Kvinnor kan!! Minsann!

Jag har inte bara världens bästa grannar. Jag har även världens roligaste grannar. Man kunde ju inte i sin vildaste fantasi tro, att så många tokiga roliga människor skulle hamna på samma lilla grusväg, långt ute i Kalltorps By. För er som inte vet var Kalltorps By ligger, skall jag nu demonstrera exakt hur långt bort det är, genom att upprepa en vanlig dialog för mig på jobbet.
-Jahaaa du bor i Trollhättan då!
-Jajjamen! .... .... eller ja, lite utanför kanske.
-Jasså? Var då någonstans?
-I Sjuntorp!
-Jaha Sjuntorp, hur långt är det då?
-Inte långt alls, 1,5 mil utanför Trollhättan kanske....
-Jaha...... hur är det i Sjuntorp då?
-Ehm...... ja..... nu råkar ju jag bo lite UTANFÖR Sjuntorp.
-Utanför Sjuntorp? Hur långt då??
-Jaaa nu skall vi se... vad kan det vara.... kanske en halv mil?
-En halv mil utanför Sjuntorp, VAD finns det där!!?
-Kalltorps By?

Som sagt, där bor vi. Längst ut på en väg, som blir en liten grusväg, som har snöpinnar som vi får betala och sätta upp själva. Där bor vi, 3 tokiga småbarnsfamiljer på samma grusvägsslinga, den ena galnare än den andra. En dag när jag skulle gå och hälsa på familjen i det första huset, som flyttade in i somras, tog helt plötsligt grusvägen slut. Och där blev jag ståendes, i något som påminde mycket om de där lergravarna som amerikanska combatgubbar kravlar sig igenom, när de genomgår sin superduper-combat-utbildning. Ni vet..... när de ligger ner och ålar sig fram och skriker, och ser ut som speedade suggor i sitt esse. Där stod jag, mitt i en enorm lervällingspöl, och det var flera steg kvar till grusgången in till huset. Den var dessutom formad så, att det inte gick att gå runt den. Det var bara bita ihop, mumla "Hej Å hå för Kalltorps By", och stega sig igenom vallgraven av lervälling. När jag kom in, så påpekade jag lite försiktigt, att det måste vara lite jobbigt att ta sig till bilen på morgonen, då det dessutom är kolsvart. Det blir liksom combat-training - the night version. Kanske inte vad man har tänkt sig på väg till kontoret? Min stackars granntjej suckade djupt, tittade på mig med en trött blick, och sa: Jag vet, vad fan skall jag göra? Men nog sjutton visste hon PRECIS vad hon skulle göra! Nästa dag kom nämligen en lastbil till Kalltops by, och vräkte ut 5 ton grus i en stoooor hög, och dränkte kombat-träningsfältet för all evighet! Och av någon märklig anledning så blir jag så himla stolt över denna granntjej, och hennes 5 ton tunga grushög. HA! Kalltorpskvinnor kan minsann!