Monday, March 9, 2009
Next best thing.........
Min nya passion: Titta på andra människor som är på semester på TV. Det är klart, kanske borde jag fundera på varför, och hur det är möjligt, att jag tycker att det är så underhållande just nu att se Bert Karlsson bli neddragen av vattengympatanterna i poolen på någon solig Kanarieö. Just det. SOLIG var kodordet här. Detta måste vara den VÄRSTA månaden på året, då man längtar som mest hysteriskt efter semester. Och där, när jag som utarbetad småbarnsmamma slår på tvapparaten kl 20.00, så finns de ju där! Semesterorterna! Thailand...... att få se tokiga Åmålbor med Walkietalkies i händerna sitta och dricka öl medans barnen sliter med sina läxor i skuggan, det stör mig inte det minsta. (Vad som kanske borde oroa mig mer, är att jag faktiskt insåg efter ett tag att dessa galna Åmålbor är mina ingifta släktingar!!hehehe så jäkla crazy!)Nej, jag ser de knappt. Jag ser bara havet.... stranden..... känner det varma havet suga tag i vaderna när vågorna böljar sig fram i vattenbrynet... åhhhh dessa härliga semesterminnen. Så jag tittar... och tittar....men ändå inte.... och drömmer mig bort. Så är det ju, för de flesta av oss nu. Vi har liksom inte tid. Vi måste jobba jobba jobba. Mest prylar när han dör vinner..... eller vad säger vår kära generation om meningen med livet??? Man kan ju börja undra...... Nä, så jag drar en djup suck, och låter tv:n ta hand om mina drömmar och min längtan så länge. Next best thing, liksom. Som en dålig porrfilm, ungefär!
Friday, March 6, 2009
Sluta mesa nu brudar!!!!
Aftonbladet just nu:
Kvinnor begär ofta för låga löner, men om de höjer kraven riskerar de att diskrimineras eller uppfattas som otrevliga. "Kvinnor har en pest eller kolera-situation. Om de begär en hög lön kan de betraktas som krävande," säger forskaren Una Gustafsson.
Denna diskussion har jag haft många gånger med mina väninnor. Löneförhandlingen hägrar.... vad skall du säga?? Vad skall du våga säga??? Jag säger bara: Vaddå VÅGA säga???? För fan brudar, det är en löneFÖRHANDLING!
Jag brukar förklara för mina väninnor, att när det är dags för löneförhandling, då är det bara att tänka: Fotbollsmatch. På med knäskydden, och ut och tackla för jävulen!! Det gäller att målmedvetet dribbla bort sin motståndare så långt det bara går, och sikta på MÅL. Inget annat duger. Det är bara mål som räknas. Det finns varken tid eller möjlighet till eftertanke, känslomässiga analyser, och dåligt självförtroende. Det är bara sparka på va. Du ska fram till mål. Och vem FAN bryr sig, vad chefen tycker efteråt??? Det är ju inte så att omdömet står utskriven på din lönespec varje månad, men däremot står målen du gjorde med. Varje jävla månad. Tro mig, det är VÄRT varje krona, att vara en besvärlig jävel en gång om året. De har ändå glömt det till nästa år. Så kom igen nu brudar, sluta mesa! Kräv det du vet att du är värd, och vet du inte det ringer du facket, eller den fackligt ansvariga på arbetsplatsen, så talar de om för dig, vad du är värd. Och du kan ge dig fan på att du ligger i det undre skiktet. Det gör vi nämligen alltid. Dumma brudar som vi är.
När jag var 18 år, hade jag min första stenhårda löneförhandling. Den varade i ca 3 timmar... med avbrott för lunch. Och tårar. Det var stenhårt. Jag gav mig inte. Jag höjde min lön, från 8.900 kr till 21 000. Hur det var möjligt??? Jag tog reda på vad jag egentligen hade rätt till. Sedan gav jag mig fan inte. Gör inte det du heller. Lova mig det. Snart är det april, då är det dags. På med benskydden brudar, nu spelar vi!!!!!!!!!!
Kvinnor begär ofta för låga löner, men om de höjer kraven riskerar de att diskrimineras eller uppfattas som otrevliga. "Kvinnor har en pest eller kolera-situation. Om de begär en hög lön kan de betraktas som krävande," säger forskaren Una Gustafsson.
Denna diskussion har jag haft många gånger med mina väninnor. Löneförhandlingen hägrar.... vad skall du säga?? Vad skall du våga säga??? Jag säger bara: Vaddå VÅGA säga???? För fan brudar, det är en löneFÖRHANDLING!
Jag brukar förklara för mina väninnor, att när det är dags för löneförhandling, då är det bara att tänka: Fotbollsmatch. På med knäskydden, och ut och tackla för jävulen!! Det gäller att målmedvetet dribbla bort sin motståndare så långt det bara går, och sikta på MÅL. Inget annat duger. Det är bara mål som räknas. Det finns varken tid eller möjlighet till eftertanke, känslomässiga analyser, och dåligt självförtroende. Det är bara sparka på va. Du ska fram till mål. Och vem FAN bryr sig, vad chefen tycker efteråt??? Det är ju inte så att omdömet står utskriven på din lönespec varje månad, men däremot står målen du gjorde med. Varje jävla månad. Tro mig, det är VÄRT varje krona, att vara en besvärlig jävel en gång om året. De har ändå glömt det till nästa år. Så kom igen nu brudar, sluta mesa! Kräv det du vet att du är värd, och vet du inte det ringer du facket, eller den fackligt ansvariga på arbetsplatsen, så talar de om för dig, vad du är värd. Och du kan ge dig fan på att du ligger i det undre skiktet. Det gör vi nämligen alltid. Dumma brudar som vi är.
När jag var 18 år, hade jag min första stenhårda löneförhandling. Den varade i ca 3 timmar... med avbrott för lunch. Och tårar. Det var stenhårt. Jag gav mig inte. Jag höjde min lön, från 8.900 kr till 21 000. Hur det var möjligt??? Jag tog reda på vad jag egentligen hade rätt till. Sedan gav jag mig fan inte. Gör inte det du heller. Lova mig det. Snart är det april, då är det dags. På med benskydden brudar, nu spelar vi!!!!!!!!!!
Besök i fabriken
Igår var jag för första gången i mitt liv, inne i Trollhättans berömda bilfabrik. Det var .... helt otroligt roligt att få se!
Ända sedan jag bara var en liten lort, så har man ju hört historia efter historia om den berömda "linan" där bilarna liksom glider fram, medans ivriga blixtsnabba verkstadsarbetare svetsar och limmar fast alla små pinaler här och där, och vips, i ena änden så trillar det ur hela bilar!! Ungefär så har det sett ut i min hjärna, de senaste 25 åren, varje gång jag föreställt mig insidan av denna enorma fabrik.
Och vet ni vad, det är nästan så!!! Nja... det kanske var LITE mer komplicerat än så. Men det var GRYMT häftigt att få se. Hur de enorma toarullarna av plåt, pressas och svetsas ihop till en hel bil, och sedan hur det faktiskt precis som i min fantasi, rullar fram bilar mellan robotar och människor, för att i slutändan faktiskt bli en helt komplett bil! En fantastisk bil! På tal om robotarna..... hehe
I den stora första verkstaden, som heter karossverkstaden (åh, hoppas jag säger rätt nu!)så arbetar det över 500 robotar. Och endast ett hundratal människor. Det är ju helt sjukt. Om man liksom jag har livlig fantasi, och i extremt svaga stunder faktiskt kan få för sig att jorden kommer att gå under pga tex. att robotar tar över jorden, (tittat på för mycket dålig film.... jag vet...) Då är det inte bara jättekäckt att helt plötsligt befinna sig i en flera hundra kvadratmeter enormt stor byggnad, helt knökad med extremt aktiva robotar. Det är något med hur de rör sig.... så sjukt precis... så exakt och perfekt... som gör att jag inte kan sluta titta på dem, men tycker att de är lite hotfulla. Och just precis då, när jag satt där i mitt lilla tåg och hukade lätt vid åsynen av dessa enorma mängder robotar, och bristen på människor, kom jag på något jag läste i Aftonbladet för inte så länge sedan.
Ja, jag vet att jag läser mycket skit, men det är avslappnande för hjärnan! Jo, för några veckor sedan hade de ett reportage i Söndagsbilagan som handlade om människor med lite ovanliga sexuella läggningar. Och DÄR var det en tjej, som berättade att hon tände stenhårt på....... robotar. Jo, det är sant. Det finns till och med ett namn för denna fetish, som jag inte minns nu. Men jo, robotar. Hon blir helt enkelt alldeles till sig i brallan, bara hon tänker på en robot.
Så där sitter jag, mitt i bilfabriken, i detta hav av robotar, och börjar asgarva!
"Excuse me miss, did I miss anything??" Hör jag den lilla indiern fråga mig, som sitter på min högra sida. Det är för hans skull jag är här. Fick i uppdrag att visa honom Trollhättans pride n joy. Han har ett gult kastmärke i pannan, är extremt försiktig och försynt. Han tillhör med all säkerhet en hög kast, och det hela blir bara ännu mer komiskt. Jag kan ju inte gärna förklara för min Indiska vän, "you see, I just read something really funnny in a paper, about robots....."
Jag bara skakar på huvudet, och försöker att inte framstå som ett hysteriskt psykfall som bryter ut i asgarv utan orsak, mitt i en bilfabrik. Det går sådär. Tack gode gud för att han åker hem i morgon!
Ända sedan jag bara var en liten lort, så har man ju hört historia efter historia om den berömda "linan" där bilarna liksom glider fram, medans ivriga blixtsnabba verkstadsarbetare svetsar och limmar fast alla små pinaler här och där, och vips, i ena änden så trillar det ur hela bilar!! Ungefär så har det sett ut i min hjärna, de senaste 25 åren, varje gång jag föreställt mig insidan av denna enorma fabrik.
Och vet ni vad, det är nästan så!!! Nja... det kanske var LITE mer komplicerat än så. Men det var GRYMT häftigt att få se. Hur de enorma toarullarna av plåt, pressas och svetsas ihop till en hel bil, och sedan hur det faktiskt precis som i min fantasi, rullar fram bilar mellan robotar och människor, för att i slutändan faktiskt bli en helt komplett bil! En fantastisk bil! På tal om robotarna..... hehe
I den stora första verkstaden, som heter karossverkstaden (åh, hoppas jag säger rätt nu!)så arbetar det över 500 robotar. Och endast ett hundratal människor. Det är ju helt sjukt. Om man liksom jag har livlig fantasi, och i extremt svaga stunder faktiskt kan få för sig att jorden kommer att gå under pga tex. att robotar tar över jorden, (tittat på för mycket dålig film.... jag vet...) Då är det inte bara jättekäckt att helt plötsligt befinna sig i en flera hundra kvadratmeter enormt stor byggnad, helt knökad med extremt aktiva robotar. Det är något med hur de rör sig.... så sjukt precis... så exakt och perfekt... som gör att jag inte kan sluta titta på dem, men tycker att de är lite hotfulla. Och just precis då, när jag satt där i mitt lilla tåg och hukade lätt vid åsynen av dessa enorma mängder robotar, och bristen på människor, kom jag på något jag läste i Aftonbladet för inte så länge sedan.
Ja, jag vet att jag läser mycket skit, men det är avslappnande för hjärnan! Jo, för några veckor sedan hade de ett reportage i Söndagsbilagan som handlade om människor med lite ovanliga sexuella läggningar. Och DÄR var det en tjej, som berättade att hon tände stenhårt på....... robotar. Jo, det är sant. Det finns till och med ett namn för denna fetish, som jag inte minns nu. Men jo, robotar. Hon blir helt enkelt alldeles till sig i brallan, bara hon tänker på en robot.
Så där sitter jag, mitt i bilfabriken, i detta hav av robotar, och börjar asgarva!
"Excuse me miss, did I miss anything??" Hör jag den lilla indiern fråga mig, som sitter på min högra sida. Det är för hans skull jag är här. Fick i uppdrag att visa honom Trollhättans pride n joy. Han har ett gult kastmärke i pannan, är extremt försiktig och försynt. Han tillhör med all säkerhet en hög kast, och det hela blir bara ännu mer komiskt. Jag kan ju inte gärna förklara för min Indiska vän, "you see, I just read something really funnny in a paper, about robots....."
Jag bara skakar på huvudet, och försöker att inte framstå som ett hysteriskt psykfall som bryter ut i asgarv utan orsak, mitt i en bilfabrik. Det går sådär. Tack gode gud för att han åker hem i morgon!
Sunday, March 1, 2009
För roligt för att inte berättas!
Jag är en väldigt lyckligt lottad liten skit. Förtom en fantastisk sambo, och världens goaste knasunge, så har jag många många underbara vänner, som jag är oerhört rädd om. Kanske är det för att jag under många av mina tidiga vuxenår bodde i Stockholm, och hade då inte tillgång till min familj på det sätt som jag har idag. I Stockholms hårda vardag, fanns ingen mamma och pappa att krypa hem till på kvällarna och gråta ut. Det fick bli polarna. Därför har mina vänner fortfarande än idag en kanske ovanligt stor betydelse i mitt liv.
Jag har den otroliga fördelen att fortfarande ha kvar mina barndomskamrater i mitt liv. Vi är ett gäng på 6 tjejer, som har hängt ihop i gummiband, under hela livet. I stort sett så långt tillbaks man kan minnas. Det känns unikt, fantastiskt och väldigt väldigt skönt. Jag väljer att beskriva våran vänskap som om vi sitter ihop med gummiband, för livets resa gör ju att vi av olika orsaker inte alltid har möjligheten att ha varandra nära i praktiken. Men vi gör vårt bästa för att få ihop det med jämna mellanrum. I lördags var en sådan kväll. Och det var sådär härligt kravlöst och avslappnat som det bara kan bli med de vänner som du har känt väldigt väldigt länge.
Som sagt har vi en lång historia ihop. Vi delar minnen av roliga, sorgliga, vansinniga tider. Historierna är så många, och så roliga, att de en vacker dag kanske är värda en alldeles egen bok. Eller en hel serie. Och varje gång vi träffas, dyker det upp nya minnen, som någon kommer ihåg, och någon glömt bort. Och ofta något som någon försökt förtränga.
Den historia som jag skrattade hjärtligast åt, så att tårarna sprutade i lördags, är så rolig, att jag bara måste dela med mig.
I de tidiga 20-something åren, hade vi en märklig period, då vi var flera i gänget som hamnat i någon slags pre-vuxenlivet stadie. Vi jobbade och tjänade pengar, några hade återvänt hem efter galna utomlandsäventyr, och en stackare hade lyckats få en alldeles egen pytteliten lägenhet, som vi andra rotlösa själar invaderade varje helg. Vi var in between relationships. Krossade hjärtan och sprutande krokodiltårar flödade ikapp med vin och drinkar. Vi kastades mellan hysteriskt roliga skrattfyllda partynätter, och tårfyllda allvarliga söndagar, där vi åt äggröra och pratade om hur vi någonsin skulle få ihop det till ett normalt liv igen. Ett vuxet liv. Och hitta Mannen med stort M. Vi hade nog en ganska stor oro och fasa över hur detta någonsin skulle kunna ske. Samtidigt som vi inte var så säkra på att vi ville att det skulle ske. Det bekymmerslösa livet, när man inte var tvungen att ta vuxenansvar fullt ut. Det var ganska unikt.
I alla fall, det var crazy tider. Då jag inte har bett om lov att få berätta denna historia, kallar vi mina två väninnor för Stina och Klara.
Klara sitter en tidig kväll på Hotel Swania, och tar en öl, som vanligt på fredagarna. Hon får plötslgit syn på en hunk som sitter och spanar in henne. Spännande flörtning pågår där i baren, under en lång tid. Klara blir alldeles till sig, shit vilken snygging, och han råflörtar med just MIG! tänker hon, och gör så gott hon kan, för att verka sådär mystisk och åtråvärd som man vill bli uppfattad vid första ögonkastet. Kvällen glider sakta framåt, och Klara känner att hon nu behöver lite moraliskt stöd. Hon går iväg för att ringa till Stina, och tvinga henne ner till hotellet, för att göra henne sällskap och moraliskt stöd. Du skall se, säger Klara, han är så JÄVLA snygg!!! Och han flörtar hej vilt med mig, du MÅSTE komma hit NU. Stina suckar och inser att hon inte har något val. En för alla, alla för en, det är bara att ge sig iväg till Swania. Hon kommer in, och går fram till en rödrosig, och upprymd Klara, som fnissar ivrigt och börjar dra Stina i armen, och nickar med huvudet diskret mot snyggingen som faktiskt fortfarande sitter och flörtar fokuserat med Klara. Stina tittar på hunken, och vänder sig sedan till Klara.
"Men seriöst, Klara, ser du inte vem det är???" Klara tittar oförstående och lite lätt förvirrat på Stina, och utbrister: "Va?? Nä, vaddå??" Stina suckar igen, och säger: "Men allvarlgit Klara, det är ju den killen du tog med hem förra helgen, och sedan kastade du ut honom mitt i natten, för han sa att han orienterade, säg inte att du inte kommer ihåg det!!?????"
Jag har den otroliga fördelen att fortfarande ha kvar mina barndomskamrater i mitt liv. Vi är ett gäng på 6 tjejer, som har hängt ihop i gummiband, under hela livet. I stort sett så långt tillbaks man kan minnas. Det känns unikt, fantastiskt och väldigt väldigt skönt. Jag väljer att beskriva våran vänskap som om vi sitter ihop med gummiband, för livets resa gör ju att vi av olika orsaker inte alltid har möjligheten att ha varandra nära i praktiken. Men vi gör vårt bästa för att få ihop det med jämna mellanrum. I lördags var en sådan kväll. Och det var sådär härligt kravlöst och avslappnat som det bara kan bli med de vänner som du har känt väldigt väldigt länge.
Som sagt har vi en lång historia ihop. Vi delar minnen av roliga, sorgliga, vansinniga tider. Historierna är så många, och så roliga, att de en vacker dag kanske är värda en alldeles egen bok. Eller en hel serie. Och varje gång vi träffas, dyker det upp nya minnen, som någon kommer ihåg, och någon glömt bort. Och ofta något som någon försökt förtränga.
Den historia som jag skrattade hjärtligast åt, så att tårarna sprutade i lördags, är så rolig, att jag bara måste dela med mig.
I de tidiga 20-something åren, hade vi en märklig period, då vi var flera i gänget som hamnat i någon slags pre-vuxenlivet stadie. Vi jobbade och tjänade pengar, några hade återvänt hem efter galna utomlandsäventyr, och en stackare hade lyckats få en alldeles egen pytteliten lägenhet, som vi andra rotlösa själar invaderade varje helg. Vi var in between relationships. Krossade hjärtan och sprutande krokodiltårar flödade ikapp med vin och drinkar. Vi kastades mellan hysteriskt roliga skrattfyllda partynätter, och tårfyllda allvarliga söndagar, där vi åt äggröra och pratade om hur vi någonsin skulle få ihop det till ett normalt liv igen. Ett vuxet liv. Och hitta Mannen med stort M. Vi hade nog en ganska stor oro och fasa över hur detta någonsin skulle kunna ske. Samtidigt som vi inte var så säkra på att vi ville att det skulle ske. Det bekymmerslösa livet, när man inte var tvungen att ta vuxenansvar fullt ut. Det var ganska unikt.
I alla fall, det var crazy tider. Då jag inte har bett om lov att få berätta denna historia, kallar vi mina två väninnor för Stina och Klara.
Klara sitter en tidig kväll på Hotel Swania, och tar en öl, som vanligt på fredagarna. Hon får plötslgit syn på en hunk som sitter och spanar in henne. Spännande flörtning pågår där i baren, under en lång tid. Klara blir alldeles till sig, shit vilken snygging, och han råflörtar med just MIG! tänker hon, och gör så gott hon kan, för att verka sådär mystisk och åtråvärd som man vill bli uppfattad vid första ögonkastet. Kvällen glider sakta framåt, och Klara känner att hon nu behöver lite moraliskt stöd. Hon går iväg för att ringa till Stina, och tvinga henne ner till hotellet, för att göra henne sällskap och moraliskt stöd. Du skall se, säger Klara, han är så JÄVLA snygg!!! Och han flörtar hej vilt med mig, du MÅSTE komma hit NU. Stina suckar och inser att hon inte har något val. En för alla, alla för en, det är bara att ge sig iväg till Swania. Hon kommer in, och går fram till en rödrosig, och upprymd Klara, som fnissar ivrigt och börjar dra Stina i armen, och nickar med huvudet diskret mot snyggingen som faktiskt fortfarande sitter och flörtar fokuserat med Klara. Stina tittar på hunken, och vänder sig sedan till Klara.
"Men seriöst, Klara, ser du inte vem det är???" Klara tittar oförstående och lite lätt förvirrat på Stina, och utbrister: "Va?? Nä, vaddå??" Stina suckar igen, och säger: "Men allvarlgit Klara, det är ju den killen du tog med hem förra helgen, och sedan kastade du ut honom mitt i natten, för han sa att han orienterade, säg inte att du inte kommer ihåg det!!?????"
Tuesday, February 17, 2009
Jag är gräsänka...... igen......
Wikipedia säger:
Gräsänka kallas en kvinna vars make är bortrest. Den manliga motsvarigheten är gräsänkling.
Ordet gräsänka är känt redan på 1700-talet, och kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka. Förledet syftar antagligen på ett "förförande i det fria". Därefter har ju ordet gräsänkling fått en lite annan innebörd, då betydelsen har gått från förförd och övergiven, till tillfälligt ensam.
NÄSTA gång skall jag fan KRÄVA att bli förförd först!!!!!!!!!
Gräsänka kallas en kvinna vars make är bortrest. Den manliga motsvarigheten är gräsänkling.
Ordet gräsänka är känt redan på 1700-talet, och kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka. Förledet syftar antagligen på ett "förförande i det fria". Därefter har ju ordet gräsänkling fått en lite annan innebörd, då betydelsen har gått från förförd och övergiven, till tillfälligt ensam.
NÄSTA gång skall jag fan KRÄVA att bli förförd först!!!!!!!!!
Jobbtelefonen ringer:
"Du måste komma hit med den där grejjen. Nu. Det är bråttom. Du får springa bort till hans skrivbord och ta nyckeln till bilen."
"Ehh, okej. Vart ska jag??"
"Du kör bara in genom huvudporten, sedan kör du så och så... så är vi där. Okej, vi ses om en liten stund." Klick.
Jaha, hinner jag tänka, och kastar på mig jackan och går mot hans bord med raska steg. På vägen stannar jag till och frågar försiktigt en kollega, hur jag skall komma in genom huvudporten. Får idiot-blicken, och sedan ett svar att det sitter ju en lapp på bilen..... och sedan säger han "fattar du väl" med ögonen. Jaja.
Skrivbordet. Där ligger...... en gummiklump. Jag lyfter på gummiklumpen och börjar studera den. Känner igen öppna-låsa bilderna på den. Men det är ju ingen bilnyckel... var är själva...... nyckelgrejjen? Tittar mig förvirrat omkring, och fångas med blicken av grannen i båset intill. Jag håller osäkert upp gummiklumpen, och frågar försiktigt:
"Eh, ursäkta, men var är nyckeln??"
Får min andra idiot-blick för dagen, och han svarar.
"Du, det där ÄR nyckeln." Och jag tycker mig se hur han skakar lite lätt på huvudet. Jag iaktar skeptiskt gummiklumpen, och killen i båset säger:
"Ja, alltså, det sitter ett chip i den där nyckeln. Bilen känner av det, när du stoppar in den där ploppen." "Var då?" Frågar jag undrande. Han harklar sig och svarar: "Ja, där nyckeln BRUKAR sitta." "Hur vet jag vilken bil det är?" Frågar jag. Mannen i båset viftar med handen mot fönstren, och säger:
"Cadillacen står där ute."
Jag tar min gummiklump och traskar ut i snöovädret. På min arbetsplats bygger man bildelar. På min arbetsplats gillar man nya bilar. På min arbetsplats finns det VÄLDIGT många bilar. Jag börjar desperat tycka på låsa-upp knappen, och kryssa mig fram mellan bilarna. Och DÄR borta ser jag hur det blinkar till! Oj, under snötäcket döljer sig en ny, blank, fin Cadillac. Shit vad nervöst. Men nu har jag verkligen inte tid att beundra mitt tillfälliga vrålåk, utan kommer på att jag har rätt bråttom. Så jag kastar mig in i bilen, hittar hålet för gummiknoppen, och ....... men vad.... .... vad fan...... var är............ det fattas något..... var... vad är det DÄR för stor konstig pedal i mitten?? Och HALLÅ var är min koppling????!!!
Katching, så trillar myntet ner. SHIT det är en automat. Varför shit? undrar du nu. Jo..... Jag har ALDRIG kört en automatväxlad bil. Ever. Hur FAN skall jag göra nu?? Jag kan ju inte gärna rusa upp, ringa och säga: "Näe, jag vägrar, jag kan inte köra automat, någon annan får åka!!" Det GÅR inte fröken. Du klarar detta. Bit ihop nu för fan din gnällspik. HUR svårt kan det vara????
Tar ett djupt andetag, och spanar in spaken. Okej. P.... N..... R..... D Till och med en blondin från Sjuntorp kan ju lista ut vad det betyder. Parking, Neutral, R... rewind?? Reverse? Skit samma, backa på något annat jävla språk i alla fall. Och DRIVE kanske. Testa Nina, testa!!! Och ja, det funkar. Käckt. Börjar sakta styra den svindyra bilen ut mot bommarna. Nervöst, tänk om de inte släpper ut mig??! Bromsar in och börjar trycka vänsterfoten hårt i golvet, och tallar desperat på spaken, som INTE vill växla ner till ettan. Bommen går upp, och jag kör mitt vrålåk mot andra sidan av vägen.
Huvudporten. Shit. Jag har jobbat här i ett halvår, och har aldrig passerat huvudporten. Jag har ju aldrig haft någon anledning! Men jag kör den största vägen ner, och ...... det finns ingen port där. Inte stor nog för min bil att köra in genom i alla fall. Känner hur svetten börjar bryta fram. Men vad fan, allvarligt talat, finns det NÅGON annan än jag, som inte hittar huvudporten till vår stads största industri???? Gud, detta skall jag ALDRIG berätta för någon, hinner jag tänka. Sedan ser jag ett gäng bilar som kommer åkandes på en annan mindre väg längre bort till höger. Tar sikte och försöker desperat återigen växla den stackars automatbilen till tvåan.
Med darrande händer på ratten, styr jag mot bommen. Som förhoppningsvis är huvudporten.... TÄNK om den arga securitasvakten kommer ut nu, och frågar vad jag håller på med. Tänk om han börjar fråga var jag fått bilen ifrån??? Hjälp! Mamma!! Och då...... som magi, öppnar sig bommen utan att jag så mycket som hinner skymta den arga securitasvakten.
Grejjen kom på plats.... något senare än vad de kanske egentligen hade tänkt sig, men ingen vågade klaga. Och jag kan med lättnad i hjärtat berätta att även Cadillacen kom på plats igen, hel, ren men kanske något förnärmad av mina högljudda förolämpningar.
Men kul var det!!
"Du måste komma hit med den där grejjen. Nu. Det är bråttom. Du får springa bort till hans skrivbord och ta nyckeln till bilen."
"Ehh, okej. Vart ska jag??"
"Du kör bara in genom huvudporten, sedan kör du så och så... så är vi där. Okej, vi ses om en liten stund." Klick.
Jaha, hinner jag tänka, och kastar på mig jackan och går mot hans bord med raska steg. På vägen stannar jag till och frågar försiktigt en kollega, hur jag skall komma in genom huvudporten. Får idiot-blicken, och sedan ett svar att det sitter ju en lapp på bilen..... och sedan säger han "fattar du väl" med ögonen. Jaja.
Skrivbordet. Där ligger...... en gummiklump. Jag lyfter på gummiklumpen och börjar studera den. Känner igen öppna-låsa bilderna på den. Men det är ju ingen bilnyckel... var är själva...... nyckelgrejjen? Tittar mig förvirrat omkring, och fångas med blicken av grannen i båset intill. Jag håller osäkert upp gummiklumpen, och frågar försiktigt:
"Eh, ursäkta, men var är nyckeln??"
Får min andra idiot-blick för dagen, och han svarar.
"Du, det där ÄR nyckeln." Och jag tycker mig se hur han skakar lite lätt på huvudet. Jag iaktar skeptiskt gummiklumpen, och killen i båset säger:
"Ja, alltså, det sitter ett chip i den där nyckeln. Bilen känner av det, när du stoppar in den där ploppen." "Var då?" Frågar jag undrande. Han harklar sig och svarar: "Ja, där nyckeln BRUKAR sitta." "Hur vet jag vilken bil det är?" Frågar jag. Mannen i båset viftar med handen mot fönstren, och säger:
"Cadillacen står där ute."
Jag tar min gummiklump och traskar ut i snöovädret. På min arbetsplats bygger man bildelar. På min arbetsplats gillar man nya bilar. På min arbetsplats finns det VÄLDIGT många bilar. Jag börjar desperat tycka på låsa-upp knappen, och kryssa mig fram mellan bilarna. Och DÄR borta ser jag hur det blinkar till! Oj, under snötäcket döljer sig en ny, blank, fin Cadillac. Shit vad nervöst. Men nu har jag verkligen inte tid att beundra mitt tillfälliga vrålåk, utan kommer på att jag har rätt bråttom. Så jag kastar mig in i bilen, hittar hålet för gummiknoppen, och ....... men vad.... .... vad fan...... var är............ det fattas något..... var... vad är det DÄR för stor konstig pedal i mitten?? Och HALLÅ var är min koppling????!!!
Katching, så trillar myntet ner. SHIT det är en automat. Varför shit? undrar du nu. Jo..... Jag har ALDRIG kört en automatväxlad bil. Ever. Hur FAN skall jag göra nu?? Jag kan ju inte gärna rusa upp, ringa och säga: "Näe, jag vägrar, jag kan inte köra automat, någon annan får åka!!" Det GÅR inte fröken. Du klarar detta. Bit ihop nu för fan din gnällspik. HUR svårt kan det vara????
Tar ett djupt andetag, och spanar in spaken. Okej. P.... N..... R..... D Till och med en blondin från Sjuntorp kan ju lista ut vad det betyder. Parking, Neutral, R... rewind?? Reverse? Skit samma, backa på något annat jävla språk i alla fall. Och DRIVE kanske. Testa Nina, testa!!! Och ja, det funkar. Käckt. Börjar sakta styra den svindyra bilen ut mot bommarna. Nervöst, tänk om de inte släpper ut mig??! Bromsar in och börjar trycka vänsterfoten hårt i golvet, och tallar desperat på spaken, som INTE vill växla ner till ettan. Bommen går upp, och jag kör mitt vrålåk mot andra sidan av vägen.
Huvudporten. Shit. Jag har jobbat här i ett halvår, och har aldrig passerat huvudporten. Jag har ju aldrig haft någon anledning! Men jag kör den största vägen ner, och ...... det finns ingen port där. Inte stor nog för min bil att köra in genom i alla fall. Känner hur svetten börjar bryta fram. Men vad fan, allvarligt talat, finns det NÅGON annan än jag, som inte hittar huvudporten till vår stads största industri???? Gud, detta skall jag ALDRIG berätta för någon, hinner jag tänka. Sedan ser jag ett gäng bilar som kommer åkandes på en annan mindre väg längre bort till höger. Tar sikte och försöker desperat återigen växla den stackars automatbilen till tvåan.
Med darrande händer på ratten, styr jag mot bommen. Som förhoppningsvis är huvudporten.... TÄNK om den arga securitasvakten kommer ut nu, och frågar vad jag håller på med. Tänk om han börjar fråga var jag fått bilen ifrån??? Hjälp! Mamma!! Och då...... som magi, öppnar sig bommen utan att jag så mycket som hinner skymta den arga securitasvakten.
Grejjen kom på plats.... något senare än vad de kanske egentligen hade tänkt sig, men ingen vågade klaga. Och jag kan med lättnad i hjärtat berätta att även Cadillacen kom på plats igen, hel, ren men kanske något förnärmad av mina högljudda förolämpningar.
Men kul var det!!
Tuesday, February 10, 2009
10 000 människors öden....
Det var en vanlig dag på jobbet idag, en faslig massa mailande fram och tillbaks. Herregud, hur överlevde företagen innan emailen fanns? Ibland kan man ju undra... Stressa stressa, oj, nu var det lunch, oj, nu var den över. Lösa ett par sista problem, och sedan var det dags för Mötet. Detta för mig lite läskiga möte, som jag från och med nästa vecka, skall hålla i. En samling av chefer kommer in och fäller ut sina laptops, och kopplar upp sig. De chefer som inte finns på andra håll i världen, börjar ringa in, och påkallar sin närvaro. Okej, då var det igång. Spetsa öronen, här skall det skrivas protokoll. Det går oftast hyffsat bra att höra vad europeiska och amerikanska deltagare säger. Det gäller ju att inte missa någon viktig detalj. Men förr eller senare så är det våra vänner i Koreas tur att prata.... och då är jag lost igen. Det spelar ingen roll hur duktig jag är på engelska, eller hur hysteriskt koncentrerad jag är, det GÅR inte att höra vad de säger! Men jag önskar att detta var vårt största problem i dag. Helt plötsligt säger någon att han just fått ett mail ifrån VD:n. Han skall bara läsa lite snabbt. Det blir tyst en stund. Sedan hörs samma man, men med en tydligt berörd darrande röst berätta vad det står i hans mail.
Jag kliver ut från mötet på skälvande ben. Jag mår illa. 10 000 Människor kommer att förlora sina arbeten. Jag ser mig omkring medans jag går korridoren ner med tunga steg. Vem av dessa personer skall få sitt liv slaget i spillror inom några veckor? Han där borta, som precis blivit pappa och köpt ett nytt hus, skall han bli tvungen att sälja sitt hus nu? Eller han... eller hon..... eller......... kanske skall ingen av alla dessa fantastiska underbara hårt arbetande människor, få behålla sina jobb? Tänk om hela byggnaden är tom, om ett par månader?????? Det är ingen som vet idag, vem av dessa människor som ingår i dessa 10 000 som skall petas bort. När jag sätter mig ner på min stol, och hör dessa enormt duktiga ingenjörer fulla av arbetslust och driv, prata ivrigt och entusiastiskt om sina arbetsuppgifter som de sköter så oförskämt bra, då orkar jag inte mer. Känslan av att sitta där och veta, att de inte vet än, blir för fruktansvärd att bära. Jag tar min väska och går.
Då visste de inte. Nu vet de.
I morgon skall jag gå till jobbet på starka ben. Med en arbetsvilja av stål.
It aint over.... till it's over, baby...............
Jag kliver ut från mötet på skälvande ben. Jag mår illa. 10 000 Människor kommer att förlora sina arbeten. Jag ser mig omkring medans jag går korridoren ner med tunga steg. Vem av dessa personer skall få sitt liv slaget i spillror inom några veckor? Han där borta, som precis blivit pappa och köpt ett nytt hus, skall han bli tvungen att sälja sitt hus nu? Eller han... eller hon..... eller......... kanske skall ingen av alla dessa fantastiska underbara hårt arbetande människor, få behålla sina jobb? Tänk om hela byggnaden är tom, om ett par månader?????? Det är ingen som vet idag, vem av dessa människor som ingår i dessa 10 000 som skall petas bort. När jag sätter mig ner på min stol, och hör dessa enormt duktiga ingenjörer fulla av arbetslust och driv, prata ivrigt och entusiastiskt om sina arbetsuppgifter som de sköter så oförskämt bra, då orkar jag inte mer. Känslan av att sitta där och veta, att de inte vet än, blir för fruktansvärd att bära. Jag tar min väska och går.
Då visste de inte. Nu vet de.
I morgon skall jag gå till jobbet på starka ben. Med en arbetsvilja av stål.
It aint over.... till it's over, baby...............
Subscribe to:
Posts (Atom)