbt. Det blir tyst en stund. Sedan hörs samma man, men med en tydligt berörd darrande röst berätta vad det står i hans mail.

Jag kliver ut från mötet på skälvande ben. Jag mår illa. 10 000 Människor kommer att förlora sina arbeten. Jag ser mig omkring medans jag går korridoren ner med tunga steg. Vem av dessa personer skall få sitt liv slaget i spillror inom några veckor? Han där borta, som precis blivit pappa och köpt ett nytt hus, skall han bli tvungen att sälja sitt hus nu? Eller han... eller hon..... eller......... kanske skall ingen av alla dessa fantastiska underbara hårt arbetande människor, få behålla sina jobb? Tänk om hela byggnaden är tom, om ett par månader?????? Det är ingen som vet idag, vem av dessa människor som ingår i dessa 10 000 som skall petas bort. När jag sätter mig ner på min stol, och hör dessa enormt duktiga ingenjörer fulla av arbetslust och driv, prata ivrigt och entusiastiskt om sina arbetsuppgifter som de sköter så oförskämt bra, då orkar jag inte mer. Känslan av att sitta där och veta, att de inte vet än, blir för fruktansvärd att bära. Jag tar min väska och går.

Då visste de inte. Nu vet de.
I morgon skall jag gå till jobbet på starka ben. Med en arbetsvilja av stål.
It aint over.... till it's over, baby...............

Var med i min enkät!!!

Missa inte min spännade enkät här till höger!
Ha en skön helg!
Puss och kram

Closure.............

08.05 någonstans i Lindveden, ringer telefonen. Först hör jag inte vad hon säger, men sedan hör jag henne säga:"Jag har fått ditt nummer av Linda..." och då förstår jag..... katten. Bilen kränger till lite lätt, och jag halvropar "vänta, jag måste bara stanna någonstans." Bromsar in och parkerar i kanten av vägen, och drar ett djupt andetag. Tjejen i telefonen börjar trevande försöka berätta vad hon vet. Det blir väldigt jobbigt, jag känner hur rösten börjar svikta, och tårarna bränner i ögonen. Men jag berättar, precis som det var. Hon är tacksam, och låter förvånandsvärt lättad. Sedan säger hon: "Vad bra, det är lilltjejens katt, och nu kan hon ju få ta förväl och det är ju alltid en bra erfarenhet det med på något märkligt sätt. Var ligger han någonstans??" Det blir tyst... lite för länge. Vad i HELA friden skall jag säga NU????? Tillslut harklar jag mig, och får fram ordet "kremerad", och försöker att inte få det faktum att vi kört katten till skroten, och bett dem slänga in den i eldugnen, låta allt för ovärdigt. Hon säger att hon tycker i och för sig att det är bra, och att vi har agerat rätt. Men.... och här kommer lille Tony Irving fram.... MEN.... katten var nämligen chippad. Återigen blir det lite för tyst, lite för länge. "Och vad innebär det?" får jag slutligen ur mig. "ja, alltså han hade ett chip inopererat i nacken. Och vi får inte ut något på försäkringen, om vi inte har kroppen, ja... de måste alltså läsa av chippet. Åh shit... hinner jag tänka om och om igen. Jaha.... "Men varför i hela friden hade han då inget halsband?" och då kommer den. Den där dåliga jävla anledningen som ALLA kattägare kör med. "Ja, men vi har varit så oroliga att han skulle fastna i något. Han hade ett med resår, men han bara drog av det med tassarna." Jaha... tänker jag... då tänker jag faktiskt inte sitta här och gråta mer med dåligt samvete. Hur kan man lägga så mycket pengar på att chippa kattskrället, och betala försäkringar, men inte ha något halsband som säger var fan han bor????? Hon förstår mig. Hon säger att det inte är någon fara. Jag förklarar att jag skall göra ALLT för att hon får ut sina försäkringspengar, jag kan ringa, skriva, göra precis vad hon vill. Hon låter uppgiven och säger att det inte spelar någon roll. Jag ber om ursäkt, för säkert 10:e gången. Hon säger att hon tycker att jag har skött det bra. Hon är glad att det var någon som bryr sig. Kanske kommer de ringa igen, om lilltjejen vill höra min historia själv, och vill fråga hur han såg ut. Jag säger att självklart får de det. De kan ringa när de vill. Om vad som hellst. "Och vill ni ha en ny katt, så fixar jag det med." säger jag. Hon säger nej. Sedan blir det tyst. Hur säger man hej då till någon som man har gjort så illa, även om det aldrig var ens eget fel???
På något sätt avslutar vi i alla fall vårat samtal. Och jag drar en djup lättande suck, och åker vidare.

Jag skulle ju bara åka och handla. Klockan var kvart i sju på kvällen, det var mörkt och kallt som vanligt. Men jag var på ovanligt bra humör, eftersom jag varit ute och sprungit en runda med mina nya runningshoes. Kände mig så jävla duktig, helt enkelt. Radion på på högsta volym, och sjöng högt, hellre än bra. Mysigt, en snabbis till konsum, sedan hem och mysa framför brasan med mina två älskling........ Helt plötsligt var det som om allt gick i ultrarapid. Jag SÅG katten som kom springandes i min högra ögonvrå, men samtidigt small det till under bilen, och bilen krängde till. Jag såg även ett litet barn som cyklade i min högra ögonvrå. Vad i helvete var det??????? Jag kastade en blick i backspegeln, och fick se en mardröm. Bakom mig låg katten och ryckte, mitt i körbanan. Panikbroms. På med varningsblinkers. Andas inte längre. Trevar efter handtaget... VAR FAN E HANDTAGET!!!!! Ser en man komma gåendes mot min passagerardörr. Hittar handtaget. Andas fortfarande inte.... Tar mig ur bilen och börjar gå mot den ryckande katten, som plötsligt blir oroväckande stilla. Någonstans där kommer skriket, avgrundsskriket, som kommer från min chockade kropp, men inte från mig. Vad är det som låter så konstigt? Är det jag? Varför kan jag inte sluta skrika?? Chocken har tagit ett hårt grepp om mig, och jag får en känsla av att befinna mig utanför mig själv. Någonstans till vänster om mig. För det här händer INTE mig. Mannen börjar prata med mig. Han säger en massa saker. Jag hör dock inte vad. Plötsligt blir jag medveten om det lilla barnet på cykeln, som står på cykelbanan precis bredvid katten. Det är som om jag vaknar upp, vaknar till, och inser vad som är viktigast. Jag rusar fram mot barnet, ställer mig mellan barnet och katten, och försöker skymma sikten så gott jag kan. Börjar hackandes försöka få fram vad barnet heter, vart hon är på väg. Säger med skakig röst, att hon genast måste cykla hem, och berätta för sin mamma precis vad hon har sett, och ...... då känner jag en lugnande tung hand på min axel, och mannen säger: Det är ingen fara, det är mitt barn, det är min dotter. Jag tittar mig förvirrat omkring. Katten är borta från vägen. Min ängel för kvällen, mannen, har sett till att katten kommit ner i diket. Han ber dottern att cykla iväg en bit. Jag börjar kvida och gråta så snart hon kommit bort en bit. Vi vänder oss om, och tittar ner på den döda katten, som ligger så sjukt stilla där i dikeskanten, med stirrande stendöd blick. Tänk att det aldrig går att ta fel, på en död blick. Då hör jag mannen säga: "Du behöver inte oroa dig, den gjorde bara två dödsryck, sedan var den borta. Den dog med en gång." Av någon sjuk anledning, lättar detta tyngden över bröstet lite, och jag börjar fråga honom saker. Katten har inget halsband. Vi kan inte se någon märkning. Det är omöjligt att avgöra hos vem den hör hemma. Mannen ber mig att kolla om jag har något i bilen, som vi kan ta katten i. Darrandes börjar jag leta i bilen, och hittar till slut en plastpåse med min dotters strandleksaker i. Med förvånande ilska river jag ur strandleksakerna så de flyger. Till slut lyfter jag blicken och ser mannen i ögonen. Han tittar på mig och säger: "Du hade inte en chans, du förstår väl det? Säg att du förstår det, du hade verkligen inte EN enda chans, den hoppade rakt ut en meter framför bilen. Det finns INGET du hade kunnat gjot för att förhindra detta." Jag nickar och försöker lyda hans order. "Det fanns inget jag hade kunnat göra. Okej, det fanns inget jag kunde göra" upprepar jag för mig själv, om och om igen. Mannen försöker vara praktisk, och vi diskuterar vad man skall göra med katten. Jag börjar treva efter mobilen i fickan. Mobilen..... var FAN är telefonen!!!!?? Jag får ett raseriutbrott och skriker rakt ut över Sjuntorpsskolans tomma parkering: "MEN VAD FAAAN, VAR E TELEFONHELVETET!!!!????? Den är inte där. Jag skulle ju bara åka och handla snabbt. Telefonen ligger kvar på hyllan i hallen. Det vet jag ju. "Min telefon är också hemma" säger mannen. Vi tittar på varandra. "Vad gör jag nu???" Frågar jag förtvivlat, och förtvivlade tårar börjar strömma nedför kinderna. "Ja, det blir inte lätt att gräva ner den... det är ju käle i marken," säger mannen. Sedan suckar han och säger:"Men du, jag får ju ta hand om det här åt dig..." Men då vaknar jag till igen, och blir helt kall. "Nej, det kan jag inte låta dig göra. Detta måste jag lösa själv. Jag får lösa detta. JAG måste lösa detta." svarar jag. och öppnar bakluckan till bilen, och pakar på en ledig plats brevid barnvagnen. Mannen förstår vad jag menar, och lyfter in plastpåsen med katten i, och smäller försiktigt igen min baklucka. Sedan tittar han på mig, och förvissar sig om att jag kommit ur den värsta chocken. Han pratar med mig, ställer lite frågor, är mycket noga med att långsamt om och om igen förklara för mig att detta inte är mitt fel, och att jag måste andas normalt. Ta djupa andetag. Efter en stund, börjar jag känna igen min egen kropp, och känner hur mina lungor slutar hyperventilera. Jag nickar och säger till honom att nu kan jag köra vidare. Jag tittar på mannen, och vet inte vad jag skall göra. Hur förklarar man för någon som man inte vet vad han heter, att jag tror att jag hade gått under, om han inte fanns just där, just då????? Jag räcker tyst fram min hand. Han tar av sig hansken och kramar den hårt. Ett svagt "tack" får jag ur mig, och sedan vänder jag mig om, och hoppar in i bilen. Slår av min varningsblinkers, och kör iväg.

Ett dygn senare, har jag löst de flesta praktiska bitar. Jag har pratat med polisen, och lämnat alla uppgifter, om någon skulle höra av sig och sakna katten. Jag har sett till att katten kommit till katthimlen, genom att få bli förnybar energi, uppe vid den gamla skroten där de bränner och bränner saker i flera tusen gradig eld, för att värma upp våra hem. Jag har ringt den enda personen jag känner som bor i området där det hände, och lämnat alla uppgifter, och bett de eller ägaren ringa, om de skulle få nys om vems katten är. I morgon skall jag sätta upp en lapp på konsum, och hoppas att den som saknar sin katt, kommer att ringa. Så jag kan få säga vad som hände. Detta känns som det absolut viktigaste av allt. Att jag får berätta precis vad som hände, så att inte någon liten tjej eller kille skall behöva ligga där i sin säng och undra kväll efter kväll, varför katten inte vill komma hem.

En sak, som jag nu förstår, är vikten av att ha halsband på sina husdjur, som springer ute. Om katten hade haft ett halsband, hade denna mardröm varit över nu, och jag hade kunnat gå vidare. Ce la vi. Shit happens. Just nu är det faktiskt helt jävla omöjligt. Jag har gråtit flera gånger idag, jag kanske har dödat någons högst älskade familjemedlem. Och de vet inte ens om det än. Jag får helt enkelt göra allt som står i min makt, för att sätta sista pusselbiten, och sen.... kanske sen..... kan jag förlåta mig själv.

Leka doktor.......

Idag har jag varit på min härliga härliga söndagsträning. Ett pass där man har 20min stepup, 20min aerobics, och 20min styrka. JäVUL vad svettigt och alldeles alldeles underbart det var!! Kom hem ca 2tim senare, röd, svettig och nöjd. Under tiden hade mina 2 älsklingar roat sig med diverse aktiviteter. Pappa berättar att de har lekt doktor, med dotterns nya doktorsväska. Det stod överst på hennes önskelista, inför hennes födelsedag, som var i veckan. Och självklart fick hon en doktorsväska, fylld med läkarpryttlar i hårdplast. Jag har själv upptäckt tjusningen med att leka doktor. Speciellt om man är lite trött och slö, så är det ganska skönt, att bara få ligga där och kvida lite, som en sjuka patient man är, medans dottern sprutar, lyssnar och medicinerar. Idag var det som sagt pappas tur.

Han hade blivit ombedd att lägga sig i dotterns säng. Hon hade sedan omsorgsfullt täckt över honom med snuttefilten, så att han inte skulle frysa nu när han var sjuk. Sedan hade hon satt igång. Gått igenom alla sina hårdplastverktyg, och det hade tagits sprutor och kollats i öronen. Tillslut hade hon lagt ner sina doktorsverktyg i sin doktorsväska, suckat lite, och klappat honom på huvudet, och sagt med en tröstande röst:

"Det är ingen fara pappa......... du är bara lite sjuk i huvudet."