Monday, March 9, 2009
Next best thing.........
Min nya passion: Titta på andra människor som är på semester på TV. Det är klart, kanske borde jag fundera på varför, och hur det är möjligt, att jag tycker att det är så underhållande just nu att se Bert Karlsson bli neddragen av vattengympatanterna i poolen på någon solig Kanarieö. Just det. SOLIG var kodordet här. Detta måste vara den VÄRSTA månaden på året, då man längtar som mest hysteriskt efter semester. Och där, när jag som utarbetad småbarnsmamma slår på tvapparaten kl 20.00, så finns de ju där! Semesterorterna! Thailand...... att få se tokiga Åmålbor med Walkietalkies i händerna sitta och dricka öl medans barnen sliter med sina läxor i skuggan, det stör mig inte det minsta. (Vad som kanske borde oroa mig mer, är att jag faktiskt insåg efter ett tag att dessa galna Åmålbor är mina ingifta släktingar!!hehehe så jäkla crazy!)Nej, jag ser de knappt. Jag ser bara havet.... stranden..... känner det varma havet suga tag i vaderna när vågorna böljar sig fram i vattenbrynet... åhhhh dessa härliga semesterminnen. Så jag tittar... och tittar....men ändå inte.... och drömmer mig bort. Så är det ju, för de flesta av oss nu. Vi har liksom inte tid. Vi måste jobba jobba jobba. Mest prylar när han dör vinner..... eller vad säger vår kära generation om meningen med livet??? Man kan ju börja undra...... Nä, så jag drar en djup suck, och låter tv:n ta hand om mina drömmar och min längtan så länge. Next best thing, liksom. Som en dålig porrfilm, ungefär!
Friday, March 6, 2009
Sluta mesa nu brudar!!!!
Aftonbladet just nu:
Kvinnor begär ofta för låga löner, men om de höjer kraven riskerar de att diskrimineras eller uppfattas som otrevliga. "Kvinnor har en pest eller kolera-situation. Om de begär en hög lön kan de betraktas som krävande," säger forskaren Una Gustafsson.
Denna diskussion har jag haft många gånger med mina väninnor. Löneförhandlingen hägrar.... vad skall du säga?? Vad skall du våga säga??? Jag säger bara: Vaddå VÅGA säga???? För fan brudar, det är en löneFÖRHANDLING!
Jag brukar förklara för mina väninnor, att när det är dags för löneförhandling, då är det bara att tänka: Fotbollsmatch. På med knäskydden, och ut och tackla för jävulen!! Det gäller att målmedvetet dribbla bort sin motståndare så långt det bara går, och sikta på MÅL. Inget annat duger. Det är bara mål som räknas. Det finns varken tid eller möjlighet till eftertanke, känslomässiga analyser, och dåligt självförtroende. Det är bara sparka på va. Du ska fram till mål. Och vem FAN bryr sig, vad chefen tycker efteråt??? Det är ju inte så att omdömet står utskriven på din lönespec varje månad, men däremot står målen du gjorde med. Varje jävla månad. Tro mig, det är VÄRT varje krona, att vara en besvärlig jävel en gång om året. De har ändå glömt det till nästa år. Så kom igen nu brudar, sluta mesa! Kräv det du vet att du är värd, och vet du inte det ringer du facket, eller den fackligt ansvariga på arbetsplatsen, så talar de om för dig, vad du är värd. Och du kan ge dig fan på att du ligger i det undre skiktet. Det gör vi nämligen alltid. Dumma brudar som vi är.
När jag var 18 år, hade jag min första stenhårda löneförhandling. Den varade i ca 3 timmar... med avbrott för lunch. Och tårar. Det var stenhårt. Jag gav mig inte. Jag höjde min lön, från 8.900 kr till 21 000. Hur det var möjligt??? Jag tog reda på vad jag egentligen hade rätt till. Sedan gav jag mig fan inte. Gör inte det du heller. Lova mig det. Snart är det april, då är det dags. På med benskydden brudar, nu spelar vi!!!!!!!!!!
Kvinnor begär ofta för låga löner, men om de höjer kraven riskerar de att diskrimineras eller uppfattas som otrevliga. "Kvinnor har en pest eller kolera-situation. Om de begär en hög lön kan de betraktas som krävande," säger forskaren Una Gustafsson.
Denna diskussion har jag haft många gånger med mina väninnor. Löneförhandlingen hägrar.... vad skall du säga?? Vad skall du våga säga??? Jag säger bara: Vaddå VÅGA säga???? För fan brudar, det är en löneFÖRHANDLING!
Jag brukar förklara för mina väninnor, att när det är dags för löneförhandling, då är det bara att tänka: Fotbollsmatch. På med knäskydden, och ut och tackla för jävulen!! Det gäller att målmedvetet dribbla bort sin motståndare så långt det bara går, och sikta på MÅL. Inget annat duger. Det är bara mål som räknas. Det finns varken tid eller möjlighet till eftertanke, känslomässiga analyser, och dåligt självförtroende. Det är bara sparka på va. Du ska fram till mål. Och vem FAN bryr sig, vad chefen tycker efteråt??? Det är ju inte så att omdömet står utskriven på din lönespec varje månad, men däremot står målen du gjorde med. Varje jävla månad. Tro mig, det är VÄRT varje krona, att vara en besvärlig jävel en gång om året. De har ändå glömt det till nästa år. Så kom igen nu brudar, sluta mesa! Kräv det du vet att du är värd, och vet du inte det ringer du facket, eller den fackligt ansvariga på arbetsplatsen, så talar de om för dig, vad du är värd. Och du kan ge dig fan på att du ligger i det undre skiktet. Det gör vi nämligen alltid. Dumma brudar som vi är.
När jag var 18 år, hade jag min första stenhårda löneförhandling. Den varade i ca 3 timmar... med avbrott för lunch. Och tårar. Det var stenhårt. Jag gav mig inte. Jag höjde min lön, från 8.900 kr till 21 000. Hur det var möjligt??? Jag tog reda på vad jag egentligen hade rätt till. Sedan gav jag mig fan inte. Gör inte det du heller. Lova mig det. Snart är det april, då är det dags. På med benskydden brudar, nu spelar vi!!!!!!!!!!
Besök i fabriken
Igår var jag för första gången i mitt liv, inne i Trollhättans berömda bilfabrik. Det var .... helt otroligt roligt att få se!
Ända sedan jag bara var en liten lort, så har man ju hört historia efter historia om den berömda "linan" där bilarna liksom glider fram, medans ivriga blixtsnabba verkstadsarbetare svetsar och limmar fast alla små pinaler här och där, och vips, i ena änden så trillar det ur hela bilar!! Ungefär så har det sett ut i min hjärna, de senaste 25 åren, varje gång jag föreställt mig insidan av denna enorma fabrik.
Och vet ni vad, det är nästan så!!! Nja... det kanske var LITE mer komplicerat än så. Men det var GRYMT häftigt att få se. Hur de enorma toarullarna av plåt, pressas och svetsas ihop till en hel bil, och sedan hur det faktiskt precis som i min fantasi, rullar fram bilar mellan robotar och människor, för att i slutändan faktiskt bli en helt komplett bil! En fantastisk bil! På tal om robotarna..... hehe
I den stora första verkstaden, som heter karossverkstaden (åh, hoppas jag säger rätt nu!)så arbetar det över 500 robotar. Och endast ett hundratal människor. Det är ju helt sjukt. Om man liksom jag har livlig fantasi, och i extremt svaga stunder faktiskt kan få för sig att jorden kommer att gå under pga tex. att robotar tar över jorden, (tittat på för mycket dålig film.... jag vet...) Då är det inte bara jättekäckt att helt plötsligt befinna sig i en flera hundra kvadratmeter enormt stor byggnad, helt knökad med extremt aktiva robotar. Det är något med hur de rör sig.... så sjukt precis... så exakt och perfekt... som gör att jag inte kan sluta titta på dem, men tycker att de är lite hotfulla. Och just precis då, när jag satt där i mitt lilla tåg och hukade lätt vid åsynen av dessa enorma mängder robotar, och bristen på människor, kom jag på något jag läste i Aftonbladet för inte så länge sedan.
Ja, jag vet att jag läser mycket skit, men det är avslappnande för hjärnan! Jo, för några veckor sedan hade de ett reportage i Söndagsbilagan som handlade om människor med lite ovanliga sexuella läggningar. Och DÄR var det en tjej, som berättade att hon tände stenhårt på....... robotar. Jo, det är sant. Det finns till och med ett namn för denna fetish, som jag inte minns nu. Men jo, robotar. Hon blir helt enkelt alldeles till sig i brallan, bara hon tänker på en robot.
Så där sitter jag, mitt i bilfabriken, i detta hav av robotar, och börjar asgarva!
"Excuse me miss, did I miss anything??" Hör jag den lilla indiern fråga mig, som sitter på min högra sida. Det är för hans skull jag är här. Fick i uppdrag att visa honom Trollhättans pride n joy. Han har ett gult kastmärke i pannan, är extremt försiktig och försynt. Han tillhör med all säkerhet en hög kast, och det hela blir bara ännu mer komiskt. Jag kan ju inte gärna förklara för min Indiska vän, "you see, I just read something really funnny in a paper, about robots....."
Jag bara skakar på huvudet, och försöker att inte framstå som ett hysteriskt psykfall som bryter ut i asgarv utan orsak, mitt i en bilfabrik. Det går sådär. Tack gode gud för att han åker hem i morgon!
Ända sedan jag bara var en liten lort, så har man ju hört historia efter historia om den berömda "linan" där bilarna liksom glider fram, medans ivriga blixtsnabba verkstadsarbetare svetsar och limmar fast alla små pinaler här och där, och vips, i ena änden så trillar det ur hela bilar!! Ungefär så har det sett ut i min hjärna, de senaste 25 åren, varje gång jag föreställt mig insidan av denna enorma fabrik.
Och vet ni vad, det är nästan så!!! Nja... det kanske var LITE mer komplicerat än så. Men det var GRYMT häftigt att få se. Hur de enorma toarullarna av plåt, pressas och svetsas ihop till en hel bil, och sedan hur det faktiskt precis som i min fantasi, rullar fram bilar mellan robotar och människor, för att i slutändan faktiskt bli en helt komplett bil! En fantastisk bil! På tal om robotarna..... hehe
I den stora första verkstaden, som heter karossverkstaden (åh, hoppas jag säger rätt nu!)så arbetar det över 500 robotar. Och endast ett hundratal människor. Det är ju helt sjukt. Om man liksom jag har livlig fantasi, och i extremt svaga stunder faktiskt kan få för sig att jorden kommer att gå under pga tex. att robotar tar över jorden, (tittat på för mycket dålig film.... jag vet...) Då är det inte bara jättekäckt att helt plötsligt befinna sig i en flera hundra kvadratmeter enormt stor byggnad, helt knökad med extremt aktiva robotar. Det är något med hur de rör sig.... så sjukt precis... så exakt och perfekt... som gör att jag inte kan sluta titta på dem, men tycker att de är lite hotfulla. Och just precis då, när jag satt där i mitt lilla tåg och hukade lätt vid åsynen av dessa enorma mängder robotar, och bristen på människor, kom jag på något jag läste i Aftonbladet för inte så länge sedan.
Ja, jag vet att jag läser mycket skit, men det är avslappnande för hjärnan! Jo, för några veckor sedan hade de ett reportage i Söndagsbilagan som handlade om människor med lite ovanliga sexuella läggningar. Och DÄR var det en tjej, som berättade att hon tände stenhårt på....... robotar. Jo, det är sant. Det finns till och med ett namn för denna fetish, som jag inte minns nu. Men jo, robotar. Hon blir helt enkelt alldeles till sig i brallan, bara hon tänker på en robot.
Så där sitter jag, mitt i bilfabriken, i detta hav av robotar, och börjar asgarva!
"Excuse me miss, did I miss anything??" Hör jag den lilla indiern fråga mig, som sitter på min högra sida. Det är för hans skull jag är här. Fick i uppdrag att visa honom Trollhättans pride n joy. Han har ett gult kastmärke i pannan, är extremt försiktig och försynt. Han tillhör med all säkerhet en hög kast, och det hela blir bara ännu mer komiskt. Jag kan ju inte gärna förklara för min Indiska vän, "you see, I just read something really funnny in a paper, about robots....."
Jag bara skakar på huvudet, och försöker att inte framstå som ett hysteriskt psykfall som bryter ut i asgarv utan orsak, mitt i en bilfabrik. Det går sådär. Tack gode gud för att han åker hem i morgon!
Sunday, March 1, 2009
För roligt för att inte berättas!
Jag är en väldigt lyckligt lottad liten skit. Förtom en fantastisk sambo, och världens goaste knasunge, så har jag många många underbara vänner, som jag är oerhört rädd om. Kanske är det för att jag under många av mina tidiga vuxenår bodde i Stockholm, och hade då inte tillgång till min familj på det sätt som jag har idag. I Stockholms hårda vardag, fanns ingen mamma och pappa att krypa hem till på kvällarna och gråta ut. Det fick bli polarna. Därför har mina vänner fortfarande än idag en kanske ovanligt stor betydelse i mitt liv.
Jag har den otroliga fördelen att fortfarande ha kvar mina barndomskamrater i mitt liv. Vi är ett gäng på 6 tjejer, som har hängt ihop i gummiband, under hela livet. I stort sett så långt tillbaks man kan minnas. Det känns unikt, fantastiskt och väldigt väldigt skönt. Jag väljer att beskriva våran vänskap som om vi sitter ihop med gummiband, för livets resa gör ju att vi av olika orsaker inte alltid har möjligheten att ha varandra nära i praktiken. Men vi gör vårt bästa för att få ihop det med jämna mellanrum. I lördags var en sådan kväll. Och det var sådär härligt kravlöst och avslappnat som det bara kan bli med de vänner som du har känt väldigt väldigt länge.
Som sagt har vi en lång historia ihop. Vi delar minnen av roliga, sorgliga, vansinniga tider. Historierna är så många, och så roliga, att de en vacker dag kanske är värda en alldeles egen bok. Eller en hel serie. Och varje gång vi träffas, dyker det upp nya minnen, som någon kommer ihåg, och någon glömt bort. Och ofta något som någon försökt förtränga.
Den historia som jag skrattade hjärtligast åt, så att tårarna sprutade i lördags, är så rolig, att jag bara måste dela med mig.
I de tidiga 20-something åren, hade vi en märklig period, då vi var flera i gänget som hamnat i någon slags pre-vuxenlivet stadie. Vi jobbade och tjänade pengar, några hade återvänt hem efter galna utomlandsäventyr, och en stackare hade lyckats få en alldeles egen pytteliten lägenhet, som vi andra rotlösa själar invaderade varje helg. Vi var in between relationships. Krossade hjärtan och sprutande krokodiltårar flödade ikapp med vin och drinkar. Vi kastades mellan hysteriskt roliga skrattfyllda partynätter, och tårfyllda allvarliga söndagar, där vi åt äggröra och pratade om hur vi någonsin skulle få ihop det till ett normalt liv igen. Ett vuxet liv. Och hitta Mannen med stort M. Vi hade nog en ganska stor oro och fasa över hur detta någonsin skulle kunna ske. Samtidigt som vi inte var så säkra på att vi ville att det skulle ske. Det bekymmerslösa livet, när man inte var tvungen att ta vuxenansvar fullt ut. Det var ganska unikt.
I alla fall, det var crazy tider. Då jag inte har bett om lov att få berätta denna historia, kallar vi mina två väninnor för Stina och Klara.
Klara sitter en tidig kväll på Hotel Swania, och tar en öl, som vanligt på fredagarna. Hon får plötslgit syn på en hunk som sitter och spanar in henne. Spännande flörtning pågår där i baren, under en lång tid. Klara blir alldeles till sig, shit vilken snygging, och han råflörtar med just MIG! tänker hon, och gör så gott hon kan, för att verka sådär mystisk och åtråvärd som man vill bli uppfattad vid första ögonkastet. Kvällen glider sakta framåt, och Klara känner att hon nu behöver lite moraliskt stöd. Hon går iväg för att ringa till Stina, och tvinga henne ner till hotellet, för att göra henne sällskap och moraliskt stöd. Du skall se, säger Klara, han är så JÄVLA snygg!!! Och han flörtar hej vilt med mig, du MÅSTE komma hit NU. Stina suckar och inser att hon inte har något val. En för alla, alla för en, det är bara att ge sig iväg till Swania. Hon kommer in, och går fram till en rödrosig, och upprymd Klara, som fnissar ivrigt och börjar dra Stina i armen, och nickar med huvudet diskret mot snyggingen som faktiskt fortfarande sitter och flörtar fokuserat med Klara. Stina tittar på hunken, och vänder sig sedan till Klara.
"Men seriöst, Klara, ser du inte vem det är???" Klara tittar oförstående och lite lätt förvirrat på Stina, och utbrister: "Va?? Nä, vaddå??" Stina suckar igen, och säger: "Men allvarlgit Klara, det är ju den killen du tog med hem förra helgen, och sedan kastade du ut honom mitt i natten, för han sa att han orienterade, säg inte att du inte kommer ihåg det!!?????"
Jag har den otroliga fördelen att fortfarande ha kvar mina barndomskamrater i mitt liv. Vi är ett gäng på 6 tjejer, som har hängt ihop i gummiband, under hela livet. I stort sett så långt tillbaks man kan minnas. Det känns unikt, fantastiskt och väldigt väldigt skönt. Jag väljer att beskriva våran vänskap som om vi sitter ihop med gummiband, för livets resa gör ju att vi av olika orsaker inte alltid har möjligheten att ha varandra nära i praktiken. Men vi gör vårt bästa för att få ihop det med jämna mellanrum. I lördags var en sådan kväll. Och det var sådär härligt kravlöst och avslappnat som det bara kan bli med de vänner som du har känt väldigt väldigt länge.
Som sagt har vi en lång historia ihop. Vi delar minnen av roliga, sorgliga, vansinniga tider. Historierna är så många, och så roliga, att de en vacker dag kanske är värda en alldeles egen bok. Eller en hel serie. Och varje gång vi träffas, dyker det upp nya minnen, som någon kommer ihåg, och någon glömt bort. Och ofta något som någon försökt förtränga.
Den historia som jag skrattade hjärtligast åt, så att tårarna sprutade i lördags, är så rolig, att jag bara måste dela med mig.
I de tidiga 20-something åren, hade vi en märklig period, då vi var flera i gänget som hamnat i någon slags pre-vuxenlivet stadie. Vi jobbade och tjänade pengar, några hade återvänt hem efter galna utomlandsäventyr, och en stackare hade lyckats få en alldeles egen pytteliten lägenhet, som vi andra rotlösa själar invaderade varje helg. Vi var in between relationships. Krossade hjärtan och sprutande krokodiltårar flödade ikapp med vin och drinkar. Vi kastades mellan hysteriskt roliga skrattfyllda partynätter, och tårfyllda allvarliga söndagar, där vi åt äggröra och pratade om hur vi någonsin skulle få ihop det till ett normalt liv igen. Ett vuxet liv. Och hitta Mannen med stort M. Vi hade nog en ganska stor oro och fasa över hur detta någonsin skulle kunna ske. Samtidigt som vi inte var så säkra på att vi ville att det skulle ske. Det bekymmerslösa livet, när man inte var tvungen att ta vuxenansvar fullt ut. Det var ganska unikt.
I alla fall, det var crazy tider. Då jag inte har bett om lov att få berätta denna historia, kallar vi mina två väninnor för Stina och Klara.
Klara sitter en tidig kväll på Hotel Swania, och tar en öl, som vanligt på fredagarna. Hon får plötslgit syn på en hunk som sitter och spanar in henne. Spännande flörtning pågår där i baren, under en lång tid. Klara blir alldeles till sig, shit vilken snygging, och han råflörtar med just MIG! tänker hon, och gör så gott hon kan, för att verka sådär mystisk och åtråvärd som man vill bli uppfattad vid första ögonkastet. Kvällen glider sakta framåt, och Klara känner att hon nu behöver lite moraliskt stöd. Hon går iväg för att ringa till Stina, och tvinga henne ner till hotellet, för att göra henne sällskap och moraliskt stöd. Du skall se, säger Klara, han är så JÄVLA snygg!!! Och han flörtar hej vilt med mig, du MÅSTE komma hit NU. Stina suckar och inser att hon inte har något val. En för alla, alla för en, det är bara att ge sig iväg till Swania. Hon kommer in, och går fram till en rödrosig, och upprymd Klara, som fnissar ivrigt och börjar dra Stina i armen, och nickar med huvudet diskret mot snyggingen som faktiskt fortfarande sitter och flörtar fokuserat med Klara. Stina tittar på hunken, och vänder sig sedan till Klara.
"Men seriöst, Klara, ser du inte vem det är???" Klara tittar oförstående och lite lätt förvirrat på Stina, och utbrister: "Va?? Nä, vaddå??" Stina suckar igen, och säger: "Men allvarlgit Klara, det är ju den killen du tog med hem förra helgen, och sedan kastade du ut honom mitt i natten, för han sa att han orienterade, säg inte att du inte kommer ihåg det!!?????"
Subscribe to:
Posts (Atom)