Vems ansvar är det, att ingen vågar ta ansvar längre??

Aftonbladet idag:

BEO kräver rekordstort skadestånd

En tonårsflicka blev hotad och trakasserad av andra elever under flera års tid.
Barn- och elevombudet kräver nu ett rekordstort skadestånd av Göteborgs kommun: Nästan 240 000 kronor.
– Det är en fråga om allvarlig, systematisk mobbning som pågått under väldigt lång tid. Det har varit svår mobbning, såväl psykisk som fysisk. Det är fråga om allvarliga övergrepp, säger barn- och elevombudet (BEO) Lars Arrhenius.



Vad säger lärarna på skolan, undrar jag??
Jo, de såg det inte som mobbing, utan som konflikter. Konflikter som de tycker att även denna flicka ibland var orsak till att de uppstod.

Jaha. Behöver de inte ha lika dåligt samvete då elller....? Jag kan inte låta bli att fundera över hur vuxna människor år 2008 har en förmåga att hela tiden inte vilja ta ansvar. Att ta ansvar för sina barn, andras barn, utvecklingen, miljön de vistas i, att ta ansvar för att de ALLA skall bli fina medborgare av Svea Rike, som skall jobba hårt, betala mycket skatt, så att vi alla kan se fram emot att ligga på hemmet en vacker dag och äta praliner och slå varandra på axeln och säga: fan, vad bra jobb vi gjorde. Men nä.

När barn på en skola har så kraftiga konflikter, år ut och år in, så kan det OMÖJLIGT ha skett i det dolda. Det MÄRKS ju för sjuttons bövlar (försöker lära mig att uttrycka mig utan svordomar). Jag skulle vilja se de åtgärder som vidtagits, när dessa "konflikter" dykt upp på skolan. Hallå, alla vuxna, vad gjorde ni då? Alla ni lärare, som gick förbi i korridoren, rektorn som fick indikationer om att något "strul" var på gång, föräldrar - alla dessa föräldrar, och då menar jag inte flickans egna i första hand, utan alla andra! Hur många föräldrar måste inte ha känt till denna konflikt, detta kränkande beteende som pågått mellan deras barn kanske dagligen, kom INTE och säg att ni inte visste!!!!!

Vi måste SLUTA säga att vi inte skall lägga oss i varandras liv, i den falska tron att vi inte påverkas av andras liv och leverne. Allt påverkar. Allt som sker ger ringar på vattnet, ingen kommer undan. Vi måste börja lägga oss i, våga vara besvärliga föräldrar, våga kräva att våra barn får den trygga miljö de enligt lag har rätt till när de vistas i skolan. Skolans pedagoger måste få mer stöd, att våga ta ansvar och våga fostra på riktigt. Vi måset hjälpas åt, och inte skylla ifrån och på varandra.

Min dotter tål inte frukterna päron och äpple. Detta har vi påpekat och diskuterat och ältat med den ansvariga personalen på hennes avdelning på förskolan. En dag när vi skall hämta henne, visar det sig att hon har fått tag i ett päron, ute på gården, och börjat äta på. Det står nämligen ett päronträd på gården. Fine, shit happens. En annan dag när jag skall hämta min dotter, så befinner hon sig på avdelningen brevid, min dotters fröknar satt i rummet brevid och hade planeringsmöte. "Hon har precis ätit upp sitt äpple", säger den äldre damen som denna eftermiddag varit ansvarig för mitt barn. Jag orkar inte måla upp mitt raseri och min skräck här och nu, ni kan nog föreställa er den. Men det hemskaste i detta, när jag fått ut de planerande fröknarna ur rummet, och försöker skakandes ta reda på hur detta kunde vara möjligt. Det som var det VÄRSTA av allt denna hemska eftermiddag, det var, att den äldre damen, pedagogen, hon som denna eftermiddag hade ansvaret, hon sa: Men herregud, varför säger hon inte till SJÄLV om hon är allergisk.

Min dotter är 2 år.